Den 25 maj gick Europa till val. Veckorna innan hade medierna fyllts av kommentarer kring det tänkta utfallet.

Skulle Sverigedemokraterna vinna mark? Skulle Feministiskt initiativ ta sig in och skulle de redan mer etablerade partierna vinna eller förlora sympatier hos väljarna?

Dagarna före valet var det varmt i Stockholm och samtidigt som analyserna duggade tätt om valet så hade sommaren kommit och parkernas gräsmattor var lika fyllda av människor som luften var full av blomdoft. Sen kom valresultatet. Sverige blev kallt. Europa blev kallt. Till och med vädret blev kallt.

Över hela Europa hade rasistiska och kvinnofientliga partier vunnit mandat i Europaparlamentet. Hur är det möjligt frågade man sig? Hur kan Europa glömma så fort?

Den valnatten svämmades mina digitala kanaler över av vänner, bekanta och främlingar som tydligt tog avstånd mot rasismen och antifeminismen. Många tävlade i att publicera valresultat nedbrutna på den egna stadsdelen, för att visa att där man själv bodde, ja där var öppenheten och toleransen hög.

Man underströk hur få som röstat på Sverigedemokraterna just där där man själv bodde, och en del valde att addera inlägg som påstod att människor med rasistiska åsikter är mindre intelligenta.

Det man däremot inte stannade upp och tänkte på, var hur man i den stunden blev en aktiv medaktör i skapandet av vi och dem.

Det är när jag sitter där och läser alla inlägg på Facebook och Twitter, som det slår mig än en gång vilket segregerat liv jag lever idag. Jag möter sällan människor som röstar på Sverigedemokraterna.

Ska jag vara ärlig tror jag inte att jag känner någon som skulle rösta på dem. Men frågan är om det är så bra? För om jag aldrig möter en Sverigedemokrat så möter ju hen heller aldrig mig?

Om vi aldrig möts hur ska vi då kunna föra samtal om hur svenskhet är något bredare än blonda hår och faluröda sommarstugor och om hur feminister inte hatar män?

Det var med tankar om isolerade världar där även den mest politiskt korrekta trampar i vi-och-demklaveret som jag av en slump slösurfade på kanske världens bästa initiativ. Invitationsdepartementet. Idén är så genialisk så att jag vill gråta.

Så här beskriver de sig själva ”Kort och gott bjuder svenskar hem invandrare som studerar svenska på middag och vice versa. Inget konstigare än mat, språk och möte”.

Här erbjuds alltså en plattform för möten mellan människor som sällan möts. Möjligheten att vid ett middagsbord ta del av berättelser som kan få dig att skratta, gråta, känna igen dig och kanske vidga dina vyer.

Vi behöver fler plattformar. Vi behöver fler ställen där vi kan träffas och tvingas möta det vi inte kan, vet eller håller med om. För ingenting gott kommer utav isolering, det tycker jag att Europaparlamentsvalet är bevis på.