• Jörgen Lööv serverar mig soppa i Risberg. Foto: Privat

  • Vallaboden, trångt och folkligt.

  • Team Vreta testar skidor i Risberg.

 


Humlan borde inte kunna flyga menar en del… I så fall borde en som växt upp i Karlskrona inte kunna åka skidor. Men både jag och Humlan är likgiltiga. Egentligen borde jag inte stått i starten på Vasaloppet. Startplatserna tog slut på 10 minuter för drygt ett år sedan. Säger det något om vår tid?
Med facit efter tio resor mellan Sälen och Mora så vet man ju att det går att köpa en plats nästan ända fram till starten. 

 

Fredag den 28 februari:
Tidig morgon i Ljungsbro. Vi är drygt 20 Vasaloppsåkare som samlas vid Preem. Rapporterna i medierna har haft ”katastrofrubriker” vatten i spåret. Vatten är ju längdskidåkarnas fiende nummer ett.
Innan vi vet ordet av mellan väder och valla är vi i Grythyttan. Dagen fortsätter sedan i buss mot Sälen.
Vi tar pulsen på alla vallaförsäljare. Vad gäller för söndagen? Hur blir vädret? Det lär bli klister under skidorna för att få fäste. Men tänk om det kommer nysnö? 

 

Lördagen den 1 mars:
En dag kvar. Morgonen börjar med grötfrukost. Därefter blir det en runda till vallaboden.
Vi åker buss mot Risberg. Förväntningarna har börjat stiga i gruppen hur blir det i morgon?
Skidorna funkar bra, lite släpp, men jag verkar trots allt har bättre skidor än de flesta. Vi passerar flera elitgrupper och det ligger skidor i stora högar som ska testas inför morgondagen. Det verkar inte vara speciellt glamoröst och vara långloppsåkare, säkerligen rätt slitsamt också.
Vi tar också en koll på starten. Ska man stå till höger eller vänster? Vi bestämmer oss att vänster verkar vara bäst i morgon, vilket kommer vissa sig varit ett felaktigt beslut.
Framåt kvällen börjar vallningen. Ska man ha flour? Måste man köpa pulver? Ska skidorna rillas?
Några lämnar sina skidor till ” Mattias Svahn” känd från tv som tar 1 100 kronor, för en enkel resa till Mora. Lägg där till 1 390 kr för startplatsen. Så det flesta åkarna är nog en välmående medelklass som vill ha diplom och medalj på väggen hemma. 

 

Söndagen den 2 mars:
Kl 03.50 ringer klockan. Sedan till matsalen som öppnar vid 04.15. Skönt ingen kö ännu. Då behöver man inte stressa. Bussen går 04.45 mot Bergaby. Efter någon kilometer är det redan bilkö. Men det oroar mig inte, utan i stället det decimeter tjocka snötäcket som kommit.
Jag går till vänster som bestämt. Sedan är det snabbt tillbaka till bussen där vi sedan sitter rätt tysta någon timme.
Tiden går fort. Helt plötsligt hör vi att loppet startat och mängden av skidåkare rör sig framåt. Det blir stopp nästan direkt.
Man försöker skydda sina stavar så gott man kan. Vänstersidan verkar dragit det kortaste strået. Åkare passera i tid och minut till höger. Väl framme vid första kontrollen Smågan har jag satt personligt rekord, en timme och trettio minuter. Har aldrig åkt så långsamt tidigare.
Spåren är sladdriga och åkare faller omkull över allt. Det blir slalom mellan åkare som ramlat omkull i spåret, eller rättare sagt i brist på spår.
På vägen mot Evertsberg har man ändrat spåren en del pga av det varma vädret och detta kommer bli mitt längsta lopp någonsin, 91 kilometer i stället för de brukliga 90.
Inga spår och rätt tungt före. Skidorna går bra, men jag saknar fäste, något som jag märker i backarna mot Oxberg. Tröttheten börjar komma och resan mot Mora blir allt suddigare. Nu prövas jag i mina förberedelser som har bestått av allt för få långa skidpass. Helt plösligt hör jag högtalarna från mål jag är någonstans i slutet på Moras skidstadion på väg mot Moraparken. Skylten säger 2 km till mål, härligt!
Jag är nöjd, min tionde resa mellan Sälen och Mora är slut, inte den snabbaste, inte den långsammaste, men definitivt den jobbigaste.

 

Pontus Boström