• Foto: Tomas Nyberg

Jaha, då har vardagen anlänt.
Varken med pompa eller ståt.

Jag och kollegorna firade inte in vardagen. Den smög sig liksom på utan att jag var förberedd på det. Efter fem veckors fantastisk semester med 44 mil vandring i fjällen och allmänt slöande i stadsparken är det dags att sparka i gång. De första veckorna känns lätta men så kommer mitten av september och då börjar vardagslunken.
Upp i svinottan. Koka ägg. Cykla till jobbet. Jobba. Cykla hem. Städa. Förbered morgondagen. Repetera! Tar det aldrig slut?
Finns det inga fördelar med vardagen? Ibland funderar jag på om det är detta som är meningen med livet?
Samtidigt som jag tänker de tankarna kommer det. Det är nu, när det börja bli kallt ute, som det börjar koka i de fackliga ådrorna.

FÖR ATT FÖRDRIVA vardagen med något vettigt kör vi en studiecirkel på firman om avtalet. Tre träffar på två timmar. Inget betalt. Bara fika. Vi är åtta som med brinnande iver slår upp första frågan i powerpointen och börjar bläddra i avtalet. Tre torsdagar senare har vi stenkoll på våra rättigheter. Se där, nu börjar vardagen kännas värd att leva.
Telefonen ringer. Det är Red– Rose–bands kapellmästare som ringer och påminner omatt det är rep på tisdag kl 18.30. Just det, Socialdemokraterna i Örebros egnaWilmer X ställer ju uppmangrant i företagsrocken. Äntligen. Repetitioner varje tisdag framtill den 18 oktober för att knipa en plats i finalen.
– Öhh . . . vad gör i helgen? frågar min bror.
– Inget planerat, svarar jag rutinerat.
– Kom hit och hälsa på då!

SÅ DÄR gick den helgen, hela vägen till Jönköping och tillbaka. Han läser till sjuksyrra, brorsan. Ytterligare en sak till som börjar bubbla i blodet. Villkoren för våra kamrater i vården och nu också patienterna. En ny skandal har uppdagats i Örebro där ett privat vårdbolag, Attendo, får skarp kritik av personal och anhöriga för sin behandling av de gamla.

MÄNNISKOR som slitit ett helt liv, som ligger fram till elva utan sängkläder med bajs från gårdagen insmetat på skinkorna. Det är vidrigt. Det är fattigsverige som gör sig påmind. Gamla frön från början av 1900-talet som grott och börjat blomma, men det är inte de röda vackra rosorna som växer i vårt samhälle. Nej, istället är det ett fult ogräs i form av blåklint, vitsippor och fyrklöver. Är det så vi vill ha det?
Vardagen traskar på ändå. Det kanske är det som vardagen är bäst på, att visa på det ojämlika samhälle vi lever i. För oss som arbetar i produktionen är vardagen trist och fylld av orosmoln. Sitter du på andra sidan ser du med nöje på hur din förmögenhet växer och samhället splittras.
Så ta en stund av vardagen och fundera på vad just du kan göra för att öka rättvisan mellan oss och de rika.

David Fernhed
Elektriker Örebro