”Skräcken i skubben” var Aftonbladets förstasidas rubrik den sjunde augusti. En av många rubriker under de senaste åren som pekat på konsekvensen av utförsäljning av våra gemensamma egendomar.

Det har inte bara varit rubriker om misskötsel av gamla och sjuka. Det har också varit braskande rubriker som när skolkoncernen John Bauer, efter att ha delat ut till ägarna en kvarts miljard i vinst, går i konkurs med skulder på en miljard. Dvs. 1000.000.000 kronor, tusen miljoner kronor, som vi skattebetalare nu får betala. Ett belopp som har nästan lika många nollor som regeringen reinfeldt kan visa upp i sitt kabinett!
Det har varit upprepade liknade rubriker om inlåsta dementa patienter utan tillsyn, gamla inlåsta i skrubbar som nu senast, sjukvård där stressade läkare missat allvarliga sjukdomar på grund av för lite personal, det har

Det har varit skolor som bara slagit igen och eleverna har stått utan sin utbildning, men också en alarmerande segregation mellan olika skolor. Vi har fått uppleva en järnväg som varken fungerar vinter eller sommar och där det fattas 80 miljarder i nödvändigt underhåll och investeringar. Men också rubriker där den sittande regeringen inte brytt sig om landets industri, men gödslat krogägarna med miljarder precis som om vi skulle äta och supa oss ur krisen.
Det har varit en ändlös, upprepad rubrikexposé som bekräftat att när marknaden tagit över välfärden så har det gått åt helvete. Det har helt enkelt inte fungerat! Marknaden har inte kunnat tillgodose behoven av vård, omsorg och utbildning. Privatiseringsvansinnet, övertron på marknadskrafterna har varit ren vidskeplighet utan någon förankring i verkligheten och människors behov.
Det märkliga är att rösterna mot detta, för endast de totalt obegåvade och hjärndöda kan undvika att se galenskapens resultat, har varit antingen spridda eller tysta. De stora partierna, inklusive socialdemokraterna, har vägrat att inse eller ta konsekvenserna av den totalt havererade politiken.

Rädslan för konflikt och den överdrivna oron för att storstadsmedelklassen inte skulle rösta på en socialdemokratisk politik som står upp för motsatsen till marknadsmisslyckandet är varit slående. Men också patetisk. Att högerpartierna i alliansen har denna politik som rättesnöre och välfärdsstatens förfall som mål är inget att förvånas över, men att socialdemokraterna som byggde välfärdsstaten skulle svika det som varit en i hela världen beundrad framgång är mer svårsmält.
Nu har högern lyckats att riva ner det som vi trodde var för evigt – välfärdsstaten där alla medborgare, utan undantag, hade lika rättigheter och möjligheter. Och, de har kunnat göra detta genom att kasta till medborgarna en skärv i form av omfattande skattesänkningar. Att sedan sjuka, handikappade och arbetslösa är de som får betala excesserna verkar ingen utom de drabbade bry sig om. Kan bristen på empati och solidaritet illustreras? Man har lyckats ställa de som har jobb mot de mindre lyckligt lottade och få eller ingen bryr sig!

Måste erkänna, jag är förbannad. Förbannad på s.k. entreprenörer som plundrar skolan på miljarder, förbannad på vårdföretag som missköter sjuka och gamla, förbannad på politiker som gör landet till ett Putinland, förbannad på de tysta medlöparna, förbannad på att jag ska behöva bli förbannad på att välfärdsstaten har blivit en jäkla räknesnurra för giriga figurer där solidaritet och medkänsla har ersatts av en iskallt beräknande kalkylator.
Den som inte gör motstånd är en medlöpare i förräderiet mot det våra föräldrar och deras föräldrar trodde på och byggde upp. Domen från våra barn och barnbarn kommer att bli hård, men utan tvivel rättvis. Sveket mot de som byggde landet är oförlåtligt och utan gräns.

Ingemar E. L. Göransson,
författare

Ingemar E. L. Göransson är en utbildad elektriker som aldrig jobbat i yrket utan det blev över 20 år som lastbilschaufför. Tidigare fackligt förtroendevald och efter 10 år inom LO numera verksam som författare och frilansjournalist. Gift, två vuxna barn och hund, den egensinniga schäfern Erina.