Vänner! Journalister! Redaktörer! Roligt att stå här på fackförbundspressens dag. Men jag hälsar er inte välkomna med ordet Kamrater i dag. Jag gjorde det faktiskt nyligen när jag höll föredrag för trädgårdsföreningen i Kungsbacka – där det också var många åhörare från överklassförorten Särö. När jag sa kamrater till dem reste sig tjugo personer upp och lämnade lokalen och kom aldrig tillbaka.

Så kan det gå. Men nu är det fackförbundspressens dag och fackförbundspress handlar ytterst om värderingar, ja om både moraliska och politiska värderingar. Här är en inledande paradox som jag utgår från: Aldrig har det talats så mycket om arbetslinjen, om att vi ska arbeta mer och längre som idag – samtidigt som intresset för arbetslivet i nyhetsflödet förmodligen är mindre än någonsin.

I själva verket är det nästan så att arbetslivet i alla dess former är tabubelagt i den politiska offentligheten. När sjukförsäkringssystemet blivit hårdare så ligger egentligen frågan om det allt hårdare arbetslivet i botten på hela den debatten, men det tas sällan upp. Eller ta den uselt fungerande psykiatrin. Den har varit ett stående tema i samhällsdebatten i åratal, men man hör sällan något om att dagens arbetsliv numera knappt tillåter att en människa som har psykiska problem kommer in på arbetsmarknaden efter att ha kommit ut från psykvården.

Det pratas mycket om arbetslinjen, om mer arbete – och ändå lever vi i ett samhälle där våra mest statusberoende identiteter istället i allt högre grad hamras ut på fritiden. På jobbet är vi ofta ilskna löntagare, förbannade på hierarkier och auktoritära chefer men när vi går hem från jobbet slutar vi vara löntagare och blir ofta i stället upplevelsejagande småborgare.

Och större delen av medieapparaten hejar på den tendensen. Underhållningsparadigmet har lagt sig tungt över det totala medieutbudet och marginaliserat samhälls- och nyhetsprogram. Våra identiteter som anställda, löntagare och arbetande människor har en minskande roll i den mediala världen. Och när arbets- livet ibland görs till huvudsak i en TV-dokumentär – ja, då blir det lätt en hollywoodiserad variant, som i serien för några år sedan om superlärarna i Klass 9A. Eller så får vi se de här människoföraktande serierna om elaka kocken som läxar upp restaurangpersonal för att vi ska skratta åt det, eller om Verkställande direktörer som förklädda till vanliga arbetare gör studiebesök uppifrån i arbetslivet.

Jag upplever större delen av medie- utbudet som närapå en förnekelse av det faktum att de flesta av oss är arbetande människor, i ett verkligt och vardagligt arbetsliv. I princip är det på ett enda ställe i det samlade medieutbudet som det ges det en seriös motbild av detta och det är naturligtvis i den samlade fackförbundspressen.

Även arbetslivets maktfrågor är bortsopade i mainstreammedia. När några fackförbund under lång tid genomför en ambitiös undersökning av löneandelen i svensk ekonomi och till slut levererar en tung skrift om detta – så tiger de vanliga nyhetssidorna.

Jag tänker på en bok som heter Löneandelen, som nyligen gavs ut. Den visar en häpnadsväckande bild av hur lönernas andel av samhällsekonomin minskat i förhållande till vinsternas andel rätt så dramatiskt sedan början åttiotalet, i Sverige och i större delen av västvärlden. Och det där handlar om ett gigantiskt maktdrama mellan kapital och arbete. Man behöver inte vara vänsterintellektuell för att se problemen som det orsakar. Det har med arbetet och betalningen för arbetet att göra och med synen på vad arbete är värt i ett samhälle. Men det har knappt diskuterats i riksmedia – jo, Uppdrag Granskning gjorde ett program om det.

Vart har alla dessa frågor om arbetslivet tagit vägen i samhällsdebatten? I svensk politisk historia har det funnits några få perioder då frågan om arbetslivet verkligen på allvar var på väg in i politikens centrum. I Olof Palmes tal från sjuttiotalet finner man många exempel på det. På en kongress 1972 säger han följande:

Tidigare har reformpolitiken mest handlat om förhållandena utanför arbetslivet… Men nu måste vi gå in i produktionen och låta våra sociala målsättningar i större utsträckning även prägla arbetslivet. Det innebär en utvidgning av det gamla vanliga välfärdsbegreppet som kommer att få en genomgripande betydelse för samhällsutvecklingen.

Så sa Palme. Men så blev det inte. I stort sett dog denna debatt. Och jag säger det här inte för att jag vill stå här och prata politik – utan för att jag menar att det finns ett samband mellan detta att skildra och beskriva arbetslivet i alla dess former och yttringar – och en levande idé om reformeringen och förbättringen av samma arbetsliv.

Journalistiken är syster med utopin. Hela den här väldiga världen av arbetsliv måste skildras för att vi ska kunna tänka progressivt om samhället och samhällsutvecklingen.

Men där är vi inte nu. Jag upprepar den där paradoxen vi lever i: mer och mer snack om att vi ska arbeta längre och helst hårdare – men mindre och mindre nyheter och skildringar om hur arbetslivet i verkligheten ser ut.

På en löpsedel om arbetsmiljö går det hundra om bantning.

• • •

Det är precis där som fackförbundspressen har sin uppgift. Man behöver inte uttrycka det i några heroiserande termer. Man kan säga det väldigt enkelt: Den journalist som får tidningen Journalisten i händerna läser den. Den byggjobbare som får Byggnadsarbetaren i händerna läser den och blir intresserad och den slakterianställd som får Mål & medel i händerna tittar mycket intresserat i den. Och så vidare. Men man kan också fundera över det här i ett slags socialfilosofiska termer. Jag menar att frågor om Arbetet exempelvis är större än frågor om arbetsmarknad.

Arbete är inte detsamma som arbetsmarknad. Begreppet lönearbete täcker på intet sätt ens begreppet arbete. Och begreppet Arbete eller uttrycket Arbetets värld rymmer också de arbetslösas situation. Jag tror att det är viktigt för alla som jobbar inom fackförbundspressen att begripa hur centralt det som ni sysslar med är. Arbetets perspektiv på samhället är inte det enda. Men utan det blir samhällets alla relationer fördunklade och obegripliga.

• • •

Hur står det då till med Fackförbundspressen? Det är ju ett stort antal tidningar som kommer ut, både på LO-sidan och på tjänstemannasidan. Såvitt jag vet har väl upplagorna i de flesta fall – men inte alla – sjunkit en aning, vilket beror både på medlemstapp och nya digitala läsvanor. Dessutom har det skett en hel del nedskärningar av resurser genom åren, eftersom all tidningsproduktion lider under det som kallas Baumols dilemma: det faktum att tjänsteproduktion hela tiden blir dyrare i förhållande till varuproduktion. Lönerna ökar automatiskt litet varje år och trycket på rationaliseringar avtar aldrig. Problemet är att vissa saker inte kan rationaliseras särskilt bra – det går inte att spela Beethovens femte symfoni dubbelt så fort för att spara pengar, lika litet som det går att skriva en nyhetsartikel dubbelt så fort – om man vill behålla kvalitén.

Ändå måste man säga att fackförbundspressen är en typ av press som lever och har framtiden för sig. Det är ingen tvekan om det. Särskilt om man jämför med den vanliga dagspressen som har ett tungt Damoklessvärd hängande över sig.

Men – det är ändå så att någonting avgörande fattas och det rör just den där paradoxen jag nämnde i början. Arbetslivet hos fyra–fem miljoner innevånare i det här landet bryter alltför sällan in som diskussionsämne i det större, nationella eller lokala nyhetsflödet.

Och jag menar då att den stora frågan inför framtiden är vad man kan göra åt det där. All politik, även det som rör lönerörelser är i dag mer inbäddad i medialiseringen. Om de fackliga rörelserna vill påverka agendan och sina medlemmars läge i samhället måste man inse att det är på det sättet. Lönefrågor är beroende av vilka ekonomiska doktriner som råder i samhället och det bestäms delvis i de mediala sammanhangen.

För några månader sedan kastade jag fram ett förslag i tidningen Medievärlden. Rubriken löd ungefär så här: Så ska LOs nya nättidning se ut. Jag konstaterade där: Medierna har ett janusansikte. De bidrar varje dag till att hålla demokratin levande men bidrar samtidigt aktivt till att omforma demokratin till en avideologiserad, avsocialiserad och personfixerad åskådardemokrati där den övre halvan av medelklassen tveklöst innehar problemformuleringsprivilegiet. Alltmer av den sociala och politiska värld som rör arbete och arbetsmarknad och konflikten mellan kapital och arbete är idag ofta osynliggjord vid nyhetsdeskarna.

Sedan la jag fram ett förslag. Som ingen har reagerat på. Det var verkligen ett provisoriskt förslag som inte var tänkt som någon slutlig praktisk idé och jag tog knappt ens upp tjänstemannaförbunden i förslaget. Förslaget ruckade heller inte på den bas som den vanliga fackförbundspressen utgör utan tanken var att man skulle bygga på en våning till på den så att så att säga böneutropen kan höras över större områden.

Jag tänker mig alltså en massiv, agendasättande mediesatsning där en redaktion som omfattar åtminstone ett femtiotal personer skapas – och det är extremt viktigt att det är stort och massivt för att nå ett genomslag i mediernas värld. Sajten har som syfte både att nå de egna medlemmarna och den större medievärlden.

Det är ingen mening med att komma dragande med små insatser och halvmesyrer. Det får ingen effekt. Och jag menar att i ett läge där den vanliga dagspressen är i ganska djup kris så kan en facklig sajt med riktigt stora resurser få en mycket stor betydelse – som källa till nyheter och för opinionsbildning. Jag tar mig friheten att citera ur min egen artikel om hur denna nättidning skulle kunna se ut:

Nättidningen delas upp i fyra delar eller, för att lämna pappersspråket, fyra dimensioner. I opinionsdimensionen bedrivs den sedvanliga opinionsbildning som är obunden inom ramarna för arbetarrörelsens värderingar, alltså ungefär som det brukar heta i de kontrakt som vilken borgerlig tidningskoncern som helst låter de politiska redaktörerna underteckna. Men här ges också utrymme för den mer systemkritiska idédebatt som dagspolitiken i dag i stort sett saknar utrymme för.

I den andra dimensionen, nyhetsdimensionen, dominerar nyheter från arbetsmarknad och arbete-kapitalkonflikter i vid mening. En del av nyhetsförmedlingen här kan hämtas/köpas in från den existerande fackförbundspressen, både inom LO och TCO. Policyn för den dimensionen utgår från de vanliga honnörsorden om opartiskhet, men med den skillnaden att man här faktiskt lever upp till dem: När det rapporteras om företagens bokslut eller om finans- eller räntepolitik är löntagarnas och de arbetslösas perspektiv alltid med och lika viktiga som ägarnas, vilket idag knappast är fallet. Nyhetsdimensionen är den centrala, det är där den mesta redaktionella kraften bör läggas.

Den tredje dimensionen är den kulturella, med kulturjournalistik, men där det vanliga elitperspektivet inte dominerar. Där bör också ingå folkbildning kring mediekritik – vanligt folk vet fruktansvärt litet om hur medier fungerar och den dagordningsmakt de utövar.

Den fjärde dimensionen, slutligen, ägnas åt de sociala rörelserna i Sverige och utomlands. Där bevakas den vidsträckta världen av möten, demonstrationer och aktiviteter och man kan dra nytta av den internationella arbetarrörelsens närkontakter i den sociala världen. Genom redaktörskraft kan nättidningen här fånga upp och sålla en mängd information från fackliga och andra gräsrotsaktiviteter i Sverige och internationellt. Interaktiviteten är central. Men för att det ska fungera krävs redaktionell kraft.

Nättidningen verkar redan från start i två riktningar: Den blir för det första en guldgruva för den övriga nyhetsvärlden att hämta uppslag och fakta från och fungerar för reportrar och opinionsjournalister som en katapult in i etermedia och dagspress. För det andra bör nättidningen redan från början satsa på att nå rätt så breda läsarlager. Som budbärare ut i den världen äger man en kanal som vanlig dagspress eller etermedia saknar: fackklubbar, ombudsmän, aktiva. Om innehållet i nättidningen är angeläget kommer det att talas om den på arbetsplatserna. Det går exempelvis också att på sajten inrätta enkla utskrivningsmöjligheter som gör det möjligt att av varje artikel skriva ut flygblad som kan delas ut i kantiner och byggfuttar.

Och det jag då beskrivit är naturligtvis ett enastående ekonomiskt förlustprojekt. Men jag menar att LOs mediefond – som i dag rymmer mer än en miljard kronor och ger en årlig avkastning på 60 miljoner – bör användas nu – innan det är försent för att sjösätta ett projekt av det här slaget.

Och tanken är att en sådan medie- sajt fungerar som en brygga mellan den vanliga fackförbundspressen och den stora mediala och politiska offentligheten. Det som fackförbundspressen sysslar med är helt nödvändigt för att förstå ett samhälle och för att göra det bättre.

Den goda journalistiken om arbetslivet är syster till all progressiv samhällsutveckling.