Ännu för tio år sedan var det som kallas LO-ekonomerna en viktig röst i den politiska debatten. När regeringsbudgetar lades eller när politiska utspel kom fick man ofta höra någon av LO-ekonomerna kommentera det hela i radio eller TV.
Går man tillbaka ännu längre i tiden var dessa LO-ekonomer närapå en central institution i samhällsivet. Rudolf Meidner, mannen bakom löntagarfonderna, var med och och formade hela samhällsbygget under femtio- och sextiotalet – pensionssystemet och den solidariska lönepolitiken var LO-ekonomernas idéer.

Numera är ekonomerna i LO-borgen ppraktiskt taget försvunna ur debatten. Man hör och ser dem nästan aldrig. Beror det på att LO centralt är så pass försvagat sedan förbunden mer gått sina egna vägar i förhandlingarna? Har det att göra med att medierna överlag blivit mer borgerliga och utgår från att ekonomer på LO-sidan inte är särskilt trovärdiga? Det är några förklaringar, men knappast hela förklaringen. Jag får nämligen intrycket av att dessa LO-ekonomer numera inte skiljer sig så värst mycket från andra ekonomer som dyker upp i debatten. Det är snarare så att de ekonomer som sitter på TCO är mer aktiva och mer intressanta – för att de avviker från det vanliga borgerliga ekonomsnacket.

Jag tycker att de olika förbunden inom LO borde höra av sig till LO-borgen och fråga var fan dessa LO-ekonomer håller hus? Om de är på en lång semester eller är sjukskrivna sedan flera år tillbaka? Kanske borde polisen skicka ut en efterlysning på dem?

Nåja. Det finns förstås ändå tänkande ekonomikunniga i fackföreningsrörelsen. För en tid sedan utkom den lilla men tunga skriften Åter till full sysselsättning, skriven av Handels förbundsekonom Stefan Carlén och en annan ekonom, Christer Persson. De konstaterar att Sverige i tjugo år – och västvärlden i trettio år – helt enkelt givit upp kampen mot arbetslösheten och istället anammat idén att inflationsbekämpning är det centrala. Överskottsmål och utgiftsstak har blivit viktigare än flera hundra tusen arbetslösa. Deras folkbildande lilla bok bör läsas av alla de som undrar vad som egentligen ägt rum i den ekonomiska politiiken sedan nittiotalets början. Framför allt visar de att investeringsnivån – både i infrastruktur och på sociala områden – sedan årtionden är på tok för låg i svensk ekonomi.

I svensk politik är läget just nu litet bisarrt. Anders Borg är plötsligt mer av stimulerande keynesian än vad s-ledningen är. När konjukturen viker bör man satsa, menar Borg och har rätt i detta. Men s-ledningen gnäller istället över att överskottsmålet inte kan hållas! Vilket i klartext betyder att överskottsmål är viktigare än kamp mot arbetslösheten. Är det inte dags för ekonomerna i LO-borgen att kliva ut på balkongen och tala till folket?

Göran Greider
Poet, författare, debattör och chefredaktör på Dala-Demokraten. Är även känd för att ha bantat i TV.