• På förhand förefaller valet av ny LO-ordförande efter Wanja Lundby-Wedin vara den hetaste frågan under LO-kongressen i maj 2012.

    Aldrig tidigare har så många känt sig kallade att konkurrera om det ”finaste jobb en arbetargrabb kan få”, för att citera Arne Geijer.

    Men frågan är om det breda intresset för att ikläda sig rollen som LO:s ordförande endast eller främst är ett styrkebevis för federationen eller om det är en spegling av existerande motsättningar. Svaret på den frågan är inte alldeles givet.

    En sak är dock säker – valberedningens arbete har inte blivit lättare av att processen sker både i offentlighet och i kontakter direkt mellan valberedning och förbund. Agerandet bryter med traditionen och tidigare etablerade mönster för hur LO utser sina högsta företrädare. Tidigare

    skiften har varit väl förberedda och kandidaten/erna utpekade i förväg. Ja, de kan till och med sägas ha skolats in i sina uppdrag.

    Nomineringarna den här gången kan självklart vara ett uttryck för en ambition att stärka det gemensamma, det som faktiskt är federationen. Men det kan lika gärna vara en spegling av den oenighet som präglar organisationen i dag. De hårda orden mellan förbunden under avtalsrörelsens upptakt och den splittring som därefter uppstått inom LO kastar tveklöst sin skugga över det kommande ordförandevalet.

    Hur oenigheten ska överbryggas och förvandlas till omsorg om federationen är i dag svårt att se. Men för en fackföreningsrörelse som under mer än 100 år värnat det gemensamma och överkommit svåra motsättningar mer än en gång är fortsatt oenighet ovärdigt.

    Än finns dock tid att besinna sig och ta ansvar för den centralorganisation som tjänat och tjänar förbunden och dess medlemmar väl. Alla som talar vackert om federationens betydelse, och de är många, har därför ett särskilt ansvar för att inte låta valprocessen försvaga federationen.

    I högtidstalen understryks alltid betydelsen av en väl fungerande gemensam arena för samtliga LO-förbund. Och hur viktigt det är att använda den gemensamma platt-formen för att ge just arbetarna en röst i offentligheten. Nu gäller det att gå från ord till handling.

    Den avgörande frågan är eller borde vara om det är eller blir rätt ordförande som utses på kongressen – inte vem som nominerat eller varifrån kandidaten kommer.

    Uppgiften som väntar är stor, mycket stor. Det gäller att samla och ena förbunden, forma en gemensam facklig politik som är vass och framåtriktad och att företräda förbunden med den självklarhet som alla säger sig längta efter.

    Att många känner sig kallade till poster där få slutligen blir utvalda kan vara ett styrkebesked. Men först när LO-kongressen på ett enat och tydligt sätt ställer sig bakom sin nya ledning är det möjligt att värdera den nomine-ring som just nu pågår.

    Tommy Öberg har under flera decennier varit en av landets ledande arbetsmarknadsreportrar för Arbetet, Metallarbetaren och Svenska Dagbladet. 2005–2010 var han chefredaktör för LO-Tidningen, där han numera är krönikör och kommentator.

    ”Hur oenigheten ska överbryggas och förvandlas till omsorg om federationen är i dag svårt att se.”

    Tommy Öberg

    Kommentator på LO-Tidningen