Fler texter om och av Dylan Färemark – inklusive de tidigare delarna i följetongen – hittar du här.

---

Del 5: ”Joseph Brodsky”

Måndag morgon. Agnes vaknade före klockan, vilket i och för sig inte var speciellt ovanligt. Nattens sömn, som varit orolig, kändes mer tröttande än återhämtande. Lakanet var ihoprullat som en snurrad tross mitt på madrassen.

Agnes visste vad det betydde, hon hade rullat runt flera gånger under natten. Oron skavde även om hennes förklaring: en ny granne, liten flicka, Nora – vi var nog på baksidan, hörde er inte, kändes okej, kunde hon inte vara säker.

Veckan efter teatern var det tyst på jobbet och när hon försökte ta upp det till diskussion, fick alla något att göra eller också var det rökdags.

Frukosten intogs fort, Tussen gick ut kissade och kom in igen.
”Nu går jag, hejdå Tussen” sa Agnes och stängde ytterdörren.

Duggregn och nordan, en orolig himmel i grått som rörde sig mot öster. Hon drog ihop kragen på rocken och började gå. Hon hörde hur en trög dörr stängdes. Agnes gissade att ljudet kom från uthyrningslägenheten på övervåningen. Hon hade rätt, för när hon kommit ut på vägen utanför huset hörde hon en röst som sa;

”Hoppas att jag inte skrämde dig” Agnes stannade till och tänkte; det låter som om någon pratar med mig, kan det vara möjligt? Av ren artighet vände hon sig om och där stod det en man, en japan och han tittade på henne.

Inte nog med att hennes tankar upptogs av oro, hon var dessutom väldigt ovan med att bli tilltalad.

För Agnes var alla asiater japaner. Precis som med färgade, det var afrikaner. Dagens unga människor kanske tycker att det kan te sig aningens obildat men för Agnes generation var det bara så. Någon rasism var det inte.

”Skrämde jag dig när jag slog igen dörren” upprepade rösten. Agnes kom av sig, inte nog med att hennes tankar upptogs av oro, hon var dessutom väldigt ovan med att bli tilltalad, i alla fall när hon inte var på jobbet. Främlingen var i samma ålder som hon, stiligt klädd. Definitivt en kontorsmänniska, tänkte Agnes förresten, driver han med mig…

”Nej… inte alls” trevade Agnes och tänkte precis ursäkta sig när han envisades med att fortsätta samtalet.

”Dörren har slagit sig, man måste ta i. Är det du som är Agnes?”
Hon tittade på honom. Stilligt klädd, kortklippt. Vänliga ögon. Samma ålder som mig, tänkte hon hastigt. Hur kan han veta mitt namn, dessutom verkar han i det närmaste vara svensk. Möjligen bryter han på amerikanska.

”Ja, hur vet ni…”
”Här” sa han och räckte över ett paket från Schenker.

Paketet var inslaget i brunt papper, Schenkers logga kände Agnes igen.

”Ursäkta” sa Agnes, som inte ville ta emot paketet. Han slog ner blicken och drog tillbaka paketet. Därefter visade han, något försynt, att det var öppnat. I paketet låg Tomas Tranströmers bok; Dikter och Prosa 1954-2004.

”Ledsen, råkade öppna, måste hamnat i fel brevlåda” sa han och räckte fram paketet igen.

Agnes tog ur boken ur paketet och höll den framför sig. Boken hade hon beställt på nätet och faktum var att hon glömt det.
”Tranströmer är en fantastisk poet” sa främlingen obesvärat. ”Själv är jag mycket för Brodsky, Joseph Brodsky, känner du till honom?”
”Ja” svarade Agnes.

Några formella tackfraser fullbordades och därefter gick de tillsamman mot Kista. Promenaden avslutades i den dagliga trängelsen bland stressad och den här dagen, frusna Kista innevånare.

De talade om vädret. Samtalet kändes inte besvärande, tvärtom, även om det var aningens fåordigt. Vädret, som verkligen var ett väder som de flesta irriterade sig på, störde inte Agnes. Oron som hon burit på under natten störde inte heller. Den hade hon glömt. Vi ses. Sa han, reflekterade Agnes och det kändes verkligen som om han menade det. Undrar vad han heter?

Bussdörren slog igen och nu kom oron tillbaka, oron för vad Gunn och Birgitta skulle hitta på. Hon satte sig i mitten på bussen. Bussen var fortfarande råkall. Antagligen första turen för idag, tänkte hon och drog ihop kappan över benen.

Passagerarna klev på och snart var bussen fylld till bredden. Ingen sa just något. Det var måndag och som alltid, vid varje tillfälle, var just den veckans dag ett aber. Mer var det inte.

Dessutom var han minst sagt stilig; mörk, bra hållning, artig. Joseph Brodsky.

Agnes lät blicken vila på landskapet utanför bussfönstret. Hennes drömmande blick såg förbi det världsliga och landade i horisonten.
Vi ses. Sa han. Dessutom var han minst sagt stilig; mörk, bra hållning, artig. Joseph Brodsky.

Jag smiter iväg på lunchen, kanske har bokhandeln i Sollentuna centrum något med honom. Bussen stannade vid kommunhuset och Agnes klev av. Hon gick den korta promenaden, den som hon så många gånger avverkat, ovanligt långsamt. Öppnade dörren och klev in i foajén. Kontorsmänniskorna skyndade förbi. Pampigt, tänkte Agnes, att jag aldrig noterat det. Marmor och högt till tak.

Hon låste upp dörren till omklädningsrummet och bytte om. Gick ut i matsalen. Där var ruljansen redan i full gång. Några började fem men den här måndagen började Agen klockan sex och hon var tio minuter tidig. Ibland, inte speciellt ofta, kunde det hända att personalen startade dagen med kaffe. Men inte på måndagar, för mycket att göra. Möjligen på onsdag eller i slutet av veckan.

Agnes rättade till arbetskläderna, vilka bestod i ett par svartvit rutiga byxor, en halvlång tunn rock med blå hård krage och en liten hätta. Hättan var frivillig. Därefter gick hon ut i köket och började plocka fram bröd och pålägg. Enstaka morgontrötta kommunalpolitiker väntade utanför matsalens glasdörrar. Om fem minuter, tänkte hon, öppnar jag dörrarna och om tio minuter är det fullt här.

Frukosten var över och det var dags för förmiddagsfika. Agnes stressade, skramlade och arbetade snabbt – möjligen jäktade hon för att kunna försäkra sig om att Gunn och Birgitta inte var på dåligt humör. Eller också gjorde hon det för att få dem på bättre humör.

”Mjölken måste in i kylskåpet innan jag vill sätta mig” sa hon högt för sig själv, nästan som om hon ville att någon skulle höra. Agnes var nervös, rädd. Hon kunde inte rå för det men ängslig var hon.

Ordentlig hade hon alltid varit, det låg i sakens natur. Uppskattning för det där lilla extra som hon gjorde varje dag hade hon aldrig fått och det fick hon inte idag heller.
De andra, Gunn, Birgitta och Eva, satt redan i rummet vid lastkajen.

Kylskåpsdörren stod på glänt och Agnes hade två tillbringare kvar att hämta.

”Kommer du Agnes?” Det var Eva som ropade – vilket förvånade.

Eva stod i dörren till fikarummet tittade manade. Det hade aldrig hänt förut. Aldrig någonsin.

Agnes, som greppade varje halmstrå utan närmare granskning, kände sig osäker men hoppades. Någon brydde sig…

”Ska bara hämta den sista mjölken så kommer jag” svarade hon. Eva lät dörren gå igen.

Agnes gick till bordet där mjölken stod. Bordet var placerat vid ytterväggen och inte alltför långt från dörren som slog fram och tillbaka. Intill bordet och fem meter från ingången till fikarummet stod kaffeapparaterna.

Hon tittade på dörren. Eva var borta. Ska säkert ut och röka, tänkte hon och tog tag i den ena av tillbringarna. Då såg hon, en av de rostfria tillbringarna hade vickat ikull och landat på golvet. Mjölk på hela golvet – märkligt, konstaterade hon, kan svära på att alla tillbringare stod långt innanför kanten på bordet för tre minuter sedan.

Dessutom har jag inte hört att något åkt ner i golvet. Agnes hämtade golvmoppen och vagnen med den röda hinken. Hon torkade upp mjölken och tänkte precis gå ut till de andra – jag sköljer ur hinken efter fikat, när Gunn nästan sparkade upp dörren till matsalen.

”Vi har fikat klart, idag har vi mycket att göra. Du sköljer väl ur moppen” sa hon och gick förbi.

”Ja” harklade Agnes.

Agnes blev desorienterad. Det här hade hon aldrig varit med om. Den totala lögnen.

Hon hällde ut vattnet i slasken och placerade den röda hinken på vagnen. En ny mopp var och på plats. Hon stängde dörren till städskrubben och blev stående en stund. Obehaget gjorde sig påmint. Fallet blev tungt, i synnerhet när hon för en kort stund hoppats.

Hon gick ut i köket. Där mötte hon Birgitta och Eva och för ett kort ögonblick fick hon för sig att de väntat på henne.

”Vart tog du vägen” sa Eva utan att vänta på något svar.

”Vi tar ett bloss till” fortsatte hon och nickade till Birgitta. Svängdörren åkte igen och Agnes hörde hur de skrattade. Sen blev det tyst. Hon gissade att de det stängt dörren till lastkajen. Det brukade de göra.

Agnes kände sig tömd, sorgsen. Hon kämpade för att hålla tillbaka tårarna.

Försiktigt och trevande började hon gå mot brickinlämningen.
Hon tog vagnen, den som varit med från begynnelsen, och började plocka av borden. Hjulen gnisslade och även om Tomas smörjde lagren till och från, fortsatte den att gnissla.

”Kärringar, säg åt snåljåparna där uppe att köpa en ny vagn” fräste han sista gången han blev tillsagd att smörja. ”På en fredag” hade han också muttrat och gjort det. Den fredagen sa han inte; hej, trevlig helg, fortsätt svälj.

”Du måste skölja ur moppen bättre” Det var Gunn och i ena handen höll hon moppen.

”Den är ny… ”

”Så fan heller”

Agnes blev desorienterad. Det här hade hon aldrig varit med om. Den totala lögnen.

”Jo” försökte hon.

Moppen for upp mot hennes ansikte. ”Jag bestämmer” sa Gun och skickade iväg moppen.

Agnes fångade moppen innan den träffade och gick uppgivet tillbaka till städskubben. Där bytte hon en ny mopp mot en annan ny mopp. Bäst att göra som hon säger tänkte hon. Dessutom, bara för att, plockade hon ordning på skurmedel och sopsäckarna.

När hon kom ut ur skrubben stod Birgitta vid bordet med brödet.

”Nu får du skynda på, det är väl inte meningen att jag ska göra ditt jobb också” fräste hon och slängde ner en brödpåse i bordsskivan. Att lämna lunchen och smita iväg till bokhandeln kändes mer fel än någonsin. Joseph Brodsky fick vänta.

Agnes drogs till brottplatsens epicentrum. En snabb lösning på problemet lockade och lurade. Den svage, vid den här tidpunkten och vid de fastslagna rollerna; Agnes. Förstod inte sitt bästa. Ordspråket: bättre fly än illa fäkta, kände hon till. Nu tänkte hon inte fäkta, inte alls, hon ville försonas, förklara sig. Det var allt.

Inte var hon omedveten om situationen, inte alls. Inte var hon dum heller. Hon var utsatt för press och den kunde hon inte handskas med. Ensam och ängsligt försökte hon. Gråta ville hon inte. Den ynnesten ville hon inte bjuda på. Förmiddagen flöt på utan större mankemang och det var dags för personallunch. Sysslorna delades mellan personalen och idag hade Agnes matsalen.

Agnes drogs till brottplatsens epicentrum. En snabb lösning på problemet lockade och lurade.

Hon sköt in några ekstolar under borden. Sopade förstrött upp lite salladsblad som någon spillt. Hungrig var hon inte trots att klockan visade halv tre. Soppskyffeln stod stadigt vid väggen. Agnes tittade på den. Plåt är bäst, reflekterade hon och gav den en knuff. Den stod stadigt kvar.

Matsalen var tömd. Dörrarna låsta. Hon som hoppats på att allt skulle löst sig förra veckan. Att hennes förklaring, den om Nora, var mer än tillräcklig. Inga följdfrågor, ingenting. Hon hade inte ens fått berätta. Agnes gick den utdragna promenaden genom matsalen mot rummet vid lastkajen, hennes tankar gick till en skogspromenad, en skogspromenad i vårsol.

En skogspromenad när solen precis gått upp och solen smiter igenom trädens grönska. När man känner den annalkande värmen. En morgon när daggen fortfarande ligger kvar och fåglarna kvittrar. Där fanns lugnet och där fanns hasselträdens gröna lund som bildade ett tak över både gullviva och några senkomna blåsippor.

Hon mindes snöfallet i mars när hon förgäves letat efter de första honblommorna på hasselträden i Kymlingeskogen. I mitten på april kom de första, tre skira röda blommor stack upp på en kvist högst upp på ett träd som fått lä av en stor sten.

”Hasselbacken har till och med en informationstavla. Blommornas röda blad liknar intensiva eldhärdar som är lika beundransvärda som små” viskade hon och tog det sista steget.

I samma stund som Agnes öppnade dörren till fikarummet försvann också koltrastarnas sång från hennes tankar. Det blev tyst, allt sorl som hon hört innan dörren öppnades tystnade också. Gunn bläddrade i en Metro, Eva reste sig upp och gick till diskbänken med sin tallrik. Birgitta vände blicken mot fönstret.

Agnes satte sig ner, därefter tog hon en tallrik och ett glas. Idag var det pasta med ost och skinksås. Ett medvetet val, enkelt att laga och uppskattat. Måndagar ska genomlidas. Trots att just den veckodagen av alla veckans dagar stod för något nytt, ett löfte en omstart, åts det alltid mer på måndagar än någon annan dag i veckan. Måndagar och vissa fredagar, oftast före storhelg, hände det att kantinerna gapade tomma när lunchen var över.

När den värsta måndagsångesten, jobbångesten och illviljan att behöva möta arbetskamraterna släppt, vilket brukade ske vid lunch, blev personalen svulten. Pasta passade bra på måndagar. Agnes försjönk in i tankevärlden – tänk att min norska brudspirea slog ut igår, inte mycket kanske men ändå… snart är hela häcken vit som snö.

Stressen och tankarna desorienterade henne när hon satt försjunken i sin egen värld och åt. För i samma stund som hon sa;

”Ni kanske kan besöka mig en annan helg när min norska brudspirea slagit ut i full blom, så kan jag bjuda på kaffe på altanen”, ångrade hon sig – hur i hela friden hoppade det där ur min mun…
Stämningen i fikarummet stannade till, tog ett djupt andetag och höll andan. Gunn la ifrån sig tidningen. Eva slutade plaska vid diskbänken. Birgitta blängde.

”Hur vet du att vi var hos dig i lördags?” sa Gunn och väntade. Inget i hela världen kunde få henne ur spel nu, straffsparken var serverad. Ingen logisk förklaring, inte ens ett olycksaligt dödsfall hade förändra hennes maktövertagande.
”… e, jag var på baksidan… hann inte…” stammade Agnes, som nu förstått sitt misstag fullt ut.
”Hann inte!” fräste Gunn, reste sig upp och gick ut ur fikarummet.

Birgitta blängde surt på Agnes. Eva torkade av tallriken och la den på diskbänken, öppnade dörren till köket och gick också ut. Birgitta fnyste och gick efter. Agnes tittade ner i pastan, tänkte på brudspireans vita blommor – som förevigt förlorat sin glans. Hon suckade tungt. Att det aldrig kan gå min väg, grubblade hon och kände hur en tår rullade ner på kinden.

Eva var inget hot. Tråkigt bara att hon inte ens kan vara lite snäll.

Ett iskallt avståndstagande och därtill ett inbyggt – det duger åt dig, fanns med i den sociala normen som rådde i kommunhusets matsal. Dess övervakare av normen – ryggraden i attityden, fanns hos Gunn. Hennes tappre poncho Birgitta var inte sen att hjälpa till. Agnes hade verkat under den parollen från första dagen; det duger åt dig. Eva drabbades också till och från.

”Jag tycker lyften blir tunga när vi serverar soppa” sa Eva och ställde ner en soppkantin i vattenbadet. Snön yrde utanför fönstret och det hände för ett år sedan. En torsdag i januari. ”Du kan ta mindre” nästan skrek Gunn och gav Eva en föraktfull blick.

”Visst, så svårt kan det inte vara” fyllde Birgitta i. Du och du, tänkte Agnes som hört och bet ihop. Hon visste att medkänsla var en omöjlighet. Om däremot Gunn eller Birgitta invände mot något, var situationen omvänd. Ständigt denna förhävelse att jag vet bäst, som om inte det skulle räcka; Gunn och Birgitta berättade mer än gärna hur; du, du din dumma idiot, skulle gjort. Samma visa varje gång.

Eva tog lång tid på sig innan hon fattade det. Hon trillade fortfarande dit lite då och då, i synnerhet om det var jobbigt och hon glömde bort sig och klagade. Den här dagen i januari gjorde hon det. Snön la sig i drivor ute på parkeringen och mot kommunhusets ena sida, den norra, blev alla fönster vita av snö.

För att passa in gav sig Eva på Agnes – om nu Agnes föll till föga och sa något som kunde tolkas som gnäll. Det gjorde inte Agnes. Annars lismade Eva för Gunn. Höll med oavsett. Alla visste men ingen sa något. På Anges tjatade hon mer brukligt.

”Varför har du inte städat? Kladd på borden” Mönstren, dem ser jag, tänkte Agnes och torkade upp kladdet som egentligen inte var något kladd – som att träda in i en värld med nedlåtande föräldrar, tänkte hon och höll färgen. Eva var inget hot. Tråkigt bara att hon inte ens kan vara lite snäll. Ett annat manuskript som Eva inte heller lärt sig, var ett ännu grymmare scenario.

”Å jag åt pasta med pesto igår, fantastiskt gott” kunde hon säga utan ett uns av skryt. Agnes, som också tyckte att pesto var gott, hann inte ens svara innan Gunn sa; ”Pesto, som är så äckligt”

”Det trillar Eva fortfarande dit på” mumlade Agnes och sköljde ur disktrasan i den röda hinken den här minnesvärda dagen i januari. Snön yrde hela natten och på morgonen låg hela Sollentuna nerbäddat i ett vackert vitt snötäcke. Himlen var blå och termometern visade minus fem grader.

Även om Agnes inte kunde räkna sig som en utåtriktad person, dog hon en smula för varje år som hon stannade kvar på kommunhusets matsal. Nu hade hon bestämt sig; jag tar ut min pension så fort jag kan. Åren hade rusat iväg den sista tiden och det kändes bra. Hon hade inte haft det lätt men stått ut. En mental mur som ibland föll till marken, var hennes enkla försvar.

Muren, som hjälpte till att döda henne själsligt, bestod mest i att hon höll sig på sin kant och inte gav sig i kast med något. Sitt intresse för teater, film och poesi, behöll hon för sig själv – aldrig att de får smutsa ner det, tänkte hon och höll ihop läpparna när hon hade som mest att berätta.

Den enda som visste något var Tomas – han har så mycket annat att tänka på. Dessutom far han omkring som en guttaperkaboll i både ord och handling. Han sitter inte och analyserar allt han hör, han lever i nuet.

När det kom någon praktikant försökte hon hålla sig utanför den där dolda, men likväl, psykiska mobbing som så lätt uppstod när det kom någon ny.

Aldrig ville hon likna sina arbetskamrater och när det kom någon praktikant försökte hon hålla sig utanför den där dolda, men likväl, psykiska mobbing som så lätt uppstod när det kom någon ny. En gång, för två år sedan, fick Agnes mycket bra kontakt med en praktikant.

Hon visade hur maskinerna och hur måtten fungerade. Så plötsligt, efter någon dag och efter lunchen – när Agnes passat på att gå till banken, blev praktikanten rent av stöddig. Det började ganska direkt efter att hon kommit tillbaka och eftermiddagens sysslor satte igång.

”Så där gör man inte, den stora kastrullen är bättre” gick praktikanten på. Sa Agnes något fick hon stum tystnad tillbaka. Eller också så fnyste praktikanten;

”Varför frågar du det, e du dum i huvudet” och gick ut på lastkajen och rökte med Gunn och Birgitta.

Agnes ställde sig upp tog tallriken och sköljde av den i diskhon. Öppnade dörren och gick sakta ut till de andra. Brudspireans vita blommor hade hon glömt och förklaringen om att hon varit på baksidan, på altanen med sin nya granne Nora, kom hon sig inte för att säga.