Vart fjärde år är det fotbolls-VM, med samma rytm inträffar vårt valår. Båda tillfällena väcker starka och liknande känslor. Inte bara i mig, tror jag.

Tanken att det är mycket som står på spel. Den snabba irritationen över en ful fällning eller ett orättvist domslut speglar ilskan över populistiska utspel som vrider på det som är sant och osant.

Lika glad som jag blir när straffen går in, lika glad blir jag av ett handlingsprogram för hur socialdemokraterna, äntligen, tänker ta viktiga steg för att på allvar stärka de fackliga rättigheterna om de får förtroende en ny period.

LÄS ÄVEN: Anna Norling: Om det som valrörelsen borde handla om

Men sen har vi olikheterna. För insatserna i fotbolls-VM är kanske känslomässigt lika höga, men det värsta som kunde hända var att vi inte gick vidare från gruppspelet. Allt utöver det skulle vara ren lycka.

Men det var inte bara att vi tog oss till det första VM slutspelet på 12 år. Vi gick hela vägen till kvartsfinal.

Men ett val påverkar oss på ett sätt som griper in i vår vardag.

Men för den här valrörelsen är insatserna nästan de motsatta: Det bästa möjliga resultatet ligger inte så långt ifrån hur vi redan har det. Någon form av S-regering som kräver stöd från ett eller flera andra partier.

Inte exakt lika lätt att skapa glädjeyra över som en VM-framgång, som att gå vidare från grundomgången till finaler.

Det kanske inte är så konstigt att vi Elektriker tillsammans med övriga 6F förbund måste dra igång kampanjer som ”Vem fan bryr sig?”.

LÄS ÄVEN: Nu är den fackliga valrörelsen igång

Men jag menar att det har nästan aldrig funnits starkare skäl att bry sig, att ha de där extra känslorna inte bara inför sommaren 2018 och VM-slutspelet, utan inför söndagen den 9 september 2018 och ödesdagen då vi alla har rätt att utnyttja vår röst och bestämma vilka som ska bilda regering.

För sämsta möjliga resultat av den dagen är något som oroar mig på riktigt. De opinionsmätningarna vi sett på sista tiden visar inte längre det sämsta scenariot i form av en alliansregering, utan en moderatregering med stöd eller medverkan av Sverigedemokraterna.

Skulle det inträffa handlar det om verkliga insatser. Såna som kommer att märkas på våra arbetsplatser, i våra lönekuvert, i våra föräldrars pensioner, på vårdcentraler, förskolor och i våra framtidsutsikter.

Det som skulle hända är på riktigt. Lönerna skulle bli lägre. Vi skulle få otryggare anställningar. För är det något som SD redan nu är överens med hela alliansen om, så är det att facket är för starkt, och att de rättigheter vi kämpat för tillsammans är ett hinder för arbetsgivarna.

Många av de rättigheterna kommer de att ta bort som det första de gör. Det andra som kommer hända är att våra skattepengar blir till välfärdsvinster som gör några få kapitalister inom skola och vård och vanvettigt rika.

Det tredje är att skatten sänks så att det inte blir några välfärdsinvesteringar.

LÄS ÄVEN: Jonas Wallin: ”Vi stödjer de politiker som är bäst för våra medlemmar”

Jag tror att en av orsakerna till att vi sitter i den här soppan nu, att vi alla riskerar att förlora så mycket, är att frågorna som handlar om invandring har skapat så starka och upprörda känslor att vi knappt kan se hur politiken påverkar vår vardag längre.

När regeringen la förslag om att stänga de religiösa friskolorna, ett välkommet förslag enligt mig, blev det hyllningar. Trots att de enda som påverkas är ett litet antal skolor med ganska få elever.

Skriverier om dödsskjutningar läser vi var dag. Trots att det är fler som dör på sina arbeten än som skjuts ihjäl.

När nuvarande regering vill stärka LAS och bland annat avskaffa sms-anställningar påverkar det tryggheten och vardagen för hundratusentals människor. Men hur ser reaktionerna ut?

Så det jag frågar mig är vad vi, fackligt aktiva, kan göra för att visa på vilken fråga som faktiskt kommer påverka våra liv? Som kommer göra skillnad på allvar, på riktigt?

Om det som kommer hända när arbetslösheten stiger, när lönerna pressas så lågt att de inte räcker till hyran och när vi inte längre kan räkna med att det finns en vård som tar hand om oss och våra barn i framtiden?

LÄS ÄVEN: ”Lönesänkning – en valvinnare?”

Vad vi kan göra är att prata arbetsplatsvillkor, och välfärd. Att gå och rösta.

Och att se till att alla röstar efter vad de faktiskt skulle tjäna på och få ett bättre liv av, och inte efter att de just sprängt en ven i pannan över det senaste ryktet de har läst i någon av all grupper på Facebook som sprider hat och rädsla.

Jag vet att vi kan göra skillnad. Allt kan fortfarande hända.

Så även om det nu ser bra ut för SD och M, så är det faktiskt vi som avgör. Den 9 september.