Med jämna mellanrum kommer nya exempel. Toppolitiker eller politisk tjänsteman byter jobb och kliver in i näringslivets finrum. Eller så går resan åt andra hållet.

Det är inte konstigt att olika aktörer i samhället pratar med varandra. Som folkvald lägger man mycket tid på att träffa alla möjliga organisationer, man lyssnar och gör bedömningar. Förhoppningsvis finns en stark ideologisk röd tråd att luta sig mot, annars blir det svajigt. Har man sin roll klart för sig går det att föra givande dialoger.

Men det finns en fara i att väljarna, med rätta, börjar ställa sig frågan om den politiska gärningen har färgats av tankarna på vad man ska syssla med efter politiken. Finns det vägval som påverkats, strider som inte tagits? Skadan på förtroendet är densamma, oavsett hur kompetent och arbetsam personen i fråga är.

Problem för demokratin

Detta riskerar att bli ett problem för demokratin och förtroendet för densamma. När vi har en skolminister som gick raka vägen från Tellusgruppens bolagsstyrelse in i regeringen.

Det är omöjligt att blunda för de exempel som finns på representanter från arbetarrörelsen som gjort liknande karriärval.

När ett helt parti (SD) byter åsikt i en central fråga (vinster i välfärden) efter att ha uppvaktats intensivt av näringslivets lobbyister. När statsministern själv har nära kopplingar till friskolelobbyn, något som finns beskrivet i boken “De gränslösa” från Tankesmedjan Balans.

Man förvånas kanske inte över de många exempel som finns på politiker och politiska tjänstemän från högersidan som tar svängdörren till näringslivet. Det är ju trots allt den ekonomiska elitens intressen man försvarar i riksdagen och regeringen. Men det är omöjligt att blunda för de exempel som finns på representanter från arbetarrörelsen som gjort liknande karriärval.

Det går inte att bortse från att det man kan erbjuda är den höga kompetensen inom beslutsfattande, samt de nätverk man byggt upp genom sitt förtroendeuppdrag. Det är detta man “säljer”.

Handlar i grunden om makt

Frågan är snårig att diskutera, då den ofta landar i moralism. Jag tror det är fel väg rent taktiskt. Det handlar ju i grunden om makt, och vi vill ju ha kvar våra bästa på den sida som kämpar för löntagarnas intressen, eller hur? Då är det dumt att peka finger.

Jag är dessutom övertygad om att det behövs en omfattande diskussion, särskilt i arbetarrörelsen.

Det finns kloka förslag. Att införa ett lobbyregister är ett exempel, som bland annat S-föreningen Reformisterna fört fram, det finns även i en motion undertecknad av Peter Hultqvist, Lars Isacsson och jag själv. Andra idéer handlar om att förstärka karensreglerna ytterligare.

Att man inte för nära inpå ett uppdrag kan byta spår på det här sättet, särskilt när det rör sig inom samma område man varit verksam. Jag är dessutom övertygad om att det behövs en omfattande diskussion, särskilt i arbetarrörelsen. Är vi nöjda med situationen? Om inte – hur kan vi bäst ta vara på de som lämnar sina uppdrag? Det ligger i vårt intresse.