Det är inte hållbart att Sveriges arbetare står utanför
”Den fackliga valrörelsen vi bedrivit handlar såklart inte om vem som ska få vilka mandat. Mandaten är nämligen bara ett verktyg för det som verkligen betyder något”, skriver Per-Ola Nilsson, ombudsman för Elektrikerna region Syd.
Många är det som har uppfattningar om facken ska lägga sig i politiken.
Jag har både ofta och mycket själv diskuterat och skrivit om mina egna uppfattningar i frågan. Jag har inte ändrat uppfattning, tvärt om.
Jag är helt övertygad om att vanligt folk, de som alltid går till jobbet och håller landet igång, måste synas och höras MER i det politiska samtalet.
Som en kniv i magen
Jag hoppas att vi får en regering som inte återigen lämnar en draksådd som januariavtalet innebar, med angreppen på till exempel arbetsrätten som satt som en kniv i magen på arbetarrörelsen.
Men jag vill inte heller ha en regering som inför det kommande konjunkturläget alla varnar för, är beredda att sänka vår arbetslöshetsförsäkring.
Angreppen på arbetsrätten som satt som en kniv i magen på arbetarrörelsen.
Inte heller vill jag ha en regering som vill ta tillbaka så inhumana regler i sjukförsäkringen att du riskerar att mista din försörjning oavsett hur sjuk du är, eller urholka alla välfärdssystem så att bara de som har råd med egenfinansierade alternativ omfattas av någon form av trygghet.
Båda alternativen till regering ovan är alternativ som lämnar mycket att önska. Vilket alternativ en tycker är värst är upp till var och en att bedöma.
Om vi vill ha något annat
Men vill vi ha något annat, ett alternativ som på allvar gör upp med ojämlikheten och klassklyftorna, då har vi nu fyra år på oss att kraftsamla för en tydligare linje.
Missförstå mig inte, det finns partier som lyssnar på oss och som driver våra frågor. Tydligast exemplifierat genom Socialdemokraterna som också är det enda parti vi samverkar med.
Problemet blir att S inte har möjlighet att genomföra de reformer vi behöver när mandatperioden har inneburit högermajoritet i riksdagen där endast 100 av 349 ledamöter är S-märkta, 8 av 10 svenskars sjukvård styrs av borgerligt styrda regioner, och av Sveriges 290 kommuner styr det röda blocket endast i 38.
De utgår antagligen från att människor inte är intresserade av sanningen.
Med den bilden blir ”stoppa sosseriet”-kampanjen som några kört närmast löjeväckande. Men de utgår antagligen från att människor inte är intresserade av sanningen.
Men den fackliga valrörelsen vi bedrivit handlar såklart inte om vem som ska få vilka mandat. Mandaten är nämligen bara ett verktyg för det som verkligen betyder något.
Under de närmaste fyra åren ska vi orka skörda frukten av det arbete vi sått under valrörelsen. Den politiska debatten i nämnder, utskott och gemensamt ägda bolag måste börja kretsa kring just arbetarnas frågor och levnadsvillkor.
Dags att leverera
Det är inte hållbart att Sveriges arbetare står utanför, det inflytandet vi kämpat oss till ska vi nu förvalta.
Som exempel så finns det runt om i landet handslag gjorda mellan fackliga organisationer och politiker.
Allt från fler anställda inom vården, tillsvidareanställningar inom kommunal verksamhet, satsningar på arbetsmiljö och medbestämmande, till kompetensutveckling och heltidsarbeten.
Nu är det upp till politiken att leverera.
Oavsett vem som styr efter valet i kommunerna, regionerna och riksdagen så kommer vi att hålla er ansvariga. Om fyra år är det dags igen.
