”Vad fan får jag för pengarna?”
"Själva skatten i sig kan inte vara ett självändamål, det måste vara innehållet som är det relevanta. Här tycker jag att det blir uppenbart att man som skattebetalare funderar över vad man får för pengarna. Välfärdsstaten måste först och främst leverera till dem som betalar för den", skriver Hans Andersson.
Rubriken åsyftar det uttalande som förre Scaniachefen Leif Östling gjorde i samband med att han funderade över vad han får för sina skattepengar.
Det blev ett rejält drev kring detta uttalande och han fick göra någon form av avbön, det accepterades inte riktigt att en börsdirektör av hans kaliber fällde sådana uttalanden.
Ett friskhetstecken
Personligen tycker jag inte att sådana uttalanden är särskilt konstiga eller irrelevanta. Det är väl snarare ett friskhetstecken och sundhetstecken när landets skattebetalare ställer sådana relevanta frågor.
Även om det finns en ideologisk motsättning kring vad det offentliga ska syssla med samt hur mycket vi ska betala i skatt, så är det en relevant fråga även för en person som önskar ett starkt offentligt samhälle.
Skatten kan inte vara ett självändamål
Själva skatten i sig kan ju inte vara ett självändamål, det måste vara innehållet som är det relevanta oavsett vilken skattekvot man förespråkar eller vad det offentliga ska syssla med.
En gammal Socialdemokratisk socialminister vid namn Gustav Möller myntade uttrycket ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Dessa ledord borde gälla för alla skattebetalare.
Även om det säkert finns områden idag som på sikt behöver mer pengar och ett större kollektivt omfång, så finns det områden där vi behöver effektivisera och ifrågasätta.
Vi har byggt upp myndigheter som i många fall känns överflödiga, exempelvis myndigheten för delaktighet eller nämnden för hemslöjdsfrågor. Dessa är bara två av landets närmare 300 myndigheter, här finns det nog en hel del effektiviseringar eller sammanslagningar att göra.
”Ser mig själv som en bidragsgivare”
Regionen eller landstingen är ett område där man som skattebetalare har höga förväntningar. Man betalar trots allt 10 till 12 procent av sin bruttolön, förutom den patientavgift som man ålägger vid varje besök.
Här har jag själv många gånger fått smaka på landstingens ineffektivitet och bristande omsorg. Jag ser mig själv som en nettobidragsgivare, mitt uttag i form av direkt vård understiger kraftigt den inbetalning av landstingsskatt som jag har betalat.
Det kan dock svänga, det är jag fullt medveten om, framtiden är alltid oviss, framförallt när det gäller vår hälsa. Jag tänker dock att här borde vården snabbt och enkelt behandla mig, för att jag ska återgå och fortsätta vara en nettobidragsgivare.
Privata hälsoförsäkringar är ett hot
Här slår det dock fel i många fall, telefonköer, inställda undersökningar och runtslussning mellan sjukgymnaster, vårdcentraler och andra klinker.
Här tycker jag att det blir uppenbart att man som skattebetalare funderar över vad man får för pengarna. Den generella välfärdsstaten måste först och främst leverera till dom som betalar för densamma, annars kommer skattebenägenheten att avta.
Fler och fler skaffar kompletterande hälsoförsäkringar som ger vård via privata försäkringslösningar, detta är ett problem och hotar på sikt vår generella välfärdsmodell.
