Patrik installerar julen i Gävle
Patrik Jansson har varit industrielektriker på Korsnäs och scenbyggare åt flera stora artister och festivaler. Sedan 2009 har han dock ett viktigt hedersuppdrag: Att installera belysningen i julgranen på Stortorget i Gävle.
– Jag får uppdraget för att jag kan det. Jag är inte höjdrädd och har bra kontakt med alla inblandade, säger han.
Det är bara några dagar kvar till första advent. Granen har äntligen kommit, och nu håller Patrik Jansson och Gusten Bergström från Bravida Gävle på med installationerna.
På söndag måste allt vara perfekt. Då ska granen lysa upp torget för Gävleborna.
Att installera belysningen i granen på Stortorget är lite av ett hedersuppdrag. Den som har haft uppdraget sedan 2009 är Patrik Jansson.
– På den tiden hette vi Elteknik, men vi köptes upp av Bravida för ett och ett halvt år sedan, berättar han och tillägger:
– Jag får uppdraget för att jag kan det. Jag är inte höjdrädd och har bra kontakt med alla inblandade.
Det här med stadsgranar till jul är ett eget kapitel. I år har det varit svårare än vanligt att hitta stora granar att placera på städernas torg.
– De som levererar granarna berättar att det är svårt att hitta stora granar som står där det går att komma åt med lastbilar för att hämta dem. Det kan bero på att det redan är så avverkat eller att skogsägarna inte vill släppa ifrån sig granarna, säger Patrik Jansson.
Patrik Jansson är ett känt namn för många i verksamhetskrets 21, Gävle-Dala. Han har under flera år varit aktiv i verksamhetskretsen, bland annat som regionalt skyddsombud och utbildningsansvarig.
Sedan 2007 arbetar han som elektriker på det som i dag är Bravida Gävle. Innan dess var han scenbyggare på musikfestivaler och turnéer runt om landet.
– Jag har byggt scener för Sweden rock, Hultsfred, Lundell, Thåström, Kent, Håkan Hellström och många fler. I stort sett allt som har spelat i Sverige.
Scenbyggarskrået är litet, Patrik Jansson uppskattar att det finns ett hundratal personer i branschen i Sverige.
Jag tänkte att regionalt skyddsombud är ju något som behövs för de företag som inte har något skyddsombud, men även för att stötta de lokala skyddsombuden.
– Men just nu har de ju inga jobb alls, säger han.
Han är utbildad elektriker på Polhemsskolan i Gävle, och jobbade efter skolan i några år på Korsnäs i Gävle som industrielektriker på den klorfabrik som då fanns.
– På den tiden användes klorgas för att bleka papperet. Men så lade de ned fabriken och jag hamnade inne på själva huvudfabriken. Det var inte alls lika roligt, det var skitigt och jävligt, så då började jag lessna. Då hade jag redan börjat jobba lite smått i musikbranschen.
Och på den vägen fortsatte det. Patrik lämnade elektrikeryrket och började som så kallad humpare, ”ren muskelmassa”, förklarar han det som.
Sedan blev det mer och mer åt scenhållet. Scenbyggandet ledde till att han flyttade till Stockholm, men byggde scener över hela landet.
2003 träffade han kvinnan som skulle bli hans fru, och ett drygt år senare kom deras första barn.
– Jag åkte på min sista sommarturné 2005, då insåg jag att det inte höll längre. Jag kunde inte fortsätta att åka bort tre månader i sträck och missa så mycket av min sons första tid i livet.
Patrik Jansson, Bravida
Gusten Bergström, Bravida
Patrik Jansson sökte sig istället tillbaka till elektrikeryrket. Han började på Allmänna elektriska gruppen i Stockholm. Ganska omgående blev han ledande montör.
– Jag hade ju lång erfarenhet som arbetsledare från scenbyggandet, berättar han.
Så kom det andra barnet 2007 och Patrik och hans familj blev trångbodda. Att hitta ett större boende i Stockholm var svårt, så de vände blickarna mot Patriks hemstad Gävle.
Hösten 2007 började han som elektriker på Elteknik i Gävle. Här har han stannat.
Han valdes till skyddsombud något år senare. Arbetsmiljöfrågor är viktigt för honom. Han har tidigare berättat för tidningen hur ett scenbygge på Kirunafestivalen gav honom en tankeställare.
– Jag skulle bara klättra upp för att slå in två sprintar och sedan gå ned igen. Men jag hade ingen sele.
Händelsen uppmärksammades av TV4 som hade en kamera vid scenen och filmade Patriks flera meter höga klättring, utan sele. En inspektör vid Arbetsmiljöverket såg kanalens inslag och gjorde en anmälan.
När så Elteknik saknade skyddsombud så anmälde sig Patrik som frivillig. Mindre än ett år senare valdes han även till regionalt skyddsombud.
– När du kliver in som skyddsombud och går de utbildningar som krävs, så får du en annan insikt om vad facket är, så är det. Så då började jag engagera mig mer och mer fackligt.
– Jag tänkte att regionalt skyddsombud är ju något som behövs för de företag som inte har något skyddsombud, men även för att stötta de lokala skyddsombuden. Och jag visste med mig att här i Gävle var det hemskt dåligt.
Under några år var Patrik Jansson mycket aktiv i Elektrikerförbundet, förutom uppdragen som lokalt skyddsombud och regionalt skyddsombud blev han även VU-ledamot, utbildningsansvarig, CR-ledamot och suppleant i förbundsstyrelsen.
I dag har han bara uppdraget som lokalt skyddsombud kvar.
– Mina barn behövde mig. De har fritidsintressen som tar väldigt mycket tid, och jag prioriterar dem.
När vi sagt hejdå fortsätter Patrik med ett annat mycket viktigt uppdrag: Att installera julen för Gävleborna.
Det här är Patrik Jansson:
- Ålder: 51 år
- Bor: På en hästgård i Bäck, Valbo, i Gävle.
- Familj: Fru och två barn, hästar. Barnen kör ponnytrav.
- Därför blev jag elektriker: ”Äpplet faller inte så långt från trädet. Morfar och morbror var elektriker. Jag ville egentligen bli skogshuggare, för det var farsan, men han sa nej. ”Det är tungt, och att gå med motorsåg i skogen är ett utdöende yrke. I så fall ska du köra maskin”, och det ville jag inte. Det är ett yrke som alltid kommer att finnas.”
- Bakgrund: Industrielektriker på Korsnäs i Gävle, scenbyggare, elektriker på Allmänna elektriska gruppen i Stockholm och på Bravida i Gävle.
- Om facket: ”Jag har varit handledare för de fackliga utbildningarna, och det är utbildningar som alla borde gå, även icke-medlemmar. För att få fler att bli medlemmar måste man prata med människor och få dem att förstå. Men man måste ju samtidigt göra sitt vanliga jobb. Så det är svårt.”
Text: Anna Norling
Foto: Britt Mattsson