Det är mörkt när man åker hemifrån. Mörkt när man kommer tillbaka. I våras kunde man åtminstone se fram emot sommaren. Vara utomhus när väggarna började krypa närmare.
Jag har pyntat med tomtarna redan. Druckit glöggen redan. Det händer ju inget roligt. Man blir hemma. Lagom till första advent hinner jag väl tröttna på julen också.
Jag pratar så sällan med mina vänner. Ses inte heller. Börjar ibland fundera på om jag ens tillför något i relationen. Jag gör ju ingenting. Vad ska man prata om?
Jag har successivt börjat betrakta mig själv som en ointressant och tråkig människa. Har inget spännande att säga i diskussioner. Deltar mer sällan i dem, diskussionerna. Drar mig undan. Känner mig plötsligt ensam.
Jag som i vanliga fall tycker om att vara själv står snart inte ut med det här längre.
Pandemin tvingar oss isär. Bokstavligen. Det fulaste man kan göra är att vara nära. Vi kan inte träffa våra föräldrar, det är riskfyllt. Vi kan inte dricka öl med polarna, det är oansvarigt.
Vi tar inte i hand, sitter med flera stolar emellan, gör vad vi kan för att beröra så absolut lite som möjligt.
Jag som i vanliga fall tycker om att vara själv står snart inte ut med det här längre.
Vi ska helst avstå bio, pub, konsert, butik, café. Allra främst ska vi hålla oss ifrån vänner, bekanta, gäster, besök, släktingar. Mänsklig kontakt. Det blir hemmet och arbetet. Sova, jobba, städa, äta. Repeat.
En tredjedel av livet har tagits ifrån oss. Eller hur man nu vill se på det.
Klart man blir mörk i sinnet.
Just nu isolerar vi oss för att så snart som möjligt slippa. Men vi är sociala varelser, vi människor. Vi behöver umgås, spegla oss i varandra. Vädra våra tankar och intryck. Skratta, snacka skit, klappa nån på axeln.
Det här speglas i hur vi bäst bygger samhällen. Samarbete lönar sig. System som utgår ifrån egoism lyckas inte. Vi mår fysiskt dåligt av ensamhet.
Jag ser en lavin framför mig. Tänk vad denna pandemi gör med oss. Allt vi inte ser eller kan ta på.
Enligt 1177 är ensamheten till och med ett folkhälsoproblem, som dessutom innebär ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, stroke, demens och psykiska problem.
Är du man, låginkomsttagare och bor i storstad är risken större för att drabbas.
Jag ser en lavin framför mig. Tänk vad denna pandemi gör med oss. Allt vi inte ser eller kan ta på.
Vilken tur att vi är vana vid samarbete. Kanske utlöser pandemin en social revolution. Föreningslivet får en boom. Alla bara måste ses.
Man kan väl få drömma.
Just nu är vi nog fler än någonsin som känner oss ensamma. Det finns faktiskt en styrka i det också. Säg hej till någon. Håll ut.
