Kriminalassistent Leif Ekenberg satt vid sitt skrivbord och läste igenom de två hembrännarnas så kallade kundregister.

Han gick igenom namn efter namn och förde på ett papper upp eventuella namn som kunde ha någon som helst koppling till den uppgrävde Lindkvist.

Det var inte det allvarligaste brotten i lagboken, men nog så allvarligt då det var ett så kallat artbrott – vilket innebar att det kunde ge fängelse i minst ett år.

Han hade nyss läst vad lagboken och brottsbalken hade att förtälja i ämnet.

”Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna, grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, döms för brott mot griftefrid till böter eller fängelse i högst två år.”

Så stod det skrivet i den blå lagboken i dess 16:e kapitel, 10:e paragrafen.

Ekenberg fortsatte att gå igenom den förhållandevis digra listan där de två herrarna noggrant noterat varje inköp, när och av vem. Men hittills hade han inte sprungit på någon Lindkvist – dock några Lindberg, Lindén och liknande.

Han hade genom åren lärt sig att inte bortse från den magkänsla som poliser ofta utvecklar, och som inte skall nonchaleras eller ses över axeln.

Han kände igen namnen på flera av stadens krögare och ett antal pizzabagare. Men, som sagt, ingen Lindkvist.

Han satt i sin skrivbordsstol där han lutade sig bakåt och funderade nu på, när den tidiga eftermiddagen inträtt, om han kanske borde vända på spaningens inriktning.

Kontakta de eventuella efterlevande, fast han visste att kollegorna på ordningen redan varit i kontakt med de två efterlevande barnen som numera var i dryga fyrtioårsåldern och som blivit uppsökta av Stadens ordningspolis.

De hade givetvis blivit chockade av nyheten att deras far hade blivit uppgrävd och skändad å det grövsta, även om polismännen hade fört fram nyheten med takt som det sig bör.

Den polisman som fått det tveksamma uppdraget var Lasse Öberg, densamme som hade fått uppgiften att hålla Stadens meste journalist eller gam på avstånd på kyrkogården.

– Men det var något som inte stämde, berättade han för Ekenberg, där de satt vid eftermiddagens fikabord. De verkade chockade, men samtidigt kändes det som om det inte var äkta.

Ekenberg tittade på den uniformerade kollegan och väntade på fortsättningen. Han hade genom åren lärt sig att inte bortse från den magkänsla som poliser ofta utvecklar, och som inte skall nonchaleras eller ses över axeln.

Hoppas ni har det bra i er himmel, sade han och kände en tår i ögonvrån trots att det gått så många år sedan han förlorade sin första familj.

– De, fortsatte Öberg, verkade inte vara förvånade utan snarare väntade på beskedet. Jag besökte brodern Mats Lindkvist först och han blev mest förbannad, men dottern Johanna Berglund tog det hela mycket kallare även om hon ojade sig rejält. Men, som sagt, det verkade inte äkta på något sätt.

Han tänkte efter, kliade sig under hakan och fortsatte:

– Jag fick intrycket att hon faktiskt inte brydde sig.

Ekenberg såg på Öberg och funderade på det han berättat. De två satt sedan och kallpratade om händelser på stationen, och om fotboll som var Öbergs stora intresse.

Ett intresse, för övrigt, som inte var av något som helst värde i Ekenbergs värld. De två reste sig och var och en gick till sitt.

När de skildes frågade dock Ekenberg Öberg vad Johanna Berglunds man hette.

– Lars-Anders tror jag, svarade han. Varför frågar du?

– Inget, det var bara en tanke.

När Ekenberg återkom till sitt rum tittade han på det svart-vita fotot på sin tidigare familj som hade körts över av en narkotikaberusad buse i den stad där han verkat för många år sedan.

Han sade tyst för sig själv:

Inte för att det gick att skylla på ’taskig barndom’ i största allmänhet, men ofta fanns händelser i människors liv som orsakat det onda.

– Ja, du Kristina, det som skett en gång har en egen vilja och kommer gärna åter och spökar för oss alla. Vete fan, om det inte är det som skett här också. Hoppas ni har det bra i er himmel, sade han och kände en tår i ögonvrån trots att det gått så många år sedan han förlorade sin första familj.

Klockan var halv fyra på eftermiddagen. Han kände en hopplöshet och trötthet. En hopplöshet och trötthet som vuxit inför hans arbete och allt det elände och alla mänskliga tragedier han mötte dagligen.

Ekenberg var en högst medkännande man som hade svårt att vara fördömande av vad andra gjorde. En erfarenhet som vuxit var insikten om att brott inte var något som kom till av bara jävelskap, utan ofta hade mer djupt liggande orsaker.

Inte för att det gick att skylla på ”taskig barndom” i största allmänhet och därmed slippa ansvar, men ofta fanns händelser i människors liv som orsakat det onda som skett.

Han såg igenom sina mail och hittade inte det han sökte, resultat av DNA-undersökningen eller fingeravtryck, och bestämde sig därför. för att gå hem.

Ekenberg reste sig från sin kontorsstol. Tog sin tunna sommarjacka och såg sig om så att inget låg framme som inte borde göra det.

Han gick nedför trapporna från polishusets andra våning, ut genom den imposanta ekdörren i det gamla huset, tog av till höger och gick mot ICA-affären för att handla.

Leif Ekenberg tänkte överraska sin familj med att maten stod på bordet när de kom hem.

Han såg rakt in i de ögon som en gång för snart tjugo år sedan räddat honom från sorgens undergång.

Han köpte några biffar, bakpotatis och en pepparsås på flaska. Lite grönsaker och ett par öl fick avsluta handlandet. Därefter över till ”Bolaget” och köpte en flaska gott rödvin. Han gick sedan till sin bil och åkte direkt hem för att förbereda middagen.

Vid niotiden på kvällen satt Sofia och Leif i den bekväma soffan på altanen och njöt av den varma sommarkvällen. Maten hade varit god och de två barnen, numera tonåringar, var ute på sitt.

Skolan var snart slut för terminen och de var på varsin fest och skulle säkerligen bli sena.

– Tror du, frågade Leif Sofia, att någon kan hata sin far så mycket att de kan förmås gräva upp honom, krossa hans gravsten och göra sina behov på liket? Och detta efter tjugo år?

Sofia tittade eftertänksamt ut över deras trädgård och sedan direkt in i hans ögon. Han såg rakt in i de ögon som en gång för snart tjugo år sedan räddat honom från sorgens undergång.

De var båda två tysta och det enda som hördes var nattens ljud och en avlägsen moped.

– Ja, det tror jag, svarade hon, om kränkningen eller sveket var så svårt att det aldrig går att förlåta. Varför frågar du?

De satt sedan och höll om varandra som om de var rädda att den stilla sommarnatten och dess stämning skulle överge dem.

Han tänkte några sekunder och svarade att han hade en idé om varför Karl Lindkvist hade grävts upp och skändats.

– Nej, nu skiter vi i det sa han samtidigt som han slog armarna om sin Sofia och kysste henne innerligt.

De satt sedan och höll om varandra som om de var rädda att den stilla sommarnatten och dess stämning skulle överge dem.

När Ekenberg kom till jobbet dagen efter fortsatte han att gå igenom listan på köpare av ”Kling & Klangs” hembrända drycker. Han letade efter ett namn – Berglund.

Efter en stund fann han en Berglund, Lars-Anders. Han hade varit en trogen kund som köpt en dunk varje lönetillfälle.

Han slog näven i bordet, sträckte sig efter telefonen och ringde till sjukhuset där Stadens kriminaltekniska labb fanns.

Eva Svensson svarade efter några signaler.

– Jo, vi har användbara fingeravtryck och DNA. Det vi har är från både en man och en kvinna. Kan du hitta rätt personer så räcker det som teknisk bevisning.

Nästa telefonsamtal gick till Stadens åklagare Erina Sagerlöf, som han informerade om genombrottet i utredningen och de bestämde att syskonen Lindkvist och Lars-Anders Berglund skulle tas in för förhör.

Han tänkte med sorg på det helvete dessa två barn måste haft och den smärta de måste burit på under alla dessa år.

Därefter gick han över till chefen för ordningspolisen och bad honom skicka tre bilar samtidigt för att ta in de misstänkta. Tre då han inte ville ge dem möjlighet att prata samman sig – även om de sannolikt redan gjort det.

Förhörsrummen var vid lunchtid besatta med de tre misstänkta. Ekenberg hade fått reda på att Lars-Anders Berglund hade ett förflutet som grävmaskinist, och utan tvekan kunde sköta och köra den lilla John Deere-maskinen.

Han erkände efter ett kort förhör att han hade tagit nyckeln bakom elskåpet och kört den lilla maskinen. Han hade grävt upp likkistorna, men något mer hade han inte gjort.

På frågan varför sa han att det var av kärlek till Johanna, och för att hon äntligen skulle få ro i sin själ.

– Den jäveln misshandlade och våldtog båda sina barn medan kärringen sket i det! Jag ångrar inget, Lindkvist var ett as och skulle ha fått sitt straff långt tidigare.

Erkännanden kom också snabbt från de två syskonen som berättade om rent helvetiska förhållanden i sitt barndomshem och att de inte heller ångrade något. 

Leif Ekenberg satt och skrev sin rapport. Han mailade den över till Sagerlöf och tänkte med sorg på det helvete dessa två barn måste haft och den smärta de måste burit på under alla dessa år.

Han visste att de skulle dömas i tingsrätten, men också att en duktig advokat skulle kunna få dem utanför fängelse och kanske få det till villkorliga domar.

Han tänkte att de hade kommit undan med rena förskräckelsen. Detta medan syskonen Lindkvist hade fått ett helvete.

Några dagar senare gick han över kyrkogården och noterade att graven nu var återställd och det enda spåret var att det inte fanns något gräs på den och att den saknade gravsten. En gravsten som säkerligen aldrig skulle komma tillbaka.

Ekenberg såg på håll Alfredsson och Larsson gå och påta på varsin grav. Han tänkte att de hade kommit undan med rena förskräckelsen. Detta medan syskonen Lindkvist hade fått ett helvete.

Sommaren gick mot sitt slut. Familjen Ekenberg hade varit i Smögen två veckor och njutit av den vackra västkusten. Det hade som helhet varit en vacker sommar, och nu när hösten närmade sig var det inte utan att Ekenberg kände ett visst vemod – som han oftast gjorde när hösten kom.

I början av september såg han en liten notis i lokaltidningen att de två syskonen Lindkvist hade tagit sina liv genom att hänga sig i samma träd i skogen utanför Staden.

Ekenberg tänkte att det var på ett sätt ett logiskt slut på den grekiska tragedin han tvingats se på alltför nära håll.