Min mamma var bibliotekarie. Hon arbetade på sjukhuset i Gävle, på äldreboende där hon gick runt med bokvagnar till de äldre, och i magasin där hon katalogiserade böcker.

Vårt hem var fyllt av böcker, i vardagsrummet hade vi dubbla rader av bokhyllor, inte som i många hem fyllda med prydnadssaker eller glas, utan sprängfyllda med böcker.

Böcker var något självklart, och aktat, i mitt barndomshem. 

Jag tycker hundöron i böcker är något fint. Det betyder att boken verkligen blivit läst, reflekterad över, satt spår i den som läst.

Men jag har livet igenom haft en ovana som min bibliotekarie-mamma ogillade: Jag viker hundöron. 

Det vill säga, jag viker hörnet på en sida i boken jag läser för att hitta tillbaka till något jag läst som jag verkligen vill komma ihåg.

Jag har haft lite svårt att förstå min mammas aversion gällande detta.

Jag tycker hundöron i böcker är något fint. Det betyder att boken verkligen blivit läst, reflekterad över, satt spår i den som läst.

Det måste väl vara en boks högsta önskan?

När jag tar fram de diktsamlingar jag har av den nyligen bortgångna poeten och akademiledamoten Kristina Lugn kryllar det av hundöron.

Det var många år sedan jag läste samlingarna, men jag minns känslan av tillhörighet, att någon äntligen förstod mig, en som jag då var, ung, kvinna.

Det var som att hon skrev just till mig. För mig. Om mig. Och det var roligt, ofta med svart botten. 

Hon talade sakta, hon hade ostyrigt hår, hon gjorde sig inte till. Hon passade inte in i det kvinnoideal som krävdes av samtiden.

”Vi älskade varann. Jag slog honom inte. Han tjänade hyggligt med pengar. Jag sa till honom att jag var vacker och han trodde mej. Jag gjorde honom inget ont.

Jag lagade läckra måltider åt honom. Han bjöd mej ofta på god, fransk konjak till kaffet. Vi älskade. Jag var mjuk och följsam. Jag lät bli att förstöra alltsammans för honom. Han brukade se glad ut. 

Han arbetade. Jag följde alltid hans instruktioner till punkt och pricka. Vi tog långa kvällspromenader. Vi satt hemma och småpratade. Jag var inte en black om foten på honom.

Han sa att jag älskade honom och jag trodde honom. Tiden gick. Jag var snäll. Han tjänade hyggligt med penar. Jag var snäll i flera år. I flera år var jag snäll mot honom. Och nu har han fått sitt straff.” 

Kristina Lugn, ur ”Till min man om han kunde läsa”, 1976.

Jag är säker på att jag inte var ensam om att ha den här relationen till Kristina Lugn.

Hon skrev för oss. Kvinnokollektivet. Det var så det kändes.

Samtidigt var hon hånad, utskrattad av många män.

Hon var ingen superhjälte, hon var bara Kristina. Kristina som skrev poesi så att tusentals hundöron veks runt om i vårt land.

Hon talade sakta, hon hade ostyrigt hår, hon gjorde sig inte till. Hon passade inte in i det kvinnoideal som krävdes av samtiden.

Trots, eller på grund av, detta var hon för många kvinnor en förebild. Att hon sedan tog ställning för den så kallade Kulturmannen i Akademibråket blev problematiskt.

Men vad hon verkligen kände och vad som verkligen hände kan vi utanför såklart inte veta.

Hon var ingen superhjälte, hon var bara Kristina. Kristina som skrev poesi så att tusentals hundöron veks runt om i vårt land.

Finare än så är det svårt för en författare att bli.