Familjen Ekenberg bodde i en mindre villa i utkanten av staden. Ekenberg stannade parkerade på uppfarten och gick fram till sidodörren.

Han öppnade den på sitt vanliga lite hårdhänta sätt och ropade in.

– Hej! Är du hemma Sofia? Har du ätit? Finns något att äta?

Tre frågor inom loppet av några sekunder.

Hans hustru sedan så många år tittade fram i den öppna köksdörren och log när hon fick se Leif.

De hade hittat harmoni och vardaglig lycka när de minst anat att det skulle ske. Två trasiga människor som helat varandra med sin kärlek.

– Jo, det finns lite lasagne kvar sen igår, svarade hon. Jag ska in till stan så jag kanske kan åka tillbaka med dig?

– Visst, är maten i kylen? Han öppnade densamma och tog fram tallriken med en portion lagom lasagne åt en.

– Har du ätit?, frågade han.

Hon log och svarade att hon skulle äta med en väninna på stan så hon ville inget ha.

Han ställde in lasagnen i mikron och väntade på att den skulle bli varm nog att äta. Efter några minuter tog han ut den och satte sig vid köksbordet, reste sig och gick bort till kylskåpet och tog fram en lättöl.

Han hörde att Sofia stökade inne i huset medan han åt maten. Han drack upp sin öl, reste sig på nytt och gick bort till diskbänken, sköljde av porslinet och ställde in det i diskmaskinen.

– Kan du komma Leif, ropade Sofia inifrån huset. Jag behöver lite hjälp.

Han gick in till sovrummet och fann sin Sofia naken på sängen. Han klädde snabbt av sig och kröp in i hennes famn.

– Visst, mumlade Ekenberg. Var är du?

– Sovrummet, kom svaret.

Han gick in till sovrummet och fann sin Sofia naken på sängen. Han klädde snabbt av sig och kröp in i hennes famn. Kysste henne varmt och de två smekte varandra som de gjort så många gånger förut.

Han gled in i hennes välkomnade sköte och de två älskade denna höstlunch utan att tänka på varken arbete eller mördade olycksfåglar.

Efteråt låg de och höll om varandra och kände sig lyckliga att de hade varandra och att deras liv trots allt hade blivit bra, trots allt som hänt dem innan.

De hade hittat harmoni och vardaglig lycka när de minst anat att det skulle ske. Två trasiga människor som helat varandra med sin kärlek.

Ekenberg skjutsade Sofia till centrum innan han åkte till polishuset. Han parkerade sin bil utanför på gatan då han räknade med att besöket bakom skrivbordet skulle bli kort.

Han möttes av teknikern Eva Svensson som hade ett plastkuvert i handen. Hon räckte över det till Ekenberg som såg att det var ett brev.

När hans telefon började ringa i fickan och han tog upp den såg han på numret att det var från en av teknikerna.

– Leif, kom hit så snart du kan, sa teknikern. Vi har hittat något du bör se.

– Kommer, svarade han kort. La på och återvände till bilen.

Han körde snabbt tillbaka till brottsplatsen.

Han möttes av teknikern Eva Svensson som hade ett plastkuvert i handen. Hon räckte över det till Ekenberg som såg att det var ett brev.

Texten var prydlig, den var tydligt skriven, nästan barnslig i sin piktur och tydligt adresserad.

Han började läsa med intresse.

”Pappa, du har inte betalat hyran. Jag vill ha pengarna idag annars tar fan dig!”

Carlroth hade aldrig erkänt faderskapet, men det hade varit ett envist rykte som florerat under många år.

Leif Ekenberg såg på brevet och vände på det och såg att det var adresserat till Edwin Carlroth, en av stadens mest kända män och den som hade påståtts varit far till Inga-Lisa Wallstrand.

Ekenberg suckade och ställde sig frågan om mordet var frågan om resultatet av utpressning.

Carlroth hade aldrig erkänt faderskapet, men det hade varit ett envist rykte som florerat under många år. Men han visste att Carlroth numera knappast var i form att göra en fluga förnär – eller än mindre mörda någon.

Han låg nämligen på långvården sedan flera veckor. Ekenberg hade läst om det hela i lokaltidningen, att en av stadens stora och framträdande män låg på sitt yttersta.

– Ja, sa han, och kliade sig i huvudet. Inte fan kan Carlroth ha tagit Wallstrand av daga. Men det finns ju en son, sa han högt. Skulle det vara så att Wallstrand har något som bevisar faderskapet så kan hon faktiskt vara arvsberättigad.

– Tack Eva, sa han, var hittade du brevet? 

Han bestämde sig för att åka upp till offrets bostad på Storgatan och leta efter något som kunde binda Edwin Carlroth vid faderskapet.

– Det låg under liket, svarade teknikern som var ganska ung för att vara tekniker, men synnerligen duktig på sitt jobb.

Hon petade undan den rödhåriga luggen med baksidan av handloven och såg på Ekenberg.

– Jag tror att det helt enkelt har tappats och blev därför kvar. Med andra ord en ren slump.

– Verkar inte osannolikt, svarade han. När kan du få fram fingeravtryck från brevet? I morgon?

– Inga problem, jag ska jämföra med offrets också så får vi se vad det ger.

– Tack, sa Ekenberg. Han vände sig om efter att än en gång ha tittat på den deprimerande rivningstomten som blivit Inga-Lisa Wallstrands sista anhalt i jordelivet, och gick därefter åter till bilen.

Han bestämde sig för att åka upp till offrets bostad på Storgatan och leta efter något som kunde binda Edwin Carlroth vid faderskapet.

Hon hade uppenbarligen uppträtt i två skepnader. Den alkoholiserade kvinnan och den kvinna som accepterades i huset.

Adressen var Storgatan 4. Huset, som var byggt under 1930-talet, hade sedan byggts om och förvandlats till bostadsrätter under det glada 1980-talet.

Här hade Inga-Lisa Wallstrand bott under nästan tjugo år utan att någon egentligen haft kännedom om det.

Ekenberg funderade över hur det hade kunnat hållas tyst om detta, men insåg snart att Inga-Lisa hade varit en dubbelnatur.

Hon hade uppenbarligen uppträtt i två skepnader. Den alkoholiserade kvinnan och den kvinna som accepterades i huset.

Han tänkte på att hennes klädsel aldrig hade varit slarvig eller påmint om uteliggarnas, utan hon hade sett ganska alldaglig ut. 

Ekenberg, som var en metodisk man och en erfaren polis, började söka igenom lägenheten från ytterdörren och framåt.

Han letade efter någon form av dokumentation som kunde bevisa att Edwin Carlroth varit upphovet till Inga-Lisa.

Han lade märke till att burkens lock bara var delvis öppnat och att den var ovanligt gammal för att stå där.

Han gick genom lådor, letade i garderober, tittade igenom tidningshögar, plockade ut böckerna i bokhyllan och letade under flera timmar på alla upptänkliga ställen, men utan resultat.

Klockan började närma sig fem och snart var han inne på övertid. Ekenberg var inte särskilt road av övertid, men ville vara helt säker på att det inte fanns något i lägenheten som kunde knyta eller för den delen knöt Carlroth till Inga-Lisa.

Inget som kunde vara så viktigt att det kunde vara tillräckligt viktigt för att taga henne av daga.

Han blev törstig. Han stod nu i köket, som var hans sista anhalt. Han öppnade kylskåpet för att se om det fanns något han kunde dricka, en läsk eller liknande. Inget.

Bara några öl, en ostbit, smör, lite mjölk, en kvarter brännvin och av någon anledning en burk med krossad ananas som var öppnad.

Han lade märke till att burkens lock bara var delvis öppnat och att den var ovanligt gammal för att stå där.

Han tittade med stora ögon på det plaströr som fanns i burken och vad som såg ut som ett noggrant vikt papper.

Han tittade på utgångsdatumet och såg att den hade haft sitt bäst-före datum redan för ett år sedan.

– Fy fan, sa han.

Han tänkte på att Inga-Lisas lägenhet annars var väldigt prydlig och inte alls såg ut som en alkoholists kvart. Tvärtom, prydligheten var slående. Det var rent och det var välstädat. Allt på sin plats. 

Det slog Ekenberg att ananasburken passade helt enkelt inte in. Den bröt mönstret. Ekenberg tog ut den och gick till vasken. Med hjälp av en kniv öppnade han burken helt och hällde ut innehållet.

Han tittade med stora ögon på det plaströr som fanns i burken och vad som såg ut som ett noggrant vikt papper – uppenbart ett dokument av något slag. Så viktigt att det behövde gömmas på ett så utstuderat sätt.

Han visste att nu fick han inte göra mer. Han var tvungen att dokumentera och ringa efter tekniker.

Instinktivt kände han det i magtrakten. En känsla som han litade på och som lett honom rätt så många gånger förr.

Han sköljde av sina händer på toaletten, varefter han ringde till Eva Svensson och bad henne komma till lägenheten snarast.

Under den kommande halvtimmen ringde han hem till Sofia och förklarade att han inte skulle hinna hem till sonens fotbollsträning utan var tvungen att jobba.

Hon förstod, och var för övrigt van vid att hennes make ofta var borta när saker hände snabbt.

Leif Ekenberg kände på sig att han närmade sig en lösning på mordet på Inga-Lisa Wallstrand. Instinktivt kände han det i magtrakten. En känsla som han litade på och som lett honom rätt så många gånger förr.

Det ringde på dörren och in kom Eva Svensson med sin stora svarta labbväska. 

– Vad vill du, frågade hon. Du lät så förtegen i telefonen.

Eva Svensson tittade vantroget på Ekenberg, som räckte över det inplastade bevismaterialet till henne.

– Förlåt, sa han till svar och pekade på det som låg på diskbänken. Jag vill att du öppnar det där plaströret då jag tror vi har lösningen på vårt mord där.

Hon nickade och tog på sig ett par plasthandskar och pillade försiktigt upp röret. Hon tog fram en pincett och drog försiktigt ut ett vitt papper med text på.

Hon hämtade en plastficka, vecklade ut pappret och la dokumentet ytterst försiktigt i fickan. Fickan förseglade hon sedan med labbtejp och signerade med sin namnteckning.

Därefter lämnade hon över det till Ekenberg, som började läsa med stort intresse. 

– Tack, sa han. Då vet vi vem som är den skyldige. Eller i varje fall har ett starkt motiv.

Eva Svensson tittade vantroget på Ekenberg, som räckte över det inplastade bevismaterialet till henne. Hon läste med intresse och började skratta för sig själv.

Leif Ekenberg ringde till åklagaren Erina Sagerlöf och begärde beslut om häktning och husrannsakning att genomföras under morgondagen.

– Det här visste han nog inte om, eller hur?

– Nej, men i morgon tar vi in honom.

De två lämnade den välstädade lägenheten och låste.

Eva Svensson åkte hem till sitt och Leif Ekenberg ringde till åklagaren Erina Sagerlöf och begärde beslut om häktning och husrannsakning att genomföras under morgondagen.

Hon lyssnade intresserat och lovade att nödvändiga dokument skulle finnas på hans bord dagen efter.

Berättelsen om Fyll-Inga fortsätter i nästa nummer av Elektrikern.

Ingemar E L Göransson är frilansjournalist och författare, med livslångt förflutet inom fackföreningsrörelsen.