”Agnes” av Dylan Färemark – Del 9
Hands on the table holding cups of coffee
Bild: Colorbox
KULTUR
Del 9 – Sköna somrar och Gröna Lund
Här är den nionde delen av Dylan Färemarks prisbelönta berättelse ”Agnes”, som publiceras som följetong i Tidningen Elektrikern.
LÄS ÄVEN:
”Agnes” av Dylan Färemark – Del 1
”Agnes” av Dylan Färemark – Del 2
”Agnes” av Dylan Färemark – Del 3
”Agnes” av Dylan Färemark – Del 4
”Agnes” av Dylan Färemark – Del 5
”Agnes” av Dylan Färemark – Del 6
”Agnes” av Dylan Färemark – Del 7
”Agnes” av Dylan Färemark – Del 8
Skrivandet blev Dylans räddningsplanka
”Bokstavsdikter” – av Dylan Färemark
Högsommar. En vecka kvar på semestern. Tillvaron hade redan rötmånadens alla kännetecken; tryckande värme och förnimmelse av att ett osynligt lock, ett tvättstugevarmt täcke. Klaustrofobin stängde in fukten. Klaustrofobin stängde in tankarna.
Sanningens ord skulle sägas vitt och brett och som alltid när sanningen skulle sägas, blev det en ständig klagan. Bara man gått tre steg utanför hotellet, eller hemmet, lackade svetten. Trots att kalendern menade att det var minst en vecka kvar innan den inföll, fanns rötmånaden ständigt närvarande. En ovanligt torr sommar, några spridda regnskurar, var allt.
Redan i slutet av första veckan i juli kom fukten. Moder Svea hade kämpat sig ända fram till början av augusti och där var vi nu.
”Agnes hade haft sin bästa sommar någonsin. Resan till Göteborg med Tom skulle hon aldrig glömma.”
Skuggorna började bli längre, vindarna svalare och turiststråken ute i landet något glesare. Stockholm kom till sin rätt. Solen speglades i Nybroviken. Turisterna travade fram och tillbaka på Strandvägen. Den svalkande havsbrisen lockade. Trots det fanns fukten där och kletade fast kläderna mot kroppen. Några besvärades andra tog det med ro.
Den här sommaren var svenskarna ovanligt bruna. Även de som aldrig tog fram tunnare kläder gick numera i vita linnen och shorts. Den avmätta stämningen gick att ta på och få, för att inte säga ingen, blev imponerad av ett par solglasögon som sökte andras blickar.
Solen hade stärkt dem alla och ingen orkade bry sig om detaljerna längre. Kjolar och kortbyxor, korta linnen och män utan tröja, ingen orkade – det får vara hur det vill med utseendet, det är varmt, för varmt.
Agnes hade haft sin bästa sommar någonsin. Resan till Göteborg med Tom skulle hon aldrig glömma. Frukosten på Hotellet Mölndals Brofanns kvar i minnet, liksom besöket på Liseberg och rundturen i Slottsskogen.
Båten Paddan hoppade de över, väntelistan var för lång. På tåget ner dukade Agnes upp kaffe och skinkmackor, därefter äppelkaka med vaniljsås. När de fikat klart blev det bara en termos att släpa på. Engångsartiklarna åkte i papperskorgen.
Därefter hade de suttit och läst. Agnes läste Igelkottenav Muriel Barbery och Tom en fototidning som han köpt på Centralen.
”Som en kvarleva från 70- eller till äventyrs det tidiga 80-talet.”
Väl framme i Göteborg tog de spårvagnen till Mölndal. Hotellets utsida gjorde inget större intryck men det var knappast unikt. Ett snabbt ögonkast är i hög grad vad varje hotellgäst orkar med efter en resdag – nyckeln tack, när serveras frukosten?
Hotellentréer är något man lägger märke till när man planerar och bara åker förbi. Om man därefter gör slag i saken och bokar, kan vara osagt. Priset brukar oftast avgöra.
Hotell Mölndals Bro hade Tom bokat, han hade bott där förut. Agnes trivdes och hade inget att invända. Framförallt kom Agnes ihåg Café Skåne som nästan låg vägg i vägg med hotellet.
Ett nattöppet café som serverade goda mackor av alla de slag till taxichaufförer, nattarbetare och ungdomar. Där hade hon och Tom suttit nätterna igenom och pratat. Inte över ett glas vin vilket de kunnat få på hotellet, icke, här var det kaffe som gällde, kaffe och en varsin baguette med tillhörande pålägg.
Salami och brie, eller rostbiff och potatissallad. Urvalet var stort. Där hade de också sett hur natt blev dag samtidigt som de lyssnat på syrsorna som spelat.
Nattarbetarna byttes ut precis som taxichaufförerna. På morgonen, när daggen fortfarande var kvar, kom hantverkarna. De lunkade in och väste, eller morrade sin beställning. Några extra ord, som; ha en trevlig dag. Fanns inte. Inte före kaffet, mackan och snuset.
Café Skåne låg vinkelrätt mot hotell Mölndals Bro och åkte man bil till hotellets entré, passerade man Café Skåne. Att caféet höll hög klass och var populärt, avslöjades inte av utsidan. En röd markis, en modernare gul utbyggnad och en terrass där tre, möjligen fyra, mindre bord fick plats, var allt.
Gick man in fanns disken rakt fram och till höger mot väggen stod kylarna med mackorna. Priserna lockade studenterna och öppettiderna fick dit nattarbetarna.
Atmosfären lockar också, tänkte Agnes när hon iakttog den strida strömmen av kunder. Som en kvarleva från 70- eller till äventyrs det tidiga 80-talet.
”Minnen, tänkte hon sista natten, de som dröjer sig kvar. Hur fångar man dem?”
Här lägger alla ifrån sig titlarna, här håller ungdomarna sams. Caféet inbjuder, öppnar upp för långa samtal trots att de inte serverar alkohol. Det här är ett ställe man minns om man vuxit upp i Mölndal. Ett tonårsminne där man tillbringat många långa sommarnätter tillsammans med sina vänner. Ett ställe man återvänder till som vuxen och undrar vart alla tog vägen.
Mellan varje stolpe på terrassen satt det blomlådor och i dem exploderade vita, röda och violetta pelargonier. På varje stolpe satt det en äldre armatur i form av en vit glob med mässingsfäste. Agnes antog att armaturerna suttit där sedan terrassen byggdes.
Det var varmt även om den värsta värmen la sig under natten. Bilarna väste på E6 ner till Helsingborg och Malmö.
Hon tittade på Tom – tänk att han finns. Hon blev nästan ledsen, rent av rädd – måtte det aldrig ta slut. Nätternas långa samtal var snart över för den här sommaren. Augustis andra vecka närmade sig och då bar det iväg hem till Stockholm och Kista.
Västra Sverige kokade och även om Mölndal aldrig riktigt kunde mäta sig med Göteborg som turistfälla, gillade Agnes Mölndal. Där var det lugnt och avståndet till Göteborg, stadskärnan så att säga, var inom rimlig gräns med spårvagnen.
15-20 minuter gissade Agnes, som aldrig kontrollerat den exakta tiden. Visserligen susade bilarna förbi med en dånande fart på E6, men utöver det trivdes hon.
Minnen, tänkte hon sista natten, de som dröjer sig kvar. Hur fångar man dem?
”Nora kunde inte få nog av att bara vara, hon ville också känna med sina sinnen.”
Agnes stökade i köket, kaffebryggaren kluckade och Tussen tittade ut genom fönstret. Idag ska Nora komma på besök, tänkte hon och la in smöret i kylskåpet. Tom kommer också och då åker vi till Gröna Lund.
Hon hade pratat med Noras pappa, förvisso bara i telefon men han tyckte att det var en utmärkt idé. Agnes tänkte på sin väninna Emma och att de träffats alldeles för sällan den sista tiden.
Vänner ska man vara rädd om, men kärleken… Hur ska man styra över den. Jag ringer Emma i veckan, säkert har hon haft en ensam sommar. Vi hann i alla fall med en rundtur i skärgården, till Kymmendö för att vara mer exakt. Än en gång var det Strindberg som lockade.
Riktigt bekvämt hade det inte känts men – det gjorde det nästan aldrig… Tom var orsaken. Det var inte så att Emma var avundsjuk, inte alls. Så enkelt var det inte. Emma undvek ämnet helt enkelt.
Agnes visste, Emma tyckte inte om det – det passar sig inte i min ålder men det struntar jag i, begrundade Agnes och gav Tussen mat. Emma är min vän och om hon inte accepterar Tom är det hennes problem. För övrigt kanske hon är lite avundsjuk trots allt även om hon aldrig, inte ens över sin döda kropp, skulle erkänna det.
Det ringde på ytterdörren och Agnes gissade att det var Nora och det var det. Tussen strök sig mot Noras ben. Med tiden hade de blivit riktigt goda vänner. Det var inte alls speciellt underligt, inte med tanke på att hon nästan dagligen var inne hos Agnes.
Nora tyckte om Agnes och hon tyckte att sitta på golvet i köket och lyssna på radion. Och att det luktade kaffe eller nybakade bullar, eller mat. Nora kunde inte få nog av att bara vara, hon ville också känna med sina sinnen. Tussen mötte alltid upp.
Röran och värmen kunde inte undgå någon. Nora trivdes i Agnes kök. Rutiner gjorde henne trygg. Dessutom var Agnes hjälpsam.
När jag blir stor ska jag också vara snäll, tänkte Nora. Hon strök Tussen över ryggen och lockade upp honom på Haga-byrån. Där gav hon honom kattgodis. Han spann.
”Pappa skickade med pengar till åkband, ska du köpa åkband?” sa Nora och satte sig på golvet.
”Det hade jag tänkt, förresten kan du spara pengarna du fått av din pappa”
”Tack, tror du vi vinner choklad?”
”Hoppas det”
”Jag också”
Agnes funderade en stund därefter vände hon sig om.
”Nora, jag tänkte ta mig en smörgås, vill du också ha det?”
”Med kaka efter?”
”Som alltid”
Agnes och Nora fikade, Tussen drack grädde, därefter gick de upp till Tom och ringde på. Han satt i telefonen och ursäktade sig med; ”Viktigt”.
De gick på gångbanan och väntade.
”I många år behöll hon den tomma chokladkartongen men tillsist slängde hon den. Den gick helt enkelt sönder. Minnet slängde hon aldrig.”
Klockan närmade sig elva på kvällen och Gröna Lund gjorde sig klart för att stänga grindarna. Skymningen hade redan gått över i mörker.
Sockervadd och popcorn, glada och trötta barn och föräldrar som tågade ut ur entréerna. Några med en vinst under armen och andra med chokladlådan nedtryck i barnvagnen. Ingenstans på året kan värme kännas som utanför ett nöjesfält en varm sommarnatt.
Barn som tillsammans med sina föräldrar, eller vänner, åkt karusell hela dagen, spelat chokladhjul och ätit gott, strömmade ut. De yngsta sov på pappas axel, andra i barnvagnen med tummen i munnen. Pappas trygga axel gjorde gott, mammas glada leende borgade för en bra morgondag.
Nora höll Agnes i handen. Tom bar en stor låda med kexchoklad. De promenerade mot Djurgårdsbron. Nora lutade sitt huvud mot Agnes arm, hon strök henne över huvudet.
De passerade ett korvstånd som stod bredvid ett annat stånd som sålde remmar i olika färger och smak. En varm vind tog tag i trädkronorna. Himlen var stjärnklar. Äntligen kom kylan, hösten. Alla kände den.
Just den här dagen skulle Nora aldrig glömma. I många år behöll hon den tomma chokladkartongen men tillsist slängde hon den. Den gick helt enkelt sönder. Minnet slängde hon aldrig.
”På måndag börjar jag jobba” sa Agnes när de passerade Djurgårdsbron.
Dylan Färemark
