Johan gick från elektriker till arbetsgivare: ”Säger fortfarande ’vi’ när jag pratar om facket”

Egentligen ville Johan Olin jobba med något helt annat än elektrikeryrket. Men efter två år på medialinjen insåg han att med den utbildningen skulle han inte få något jobb alls, så han provjobbade lite på plastfarsans elföretag, och så blev det. Han bytte till ellinjen och började sedan jobba på Emil Lundgren i Stenungsund.

– Jag hade med mig hemifrån att facket är något positivt, och jag har alltid varit en sådan som engagerat mig. Så när jag skrev på medlemsansökan sa jag att jag kan gärna hjälpa till.

LÄS ÄVEN: Arvid tog steget över till arbetsgivarsidan

Så det blev engagemang i klubbstyrelsen och uppdrag som skolinformatör. Sedan även engagemang i sektionsstyrelsen. Och det var här han insåg att det krävdes något nytt.

– De där medlemsmötena var mer avskräckande än vettiga. Det var samma information på alla möten, bara olika siffror. ”Vi har minskat så många medlemmar, vi har minskat så och så i olika mätningar”.

– Styrelsen satt och beklagade sig för att inga medlemmar kom på mötena, men så satt de bara och tragglade med de där siffrorna. Jag gick dit plikttroget, för att man skulle. Men man tog inte med en kollega på de där mötena, för det förstod man ju att de skulle tycka att det här med facket var jättetråkigt.

Johan Olin menar att det fanns en tydlig skillnad hur det fackliga arbetet i klubben jämfört med i sektionen bedrevs.

– På klubbnivå hade vi roligt, man byggde upp något gemensamt, en kamratskap och orkade på så sätt även ta tag i de frågor som inte fungerade bra med firman också.

Det här var något han ville ta med sig in i sektionsstyrelsearbetet.

– Jag hade massor av idéer, men det var ingen där uppe som kunde ta emot det. Jag kände väl någon form av frustration.

Så åkte han iväg på en tvärfacklig ungdomsledarutbildning på Runö. Det var där han träffade Arvid Sjögedal (som du kan läsa om här), och fröet till Unga elektriker såddes.

– Vi är väldigt olika som människor, men vi klickade väldigt bra. Fortfarande är det en av de finaste relationer jag har med en annan människa.

LÄS ÄVEN: Fackligt aktive Stefan blev egen företagare

Under utbildningen skulle de båda presentera ungdomsverksamheten i förbundet, men då de inte hade riktig koll på hur den var organiserad ställde de frågan till förbundsledningen om vem som var ungdomsansvarig i förbundet.

– Då insåg vi att det inte fanns någon organiserad ungdomsverksamhet. Så då tänkte vi att då får väl vi skapa en.

Både Johan och Arvid hade under sina respektive skolinformationer mött ett stort gensvar och engagemang hos ungdomarna ute på skolorna.

– Alla pratade om att ungdomarna inte ville vara delaktiga, men la alltid ansvaret på att det inte fanns någon ungdomsverksamhet på ungdomarna själva. Vi såg ju ett stort engagemang hos ungdomarna, men förbundet såg det inte, för att ungdomarna inte dök upp på sektionsstyrelsemötena.

Så de började skissa på hur de skulle kunna lägga upp arbetet på ett nytt sätt, och här kom sociala medier in i bilden. Facebook var vid den här tiden ganska nytt, och Unga elektriker startades i form av en Facebooksida.

– Så att de som inte ville inte behövde gå på möten. I stället kunde de ställa frågorna på Facebooksidan.

Diskussionerna tog fart. Snart var Unga elektriker ett stort och etablerat namn för facklig diskussion på Facebook. En plats där de unga fanns, där de unga engagerade sig och fick svar på sina frågor. En mötesplats för alla unga i branschen, oberoende fackligt medlemskap eller ej.

– När vi pratar om Unga elektriker så var det en organisation som stod utanför förbundet. Vi drev sidan på vår fritid, och alla, oberoende om man var medlem eller inte, fick delta i debatten och ställa frågor.

LÄS ÄVEN: Samarbete över fackgränserna får LO:s feministiska stipendium

Johan Olin var aktiv i Elektrikerförbundet fram till 2012. Då hade han fått familj och det krockade med de fackliga uppdragen.

– Problematiken när man bor på västkusten är att allt förbundsarbete är placerat i Stockholm. Rätt många dagar klev jag upp tre på morgonen och kom hem elva på kvällen för att jag var på möte i Stockholm. Jag tyckte allt var jättekul, men 2010 så fick jag barn, och då kände jag att ”fan, jag får betalt för åtta timmar, men är borta 16 timmar. Vad får min familj för det?” När man får barn så börjar man värdera sin fritid mycket mer.

– Vi hade ganska tuffa bråk hemma om detta. Facket är ju lite sektlikt, i positiv bemärkelse. Det var utvecklande, en gemenskap och jag brann ju för det. Men nu efteråt så kan jag se att min sambo nog hade rätt. Jag försakade för mycket hemma.

Johan Olin berättar att han tog upp situationen med delar av förbundsledningen, och att om han skulle kunna fortsätta så måste det ske i en annan form.

– Men de sa att de pengarna inte fanns, och det har jag full förståelse för i ett litet förbund som Elektrikerförbundet.

Så istället valde han att bli arbetsgivare. Hans plastpappa frågade om inte Johan kunde tänka sig att ta över den lilla elfirma han drev i Svanesund.

– Annars skulle han lägga ned den, och jag tänkte att det är väl väldigt bortskämt att inte ta över. Att inte ta chansen.

I dag är Eltjänst en firma med fem personer. Johan sålde halva firman till sin gamla kollega, den dåvarande klubbordföranden på Emil Lundgren, och tillsammans har de tre anställda.

LÄS ÄVEN: Jenny bytte väg mitt i livet: ”Mycket mer värt än hög lön”

Hur ser du på facket i dag?

– De andra arbetsgivarna frågar när jag ska bli moderat, men det har inte hänt än. Jag ser inget nytt. Jag har inte förändrat min syn på samhället i och med att jag blivit arbetsgivare.

– Facket är en organisation som behövs, men som är alldeles för svagt. Jag är fortfarande stolt över Elektrikerförbundet, jag pratar fortfarande om ”vi” när jag pratar med de anställda om facket.

Vad har du för råd till de som är fackligt aktiva i dag?

– Ut, ut, ut. Ut och träffa medlemmar. Sitt inte på kontoret. Skit i de där jävla mötena, lägg pengarna på att gå ut istället. Men då riskerar du såklart att få skit. Du kan få massor med frågor du kanske inte kan svara på, och det är jätteobekvämt, men resultatet är att folk har sett facket ute. Facket var här, de bryr sig.

– Och något jag kan fundera på än i dag är det att det inte finns pengar att ta tillvara på engagemanget när det väl dyker upp. Hade vi fått fortsätta att vara inspiratörer, om vi hade fått fortsätta att göra det vi gjorde utan att jobba halva dagarna gratis, vad hade inte kunnat hända då? Jag tycker det är synd att vi inte fick den chansen. Vi hade nog kunnat sparka igång de äldre också.