Nu är det nedräkning för Ulf

I samband med förbundsmötet avgår Ulf Carlsson som Elektrikerförbundets andre vice ordförande. En facklig trotjänare som har sin uppfattning klar om vad som stärker en arbetstagarorganisation.

– Varje gång vi varslar eller är i konflikt, då blir det en uppsträckning i hela organisationen. Det blir fokus på en sak, alla vet vad som gäller, säger Ulf Carlsson.

Ulf Carlssons yrkeskarriär startade 1975, i skogen utanför Borås.

– Jag hade två morbröder, mina stora förebilder i barndomen, som jobbade i skogen, berättar han.

Efter ett tiotal år i skogen sökte han jobb på ett närliggande elkraftsbolag, Östra Kinds elkraft, och fick jobb direkt. Då böt han fack, till Elektrikerförbundet.

– Jag ifrågasatte en del. Vi fick ett nytt lönesystem, lön 87, vilket innebar individuell lönesättning. Jag hade synpunkter på att vi skulle kunna ta ut mycket mer än vad vi gjorde, så då blev jag invald och bli löneförhandlare i klubben. Året efter, när jag fick förhandla, skulle vi rätta till allt. Vi fick en löneförhöjning på över 1000 kronor i månaden, det var ju jättemycket då.

Det ena ledde till det andra. Klubbstyrelse, avdelningsstyrelse, regionalt skyddsombud. Det blev allt mer facklig tid. År 2001 var Ulf Carlsson avdelningsordförande i El-tvåan. Året efter anställdes han som ombudsman i samma avdelning.

Något år senare flyttade han till avdelning 9, numera region Mitt, och blev ombudsman där. En viktig anledning till flytten var Ann-Marie, som han träffat på en facklig resa till England 2001. Hon arbetade då på Grafikerna, som ombudsman. I dag är arbetsplatsen LO.

Formellt slutade Ulf arbeta som kraftverkare 2002, men det dröjde inte särskilt länge innan han fick sätta på sig arbetsbyxorna igen. Året var 2005 och stormen Gudrun drog in över Sverige.

– De ringde efter mig och frågade om jag kunde komma och hjälpa till, så jag tog tjänstledigt från ombudsmannajobbet en vecka och var nere hos mina gamla arbetskompisar. Vi jobbade omkring 16 timmar per dag. Det var kaos. Men man ville ju ställa upp för sina gamla jobbarkompisar.

Ett par år senare fick Ulf anställning på förbundskontoret och blev ansvarig för kraftverksavtalet. När jag ber honom berätta om minnesvärda händelser under sin tid på förhandlingsavdelningen är det särskilt 2010 års avtalsförhandlingar han nämner.

– Vi varslade i slutet av mars, och skrev på avtalet på valborgsmässoaftons morgon. Vi var i konflikt en månad.

Vad hände?

– Det hade varit tyst länge. Vi hade förkastat två medlarbud, så medlarna gav upp. Vi började bli lite otåliga, och jag sa att ”ska vi höra med EFA (EnergiFöretagens Arbetsgivareförening, reds anm) om vi ska börja förhandla igen?”, men Arne Duvåker, som tillsammans med Thomas Sandgren, och jag själv, ingick i den lilla delegationen, var kall. Han sa att den första som hör av sig är den svage.

– Så ringde de från EFA och frågade om vi inte skulle börja igen. Vi började förhandla halv nio på torsdagsmorgon och så förhandlade vi ända till halv tio på fredagsmorgonen, 25 timmar i sträck. Vi skrev på, avblåste alla stridsåtgärder och meddelade Medlingsinstitutet. Jag kom hem halv tre på valborgsmässoaftons eftermiddag. Man var inte så fräsch då, när man tog av sig skorna efter 38 timmar. Men det var en go känsla när vi gick därifrån vi tre, vi hade inte sovit, utan gick på adrenalin hela dan.

Kände du att ni vann?

– Absolut. Vi stred mot det låga löneutrymmet. Märket var otroligt lågt, vi försökte rucka på det. Märket var 3,5, till slut fick vi 3,64. Plus en del andra grejer, som fria hemresor, smått och gott som det fanns värde i. Såklart hade vi velat komma längre, men vi insåg att vi inte skulle komma längre.

Skulle du säga att konflikt är bra för ett fackförbund?

– Ja. Inledningsvis är medlemmarna lite bekymrade när det blir varsel, de undrar vad som ska hända, men när man väl är i konflikt, då är man jättestolt.

Det ger råg i ryggen på medlemmarna?

– Ja, då känner man att vi kämpar för någonting.

Har Elektrikerförbundets mångtaliga konflikter gett medlemmarna bättre villkor?

– Ja, det var inte så länge sedan våra avtal utsågs till LO:s bästa avtal. Vi har också bra konfliktobjekt. Det slår direkt mot kapitalet, inte så mycket mot allmänheten.

Förklara?

– Till exempel bussförarna i Kommunal slår ju mot tredje man direkt, precis som sjuksköterskorna. Men om inte ett bygge blir klart i tid, då slår det mot kapitalet, inte så mycket mot tredje man. 2010 hade vi ett konfliktobjekt som var väldigt känsligt, en stor fördelningsstation, en transformator som skulle gå från Ludvika till Halmstad på järnväg, Den vägde 130 ton, och man hade avlyst järnvägen för den här transporten, stängt av vägar och planerat allt. Då tog vi ut våra montörer som skulle ta emot transformatorn vid fördelningsstationen. Så det var jättekänsligt. Det var det allra sista som hände innan de skrev på. En liten lyckträff. Sådant bryr inte tredje man sig om ett dyft, men det gör kapitalet.

Hösten 2010 valdes Ulf till andre vice ordförande på ett fyllnadsval efter Håkan Pettersson.

– Om organisationen kallar, så ställer man upp, förklarar han.

Hur har tiden i förbundsledningen varit?

– Det blåser ju mer på toppen. Vissa grejer har ju varit väldigt jobbiga. Det som jag inte var förberedd på, det var att bli arbetsgivare. Man har ju alltid varit på den fackliga sidan, men nu helt plötsligt skulle man förhandla mot facket och vara arbetsgivare. Man fick faktiskt en annan förståelse, att det inte är så jävla lätt.