Josefine Larsson: ”Ingen annan än jag har rätten till mitt space”

Jag var på väg ner till containern efter frukosten, som vilken annan dag som helst. När jag kom fram till trappan var han på väg uppför. Jag ställde mig åt sidan så att han skulle få komma upp, för att vi skulle slippa trängas i den smala trappan. Han stannade kvar och pratade med mig en stund om byggströmmen.

Ett helt normalt samtal tills han bestämde sig för att ta mig på rumpan och säga; Iväg och jobba med dig nu! Jag gick ner till containern, satte mig på en kabeltrumma och reflekterade. Vad fan hände precis?

Byggbranschen har en viss jargong. Jag tycker om den till viss del, men den kan också gå över gränsen ibland. Sen pratar man ju olika med olika personer. En del har man känt länge och vet precis om vad och hur man kan skämta med varandra, medan andra vet man inte riktigt vart man har.

Men när en man tar sig rätten att ta på mig utan min tillåtelse, då börjar jag fundera på vart vett och etikett har tagit vägen.

Men när en man tar sig rätten att ta på mig utan min tillåtelse, då börjar jag fundera på vart vett och etikett har tagit vägen. Hur tänker man? Vad gav dig rätten att göra det?

När jag tänker tillbaka så borde jag ha sett det komma, men man blundar väl in i det längsta för man vill inte ta tag i det. Denna herre, som gjorde så här på mig, har sagt en del saker som jag borde ha reagerat över tidigare, men som jag skakat av mig varje gång och tänkt att jag bryr mig nästa gång.

Men jag tog aldrig tag i det. Det slutade med att han tog på mig. På min kropp. Mitt space, som jag kallar det. Jag känner mig äcklad samtidigt som jag funderar på vad han tänkte med?

Den ångesten och skammen jag hade i kroppen var hemsk. Jag hade en klump i magen varje dag när jag skulle till det bygget. Bygget där jag förut hade trivts jättebra på och ville vara på. Men det var då.

Efter incidenten tittade jag alltid en extra gång vart jag skulle gå, om jag kunde ta kortaste vägen eller om jag skulle ta en liten omväg för att slippa möta honom. För att slippa en till konstig konversation med honom.

Det blev bara värre och värre med tiden. Från att knappt prata med mig till att ta på min kropp.

Jag har flertalet gånger påpekat för honom när han har dragit sina skämt, att han är gammal nog att vara min pappa. Men han har bara skrattat bort det. Jag har även påpekat att jag har en sambo, men det har han heller aldrig brytt sig om.

För det blev bara värre och värre med tiden. Från att knappt prata med mig till att ta på min kropp. Han sa flertalet konstiga saker innan denna händelse. Saker som en utomstående skulle ha reagerat på, men han sa dessa saker när ingen var nära.

Men på min sista dag på det bygget så hörde två utomstående en sak han sa till mig, och de undrade vad det handlade om. Då valde jag att berätta om saker han sagt innan och att han hade tagit på mig dagen före.

Jag hade inbillat mig innan att ingen skulle tro på mig om jag berättade, men det gjorde de. Och de var på min sida. Klumpen i min mage blev mindre och jag kände mig lättad över att någon äntligen visste vad som skett.

Jag borde ha tagit tag i det tidigare. Det är väl lätt att säga i efterhand. Men nu, med facit i hand, vet jag att man inte ska blunda för det som har hänt.

Man ska ta tag i det. Man ska inte vara rädd för att berätta för någon om det finns något eller någon som får en att må dåligt. Att det finns något som ger en klumpar i magen så att man funderar på att inte gå till jobbet på morgonen.

Man ska stå upp för sig själv. Man ska våga be om hjälp. Man är inte så ensam som man kanske tror.