Del 6 – Pennalism

Tidigare av och om Dylan Färemark:

”Hissen fastnade”

”Fick du panik?”

Orden ekade i Agnes huvud. Tomas, som fick ta emot den hånfulla kommentaren, skojade bort saken sa att han hoppat på golvet och att hissen lossnat. ”Säkert” svarade Gunn sarkastiskt, ”förresten funkar inte den ena diskmaskinen heller”

Agnes tittade ut genom bussfönstret – ständigt dessa gliringar, ingen gick säker. Tomas gjorde vad han kunde, mer var det inte. Fast det spelade ingen roll, för bra blev det aldrig.

”Tänk om jag kunde vara lika stark som Tomas, vaktmästaren. Han bryr sig inte och emellanåt ger han igen.”

Bussen stannade i Helenelund och dörrarna öppnades. Två mödrar med varsina barnvagnar klev på.

”Douglas läggar jag klockan sju, nu sover han ensam. Men tänk vad han skrek, säkert i en hel månad, helt hysteriskt” sa den ena av dem och fortsatte, ”vi turas om, Bernt har helgen som kommer”

”Har ni skilt er?”

”Nej, men jag vill också kunna leva”

Orden var som popcorn och de sprätte iväg åt alla håll. Ena meningen handlade om att motionera med barnvagnen och nästa om att kunna leva precis som om barnet inte fanns.

Säkert finns där ett moderskap, en vårdande moder trots alla nymodigheter, tänkte Agnes och koncentrerade sig på att inte lyssna – fast det låter som om barnen är ett projekt, ett till i raden.

Bussen krängde in på Kista arbetsområde. Lådor med intetsägande fönster reste sig upp som gravstenar. Några vita tulpaner, planterade i refugen, vajade i vinden. Övergångsstället tickade ensamt i korsningen. Ödsligt och ständig söndag, i alla fall när arbetsområdets personal tagit kväll eller helg. Agnes var ledsen, kände sig öm, trasig och otillräcklig

Tänk om jag kunde vara lika stark som Tomas, vaktmästaren. Han bryr sig inte och emellanåt ger han igen. Då står vi utan diskmaskin eller vad det nu kan vara som måste fixas.

Gunn vet det och hon passar sig noga för att gå över den gränsen.

Inte har jag hunnit iväg till bokhandeln heller, Joseph Brodsky får vänta – förstår inte, veckorna bara rusar iväg. Bussen krängde vidare, några gick av och andra steg på. Agnes visste, sanningen var inget alternativ, inte idag, inte nu. I alla tider, så länge hon kunde minnas, hade hon tvivlat på sig själv.

Likt Aposteln Tomas tvivlaren, tvivlade även hon. I dag gick hon inte ut på svag is. Tuktad av livets hårda verklighet var allt nedslipat. Varenda liten kant och varje uns av initiativ, där hon inte gick säker, var borta. Rutin var hennes sätt att inte råka illa ut. Några okända vägar eller andra överraskningar var inget för henne. Hon höll sig på sin kant. Lögnen, den om tvillingarna, var en bisak, en ologisk bisak som hon inte kunde förklara. Hur många gånger hade hon inte tänkt; lika bra att berätta, berätta sanningen – utan resultat.

Alldeles som om lögnen var sann och sanningen var en lögn. Snart är jag framme i Kista och där är det alltid rörelse. Glänsande bilar som åker ut och in genom garaget. Lämmeltåg av kontorsmänniskor som skyndar sig och ungdomar som hänger på broarna. Där finns knappt helgkänslan kvar. Varje dag är den andra lik.

Plagierade ungdomar, alla med samma mål; att se ut som varandra… Vilket Agnes på intet sätt fördömde, tvärtom hoppades hon att alla, precis alla ungdomar hade pengar att förverkliga sig själv. Vilket hon visste icke var fallet. Och nu när politikerna vill sänka deras löner ännu mer, hur ska det då gå?  Vart tog den där borgerliga klyschan; det ska löna sig att arbeta, vägen?

”I ren desperation försökte hon skingra tankarna med fåglar, vilka kunde flyga, flyga bort i horisonten.”

Världen är på kant, vem värnar om de yngre? Plötsligt hörde hon hur det plingade att bussen snart skulle stanna. Agnes försökte fokusera. Att inget är linjärt, hade hon förstått, men att det måste fortsätta ge ett intryck av att vara ett ständigt kaos, kunde hon inte förlika sig med.

Tankarna for omkring. Hennes ögon blängde strävt mot det inre, in i hennes livskraft. Ingen barmhärtigt, inget av ordspråket; som vatten på en gås fanns. Introvert och till mer skada än nytta gnagde tankarna. Tänket var inte på hennes sida. I femton sekunder kunde hon hålla tanken sen kom det negativa.

Även om hon försökte; domherren är skogens konung och idag, när snart våren är här, försvinner han in i de djupa skogarna. En mystiker, en herre med distans. I ren desperation försökte hon skingra tankarna med fåglar, vilka kunde flyga, flyga bort i horisonten.

Domherren, som strängt taget bara besökte fågelborden när det var riktigt kallt, hade suttit på kanten av Agnes fågelbord en kall dag i januari för två år sedan. Han var inte ensam, totalt fem stycken, påminde hon sig. I hennes ögon blev han ouppnåelig. En fågel i röd skrud och något större än andra småfåglar. Ett väsen som bar på en naturlig respekt, en respekt som människan jämt försökte vinna men aldrig nådde fram till.

Även om hon inte visste, var han en dröm, en osagd dröm för många. Hon längtade till vintern, till en kall vinterdag med blå himmel. Bussen stannade, några gick av.

Tomas tvivlaren, sinnebilden för henne den här dagen – han kunde gå i döden för Jesus, gjorde sig påmind. Inte på det vanliga sättet.

Hon som levde på slentrianens släta yta hade gett upp. Hon tvivlade inte ens. Hennes orubbliga tro var att inte tro – förvänta dig inget annat än motgång. Agnes visste att hon var tvungen att; gå direkt i fängelse utan att passera gå. Inget nytt under solen. Med lite tur, tänkte hon, lägger det sig – vilket det inte alls hade för avsikt att göra.

Agnes klev av bussen och gick den långa promenaden hem. Syrenen blommade och ibland, på vissa ställen, doftade häggen. Träd, blommor och grönska, fullkomligt exploderade. Överallt mellan husen bredde trädens kronor ut sig; björk, al, alm, lönn och några enstaka körsbärsträd.

Den blöta våren tillsammans med den nyckfulla solen var gynnsam för växligheten. I vanliga fall gladde det henne. Inte idag, inte ikväll.

När hon var framme vid Jyllandsgatan fick hon syn på Nora. Hon stod och pratade med en man som hon tyckte sig känna igen. De stod på gången som ledde in till Agnes lägenhetsdörr.

”Hej Agnes, det här är Tom Sappo…”

”Sapporo”

”Just de Sapporo, han har en bok till dig” ropade Nora.

Noras spontanitet bubblade över och hon kunde knappt stå still. Agnes gick fram till dem. Visst kände hon igen honom, det var han som öppnat hennes paket. Japanen.

”Vad skojigt… hej förresten” sa Agnes undrande.

”Ja jag presenterade mig inte när vi sågs, var det… två veckor, jag minns inte riktigt men som du hörde heter jag Tom Sapporo”

”Jo Nora sa det”

”Just det, han heter Tom och har bott i USA” fyllde Nora i.

Agnes vred om nyckeln och öppnade dörren. Nora smet snabbt in och lockade på Tussen.

”Varsågod” sa Tom och räckte över en vit papperspåse. Den var vackert vikt över kanterna och Agnes gissade att det var en bok.

”Som ursäkt för att jag tog fel på posten” fortsatte han.

”Det är inte nödvändigt”

”Jag insisterar”

Agnes tog emot påsen och tog ut boken. Joseph Brodsky, kommentarer från en ormbunke. Dikter 1962-1994 i urval av Bengt Jagefeldt.

”Tack” sa Agnes, ”jag som…” Om hon någon gång haft behov av tröst, var idag en bra dag för det. Boken och gesten värmde henne. ”Får jag bjuda på kaffe” fortsatte hon och tittade den stiliga japanen i ögonen – för han var verkligen stilig.

”Tyvärr, men om tre veckor på onsdag, åker på tjänsteresa imorgon”

”Du är välkommen, samma tid”

”Om hon någon gång haft behov av tröst, var idag en bra dag för det.”

Agnes stängde dörren och hängde av sig jackan – det här gick fort, vad ha jag gett mig in på? Skorna åkte av och plötsligt kändes natt som dag, kväll som morgon. De senaste veckornas problem var som bortblåsta. Bokens framsida var matt.

Hon kände på den. Luktar gott. Joseph Brodsky, spännande. Tom Sapporo. Sapporo, vad kan det betyda; hållning som en kung… eller varför inte; en domherre, tänkte Agnes och kände sig fånig.

”Får jag ge Tussen mat?”

Det var Nora, hon stod i köksdörren.  ”Ja, gör det du, ta hårdingar”

”Hårdingarna är slut, påsen är tom”

”I nedersta lådan i byrån under kattskåpet, där finns det en ny påse, ta den”

Nora vände om och gick fram till byrån. Nedersta lådan, tänkte Nora och drog ut den. Lådan gnisslade och gled ut. Handtaget kändes kallt. Ser ut som guld, men Nora visste, det var mässing.

Hon tog påsen och ställde sig upp och blev stående. Aldrig förr hade hon lagt märke till en möbel, inte på det här sättet. Byrån såg ensam ut. Nora kände på den med ena handen därefter vände hon sig om och sprang till diskbänken och tog fram saxen.

Tussen var hungrig. Han åt så det knastrade. Ibland lyfte han ut hårdingarna på golvet och åt upp dem sen.

”Kurr, kurr” spann han.

Agnes fyllde kaffebryggaren med vatten och måttade upp kaffe i filtret. Nora satt på golvet och klappade Tussen. Allt kändes bättre nu och utan att Agnes egentligen tänkte på det, log hon och nynnade i takt till musiken som spelades på radion.

”Varför har du kattmaten i en byrå” sa Nora.

”Visst är den fin, en äkta Carl Malmsten, arvegods”

”Vad betyder arvegods”

”… min mor hade den och när hon blev gammal fick jag den”

Nora klappade Tussen som ville gå ut. Hon tänkte på sin egen mamma och hur hon varje kväll brukade prata med henne. En sjalett, som hennes pappa hittat i flytten, hjälpte henne – den luktade som mamma, som mammas parfym.

Agnes tittade på Nora.

”Knäpper du på kopplet på Tussen och sätter ut honom, så värmer jag kanelbullar i ugnen”

”Ja!” ropade Nora och hoppade upp från köksgolvet.

”Bilder på en svår förlossning och barnskrik upptog hennes hjärna i ett kort ögonblick för att direkt försvinna.”

Agnes kurade ihop sig och rättade till pläden som hon lagt över benen. Alla lampor var släckta utom läslampan bredvid soffan.

Hon tog boken som hon fått av Tom Sapporo och vek upp innehållsförteckningen; Slutet på en underbar epok, läste hon tyst för sig själv. Plötsligt kände Agnes en ilning genom ryggraden.

Hon slog snabbt ihop boken och la den på bordet. En kall vind som tycktes få andedräkten att kondensera, svepte förbi

Bilder på en svår förlossning och barnskrik upptog hennes hjärna i ett kort ögonblick för att direkt försvinna. Hon tog upp boken igen och vek försiktigt upp några sidor på måfå.

Agnes var övertygad om att problemen på jobbet den sista tiden satt spår och att oron inför morgondagen kunde framkalla både den ena konstigheten efter den andra. Varsamt, nästan andaktsfullt, började hon läsa sin första dikt av Joseph Brodsky.

Så länge hade vi levt samman där

att andra januari åter inföll

en tisdag och ett häpet ögonbryn

for upp som bilens torkarblad och svepte

all grumlig sorg ur ansiktet. Och kvar

låg horisonten genomskinnligt klar

”Vackert, fantastiskt” viskade hon för sig själv och vek ihop boken. Hon strök sin hand över bokens pärmar och tittade tankfullt rakt ut i intet – har allt en mening?

Har mitt elände, detta envisa ok, en mening? Föds några för att serva andra, kan det vara så eländigt… Kan man önska att det tar slut?

Tussen tittade upp från fotändan av pläden och jamade till.

”Vi tittar på nyheterna” sa Agnes och satte på Tv n. Joseph Brodsky sög kraften ur henne. Imorgon läser jag mer men inte nu, jag är alldeles för trött. Dagens innehåll måste bearbetas och snart går jag och lägger mig.

Hon somnade i soffan och vaknade med ett ryck klockan tre. Tv n hade slagit av sig själv. Hon gick på toaletten och därefter gick hon och la sig i sängen och somnade direkt. Tussen låg kvar i soffan.