”Fackföreningar uppfattas idag mer som försäkringsbolag än demokratiska organisationer som driver sina medlemmars frågor”, skriver Elektrikerförbundets centrals ungdomsansvarige Jonas Eriksson.

Sverige har mycket att vara stolta över. I år, 2019, firar vi att det var 100 år sedan vi tog ett av de första stegen till att bli ett demokratiskt styrt land. Ett land som nu i över 100 år har kämpat för rättvisa, jämställdhet och schyssta villkor.

Vi har genom en demokratisk folkrörelse lyckats påverka såväl företag och politiker i frågor som har varit helt avgörande för hur vårt samhälle ser ut idag.

Men har vi glömt vad det är som har gjort att vi har kommit hit där vi är idag?

LÄS ÄVEN: ”Människor med fysiskt tunga arbeten ska inte bli förlorare”

Idag är vår arbetarrörelse inte längre den folkrörelse som den en gång var. Vi är en arbetarrörelse som har tappat förtroendet i många frågor gentemot både medlemmar och de som inte blivit medlemmar än.

Många ser idag inte värdet i att vara organiserade i en rörelse för att kunna påverka sin egen livssituation. Vi lever idag i ett samhälle där många mer och mer förlitar sig på individualism och egoism, än den kollektiva styrkan.

Den kollektiva styrkan som ändå gång på gång har visat hur effektivt det är att organisera sig.

Hur kommer det sig att vi har landat i denna situation? Där fackföreningar år efter år tappar medlemmar? Där man säger att fackföreningarna har spelat ut sin roll? Där man säger att det är för dyrt, och vad får jag för pengarna?

För mig är svaret enkelt. Arbetarrörelsen har blivit för nöjd med det vi har. Var finns visionerna? Hur pratar vi i så fall om dem?

Dessutom utbildar vi idag alldeles för få av våra medlemmar i hur den svenska modellen och den svenska arbetsmarknaden fungerar.

Fackföreningar uppfattas idag mer som försäkringsbolag än demokratiska organisationer som driver sina medlemmars frågor, i såväl förhandlingar med företagsorganisationer men även mot politiska partier.

Vi pratar knappt längre om vad arbetarrörelsens tanke och idé är eller om hur man kan vara med och bidra till att gå framåt. Istället säljer vi in oss genom att erbjuda bra försäkringar.

Ska fackföreningar verkligen vara ett försäkringsbolag som huvudsakligen jobbar med att sälja produkter till sina kunder?

Det kan vara så att vi istället behöver börja utbilda människor igen i vad en folkrörelse faktiskt är. Där vi visar på vad man kan åstadkomma om man organiserar sig och bidrar i föreningen.

LÄS ÄVEN: ”Arbetsfreden måste vara värd något”

Jag ser på framtiden med fruktan, men även med hopp och förväntan. Fruktan över vart denna utvecklingen kommer leda om vi fortsätter i samma spår.

Fortsätter vi tappa medlemmar kommer det att bli arbetarrörelsens undergång, och vad händer då med allt det vi tillsammans har byggt upp?

Hoppet och förväntan finns där, för att jag samtidigt ser utmaningen och alla möjligheter på vägen till horisonten. Det är ju nu vi alla har möjligheter att återigen skapa den arbetarrörelse vi älskar och vill ha.

Kom ihåg att det är tillsammans vi är starka!