• Foto: Gidlunds förlag

  • Hiphopgruppen Kartellen. Foto: FREDRIK PERSSON / TT

2018-01-19

KULTUR


Recension

”Kåklåtar – fängelsevisor som identitetsmarkör och kulturarv” av Dan Lundberg

Utgiven av Gidlunds förlag


Musiketnologen Dan Lundberg lyfter fram det kreativa musikskapandet i landets fängelser genom flera decennier. Det handlar om fängelsevisor eller ”Kåklåtar” till dagens gangstarap i form av Kartellen. Här snackar vi både folkkultur och även politisk kamp.

Brottslingen, den missanpassade, har alltid varit ett spännande ämne genom människans historia. Vi tycks aldrig få nog av brott och straff. Populärkulturen översvämmas av underhållningsvåld i både böcker, filmer och TV-serier.

I boken ”Kåklåtar får vi ta del av skillingtryck, fängelsevisor och kåklåtar till dagens gangsta-rap. I skillingtrycken kom internen inte själv till tals. Det var texter skrivna av andra personer. I fängelsevisorna var det däremot äkta vara precis som det är inom rapmusiken. Inga sköna omskrivningar utan hårt och rakt på sak. Texternas innehåll kan förstås verka stötande för känsliga personer och politiska motståndare.

Det är docenten i musikvetenskap Dag Lundberg, tillika chef för Arkiv- och biblioteksavdelningen vid Musikverket, som presenterar sin forskning i ämnet. Det är onekligen en originell och mycket välgörande insats för den som månar om en kultur som uppstår bland människor som befinner sig i utsatta livssituationer.

LÄS ÄVEN: Ingemar E. L. Göransson: ”Arbetarrörelsen har svikit sin kulturpolitik”

Forskningen visar bland annat att intresset för fängelsevisor ökade under 1960- och 70-talet. Svenskt visarkiv samlade in visor på olika fängelser i två olika projekt. Syftet var att dokumentera en marginaliserad grupp av människor. Arbetet breddade synen på kulturarvet. Här ingick även kartläggning av tornedalsfinsk, finsk och samisk musik. Visarkivet samlande även in gatumusik, resandesånger, barnkultur (klapplekar och ramsor på skolgårdar).

Det var ett seriöst försök att bredda och bevara det som vi kan kalla folkkultur. Den står ju i bjärt kontrast till den gamla konservativa nationalromantiska drömmen om ett kulturellt homogent samhälle som på nytt fått fotfäste i den högerkonservativa och nationalistiska rörelsen. I deras tankefigurer finns i stort sett ingen plats alls för minoriteter eller subkulturer i den nationella historieberättelsen.

I boken ”Kåklåtar” kan du bland annat läsa om Jailbird Singers mycket korta men framgångsrika karriär. Här var dalkarlen och kultfiguren Tore ”Masen” Eliasson en av gruppmedlemmarna. Den stora förgrundsgestalten i sammanhanget var annars Lennart ”Konvaljen” Johansson. Han fick en kommersiell karriär på flera år tack vare musik- och proggrörelsen på 1970-talet, ” en sån där snubbe som kunde spela”.

Anledningen var att skivbolaget Musiknätet Waxholm, MNW, gav ut LP-skivan ”Kåklåtar” med bland annat ”Konvaljen”. Det mycket tidstypiska omslaget utgjordes av konstverket ”Jag har fastnat i straffmaskinen” av Bosse Kärnes.

LÄS ÄVEN: Ulf Lundén: ”En respektfull hyllning till arbetaren”

Gunilla Thorgren var drivande i projektet. Hon arbetade som socialassistent på Österåkeranstalten. Gunilla kom i kontakt med interner som både spelade instrument och sjöng. Arbetet med skivan blev en del i kampen för att förbättra villkoren på landets fängelser. Det fanns internationella historiska förebilder i straffångarna James ”Iron Head” Baker och Huddie William Ledbetter (Leadbelly).

Gunilla Thorgrens bild av fångarna som ”farliga individer” ändrades snabbt. Hon säger: ”Vad jag mötte var vanliga människor med ovanligt många problem. Vad jag mötte var barn av underklassen med ekonomiska svårigheter, med giftproblem, utan utbildning, utan bostäder, utan sociala kontakter – hänvisade åt ett hänsynslöst förtryck.”

Det var ett citat som lika gärna hade kunnat passa i en av hiphopkollektivet Kartellens texter. Här finns fler beröringspunkter med 1970-talets kåklåtar. Fängelsejargongen har bytts ut mot förortssvenska, men där finns samma distansering från samhället och samma känsla av övergivenhet.

LÄS ÄVEN: När svenskarna var invandrarna

Från fängelset Hall berättas det att 10-15 procent av de intagna skriver olika rapptexter. Rappandet sägs fungera som terapi. På kvinnofängelset Hinseberg gjorde sångerskan och kompositören Sara Thuresson ett musikprojekt 2015-2017. Texterna till skivan är skrivna av de intagna och berättar om både drömmar och personliga tillkortakommanden.

Det här är viktiga insatser för att hålla kulturarvet levande, som breddar, fördjupar och bråkar med den självgoda bilden av vår gemensamma historia, motsånger och berättelser som handlar om människor som inte representerar vinnarna i ett samhälle.

Ulf Lundén
ulf.lunden@mittmedia.se

Maila artikeln Skriv ut artikeln
Mer Åsikter

Sofie Eriksson: ”Mannen framför mig vågar inte skaffa barn”

KRÖNIKA ”Föreställ dig känslan. Att hela din närvaro ifrågasätts dagligen. Att arbeta hårt med kroppen och ändå ses som en belastning. Att inte våga skaffa barn för att du är så orolig att en liten och skör människa skulle behandlas lika vidrigt som du själv”, skriver Sofie Eriksson. Nej, jag vågar inte skaffa barn. Inte så som det ser ut nu.

”Människor med fysiskt tunga arbeten ska inte bli förlorare”

LEDARE ”Innan pensionsåldern höjs borde man ha säkrat så att arbetsmiljön är så bra att man kan arbeta längre än idag. Det kanske vore på sin plats att sänka den dagliga arbetstiden, korta arbetsveckan eller förlänga semestern”, skriver förbundsordförande Jonas Wallin. Nuvarande pensionssystem infördes 1999. Det föregicks av ett stort remissarbete.

Kurt Junesjö: ”Jag hoppas LO-förbunden tar sitt förnuft till fånga”

REPLIK ”När Erland Olauson säger att rättsläget är oförändrat talar han tyvärr mot bättre vetande”, skriver Kurt Junesjö. Erland Olausons bemötande av mina åsikter om förslaget till inskränkningar i strejkrätten är anmärkningsvärt. För han bemöter mig bara med ett enda argument, en dom som kom redan 1989, Britanniadomen.

Josefine Larsson: ”Vart har respekten tagit vägen?”

KRÖNIKA ”Hade jag inte velat bli smutsig under mina naglar hade jag ju valt ett annat yrke. Och så vitt jag vet så finns det faktiskt män som inte vill få smuts under sina naglar också. Men skulle en man någonsin få den frågan? Jag tror inte det”, skriver Josefine Larsson. För snart nio år sedan valde jag att bli elektriker.

Johannes Klenell: ”Personligen avskyr jag cynismen”

KRÖNIKA ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något sa parollen under flyktingkrisen. Ändå sitter man där, med sitt morgonkaffe och känner sig otillräcklig inför att världen går under”, skriver Johannes Klenell. Jag är i grunden optimist. Det är inte en lätt grundinställning att ha i dag. Världen krymper. Vi dränks i bilder av plågade människor.

DEBATT: ”Avreglerad elmarknad – Det har inte blivit bättre”

DEBATT ”Istället för utveckling av tillverkning och anläggningar blev det utsugning, övervinster, oligopol, monopol och dåliga affärer med sämre standard på anläggningar som resultat”, skriver debattörerna.
Felix Finnveden, personlig assistent och förtroendevald i Kommunal

Felix Finnveden: ”Styrkan sitter i gräsrötterna”

KRÖNIKA ”Vilket parti eller tankesmedja som helst kan dribbla med siffror och statistik, men inom fackförbunden och i LO organiserar vi 1,5 miljoner människor som riskerar sämre liv om högern får igenom sina förslag”, skriver Felix Finnveden.

Anna Norling: ”Spelreklamen – Lönsam enbart för några få”

KRÖNIKA ”Den sorg, den skuld, den reva det gör i allt för många människors liv att utsättas för denna marknadsföring de inte kan stå emot är inte värd en enda skattekrona samhället kan casha in från dessa spelbolag”, skriver Elektrikerns redaktör Anna Norling.  Jag har tänkt att det inte lönar sig. All den här reklamen för spel, för betting, för nätkasino.

Minnesord av Nille Thorsell: ”Karl Knuters, Vila i frid”

MINNESORD Karl du föddes god och snäll i en värld full av törnen. Du frågade alltid hur jag mådde och det kändes på riktigt som du ville veta svaret. Vi var många som visste att du tampades med spöken. Jag förstod dock aldrig att det var spelets satar som drev dig i fördärvet. Hade du bara sagt något, hade jag bara lyssnat. Det finns många om och men här min kamrat Karl.

Minnesord av Johnny Ekdahl: ”Vila i frid, Karl Knuters”

MINNESORD Min kära vän och kollega Karl Knuters finns inte bland oss längre. Han avslutade sitt liv på julafton, bara 33 år gammal. Må han vila i frid. Vissa kallade honom Kalle, andra med mig sade Knuters. Knuters kunde framstå som en tystlåten, något förvirrad och kanske lite osäker filur bland övriga människor.

DEBATT: ”Sänkt medlemsavgift – till vilket pris?”

DEBATT ”Vill du betala lägre i fackavgift så är ett bra tips att avstå nästa års löneförhöjning eller strunta i att plocka ut ackordet”, skriver debattörerna. Något som diskuteras flitig i förbundet just nu är medlemsavgiften, huruvida den ska sänkas eller ej.

Claes Thim: ”Större risk att dö på jobbet än att bli skjuten”

DEBATT ”En dödsskjutning leder oftast till stora tidningsrubriker och bästa sändningstid i tv. En död arbetare får knappt en notis i samma media. Hur kommer det sig?”, skriver Claes Thim. Första arbetsdagen för året och jag börjar med att summera arbetsmiljöåret som varit.

DEBATT: ”Stoppa oseriösa kurser för ställningsbyggare”

DEBATT ”Det går inte att lita på utbildningsbevisen som utfärdas av oseriösa aktörer. Människor riskerar att utsättas för livsfara”, skriver Gustaf Gedda och Håkan Carlsson. Sverige växer. Snart blir vi 11 miljoner invånare. Det innebär hundratusentals nya bostäder, mer infrastruktur och fler offentliga lokaler.

Ulf Lundén: ”En arbetarklasshjälte för vår tid”

LITTERATUR (Michael Enggaards debutroman Ynkrygg. Utgiven av Bokförlaget Polaris.) ”Romanhjältar från arbetarklassmiljöer hör inte till vanligheterna och upplösningen hör till det mer vederkvickande slaget”, skriver Ulf Lundén. Michael Enggaards debutroman Ynkrygg utspelar sig på en bilverkstad och i en boxningsring i Köpenhamn.

David Fernhed: ”Kapitalismen är precis så hård och kall som Scrooge”

”Och kapitalismen är precis så där hård och kall som Scrooge. Det enda som räknas är vinsten på satsad krona”, skriver David Fernhed. Med smink i hela ansiktet, lite för trånga byxor och en storväst i beige manchester sitter jag i logen. Jag väntar. Jag väntar på att få gå upp på komedianternas scen och spela min roll.