Elektrikern Diana vaknade utan armar och underben – ser ny början efter att ha överlevt svår sepsis

Redan som barn gillade Diana Melin att jobba med händerna och lösa praktiska problem hemma på gården i dalsländska Dalsed, där hon och brorsan Valentin växte upp. 

Hon plockade isär och satte ihop telefoner och hjälpte pappa att måla och göra olika sysslor.

En gång lyckades hon få farmors julgran att lysa igen efter att de elektriska ljusen hade slocknat och ingen annan kunnat hitta felet. 

På gymnasiet gick Diana el-och energiprogrammet i Uddevalla.

Hon fick sedan jobb på Ellinked i Trollhättan, som hyrde ut henne som bemanningsanställd till olika elföretag. 

Framtiden som elektriker var utstakad

Sedan hamnade hon i Göteborg, där hon fick dela företagets lägenhet på Hisingen med elektrikerkollegan Therese, som även är hennes bästa vän. 

Framtiden kändes utstakad och klar. Diana skulle göra klart det sista lärlingsåret så att hon blev fullärd elektriker och därefter plugga automation. Hon visste att det var svagström hon ville jobba med. 

Men så kom fredagen den 25 mars 2022 och vände upp och ner på hela hennes liv.  

Diana åker till jobbet som vanligt den dagen. Hon sätter upp några nattlampor på ett ställe och drar ett brandlarm.

När hon kommer hem på eftermiddagen börjar hon plötsligt känna sig dålig och får skyhög feber. 

Efter mycket övertalning från kompisen Therese besöker hon vårdcentralen. Diana skakar och har frossa, trots att hon har på sig sin stora, varma täckjacka. 

Hon känner tydligt att något är fel. Men hon blir ändå hemskickad av läkaren, som bedömer att det bara är en vanlig influensa hon fått.  

Svimmar på badrumsgolvet

Väl hemma igen känner Diana sig allt sämre. 

När hon vaknar morgonen därpå, den 26 mars, har hon lös avföring och börjar kräkas. Frossan är så intensiv att hon lägger sig på badrumsgolvet intill ett element.

Det är så hett att hon bränner sig om hon bara råkar nudda det. Hon ringer brorsan Valentin, som kommer och håller henne sällskap. 

Diana minns att hon lyckas ställa sig upp för att ta en Alvedon, men att hon svimmar direkt på badrumsgolvet. 

Hon försöker ställa sig upp igen, men svimmar igen. Andra gången tar Valentin emot henne i fallet. Han har hört dunsen första gången och ställt sig bakom hennes rygg. 

Sprängda blodkärl

Diana vet inte vad hon ska göra. Så hon ringer pappa i Dalsland och berättar att hon tappat känseln i sina fötter.  

Efter samtalet med pappa ringer hon 1177, som har 40 minuters telefonkö. 

– Då ringer jag 112 och försöker sluddrande förklara min situation.  Jag säger att de måste skicka någon. För det här är illa. 

Men det tar 30 minuter innan ambulansen kommer. Då har Diana sprängda blodkärl i ansiktet och över hela brösten. Hon körs i ilfart till Östra sjukhuset. 

– Det sista jag hör är att de säger till min bror att han inte kan följa med. Det var fortfarande pandemirestriktioner då. 

– Jag ser hur han står kvar där med sin resväska när vi kör i väg. 

Hjärtat och lungorna fick vila

Nästa minnesbild är att hon ligger på en brits och att det är fullt med läkare runt henne.

Någon klipper upp hennes tröja. Sedan blir allt svart. 

– På akuten stannar mitt hjärta i tolv minuter. Jag hamnar i koma och flygs från Östra sjukhuset till Sahlgrenska med helikopter.

Hon kopplas till en ECMO-maskin i sex dagar (en modifierad hjärt-lungmaskin) som syresätter blodet utanför kroppen via ett membran. Maskinen gör så att hjärtat och lungorna får vila. 

– Läkarna har i efterhand sagt att det var det som räddade mitt liv. 

Såg hur tårar började rinna nedför mina kinder

På intensivvårdsavdelningen på Sahlgrenska håller läkarna konferenser om hennes tillstånd. Om både hennes armar och ben ska amputeras, skulle hon klara det mentalt?

– Läkarna kommer fram till att jag är så ung och att jag skulle klara det. 

Under de fyra veckorna som Diana ligger i koma skriver sjuksköterskorna ner en berättelse i en bok om det som händer med henne där på sjukhuset.  

Varje dag kommer en sjuksköterska in och talar om för henne vilket datum det är och vad som ska ske. Ingen vet egentligen hur mycket den som ligger i koma hör. 

– Men sköterskan har berättat att min ortoped och min handkirurg stod och diskuterade över min säng om de skulle amputera armen eller bara upp till armbågen. 

– Då såg hon hur mina tårar började rinna ner för mina kinder. 

Ville inte längre leva

Diana drömmer att hon är en kanin som ska hugga julgranar till Liseberg. 

– Historien får en mörk vändning för jag fastnar i en flismaskin med tassarna och benen.

När hon vaknar upp och får veta att hon förlorat båda underbenen och armarna, ända upp över armbågarna, blir hon därför inte förvånad. 

– Jag hade ju drömt detta och var så påverkad av väldigt mycket mediciner. 

När allt kommer i kapp henne gråter hon och skriker.  

– Jag ville inte längre leva. Jag förstod inte hur jag skulle kunna leva utan mina armar och ben. 

Kommit sin familj närmare

Diana får nog aldrig helt säkert veta varför just hon drabbades av sepsis.

Hon hade inget sår på kroppen. Läkarna vet inte hur meningokockerna, som orsakade hennes sepsis, hamnade i hennes blod. Men en teori är att de tog sig dit från hennes svalg. 

– När de kommer in i vårt blodomlopp blir de väldigt aggressiva och börjar skapa blodproppar. 

Det har gått två år gått sedan hjärtat stannade i flera minuter. Därför säger Diana och hennes familj att hon fyller två år i år. 

Diana har kommit sin familj närmare på grund av det som hänt. Valentin är hos henne varje vecka. Nu mer bor Diana i en handikappanpassad lägenhet, som socialtjänsten ordnat i Haga i centrala Göteborg.

De båda syskonen brukar ha kuddkrig, vattenkrig eller spela dataspel på tv:n när de ses. 

Diana ger direktiven och Valentin utför. Det gäller oavsett om de spelar spel eller lagar mat. Och assistenter från kommunen kommer varje dag. De stannar till kvällen och har blivit både hennes vänner, armar och ben.

– Jag har accepterat nu att jag alltid kommer att behöva hjälp. Men jag kanske inte alltid kommer att behöva hjälp hela dagarna. Hela tiden.  

Cheferna får gärna ringa

Diana gör inte längre jämförelser med hur livet var innan. Hennes strategi har varit att jobba med acceptans. 

– Men jag tycker att det är jättejobbigt att jag inte kommer att kunna jobba mer som elektriker. Jag hade ju hittat så rätt. 

Kanske kan hon ändå stanna i el-branschen i framtiden. Om hon börjar plugga programmerbara system. Eller lär sig göra ritningar. 

Men än så länge är hon sjukskriven. Vad hon ska göra sedan vet hon inte än. Kanske kan hon senare börja föreläsa om allt hon varit med om. 

– Och mina chefer får gärna ringa om det blir en ledig tjänst på kontoret.  

Har provat armprotes med vajrar

Varannan dag övar Diana på att gå med sina benproteser på kullerstenarna utanför huset. Hon har till och med försökt springa med dem. En dag ska hon kunna gå obehindrat med dem. Det är ett av alla delmål. 

Diana har också provat en armprotes med vajrar, men bestämt sig för att inte använda den. 

– Den var alldeles för lång och tung. Det enda jag kunde göra med den var att vända på snusdosan och spräcka sönder colaburkar. 

I stället använder Diana en silikonkopp på armstumpen. Silikonkoppen är bra när hon ska äta. Då trär hon en gaffel med smalt skaft genom ett hål i den. 

På köksbordet står ett glas med coca-cola och väntar. Diana greppar det vant med hjälp av axeln och sina armstumpar och tar en klunk. 

Hon gör fortfarande väldigt mycket som hon gjorde i sitt gamla liv. 

– Jag kan umgås med mina vänner, gå och fika med dem eller gå på bio. Men av någon anledning saknar jag att skära lök. 

Har köpt bil och börjat spela rullstolsrugby

Och nyligen började Diana spela rullstolsrugby i Gothenburg Lions. Varje måndag tränar hon med laget i Pjäshallen. Tanken var att hon skulle vara med på SM redan nu i april. 

– Men då är jag i Thailand och besöker släkten på mammas sida. 

Dianas ansikte lyser upp ännu mer när hon berättar att hon snart ska få köra bil igen. 

Försäkringskassan beviljade henne nyligen stöd till att handikappanpassa en bil. Hon åkte direkt och köpte en Volvo X C 60, som snart rullar ner till en verkstad i Staffanstorp för att anpassas efter Dianas nya förutsättningar.

Sedan är det dags att ge sig ut på vägarna igen och besöka platserna hon aldrig varit på förut. Precis som hon brukade göra innan sepsisen kom. 

–  Jag vill se ett vattenfall och ett norrsken, säger hon.