Per-Arne var lokalombudsman i avdelning 7 Skövde från 1987 till 2006. Men hans “elektriska bana” började långt tidigare.

Efter yrkesskolan började han 1964 arbeta som fartygselektriker där Metall var hans fackliga hemvist, därefter arbetade han som elektriker på Gullhögens cementstation, vilket därmed innebar medlemskap i Fabriksarbetareförbundet.

Till SEF kom han 1968 i och med en anställning på Kronbergs Elektriska AB. Erfarenheterna som fackligt aktiv i NEA-gruppen (Skaraborgs Elektriska) gjorde att han dels valdes till klubbordförande där, men också som avdelningsstyrelseledamot och sedermera ordförande för SEF avd 7. 

När den dåvarande ombudsmannen 1987 slutade så kände Per-Arne en lust att prova på det jobbet och sökte detta.

Efter omröstning vid avdelningsmöte på Billingehus så blev han vald och sedan anställd, vilket han med all rätta var mycket stolt över.

Hans främsta fråga som han drev ihärdigt var rätten till vidareutbildning, detta ansåg Per-Arne vara en av de viktigaste fackliga frågorna. Han menade att det gav ett visst skydd mot arbetslöshet, som var ett stort problem i början på 90-talet.

Men vidareutbildning bidrog också enligt honom till ett bättre löneläge. Hans starka driv i den frågan gjorde mycket för elprogrammets utveckling i Västra Götalands län.

Han fick med sig parter på alla sidor för att stärka utbildningen i elprogrammet samt vidareutbildningen.

Även efter pensionen var han starkt engagerad i vidareutbildning och stöttade företag som ville jobba med det.

Per-Arne hade även många synpunkter på utbildningen av hans egen yrkeskår, ombudsmannen.

Han påpekade speciellt för dem som skulle ta över efter honom att ha i minne “tänk på att ombudsmannarollen inte har med dig som person att göra, det är inte för att du är trevlig som alla vill prata med dig” samt “bli inte arg, det är bättre arbetsgivaren blir det”.

Någon egen vidareutbildning var svår att hinna med under den yrkesaktiva tiden, då jobbet som ombudsman tog mycket tid i anspråk, och han även måste hinna med familjen med fru, barn och barnbarn.

Men efter pensioneringen blev det tid att ägna åt den egna vidareutbildningen. Lektioner i engelska blev det, men också i den stora passionen dragspel.

Han var en mycket social person med stor värme och empati. Vi är flera som har fått oss tillsänt en fil med glad melodi som han själv spelade på något av sina införskaffade dragspel.

Många arbetskamrater, med- och motparter har bidragit med sina minnen av Per-Arne till denna minnesskrift.