VK15: ”Här uppe måste vi hjälpas åt”

Mikael Olsson har varit förtroendevald för VK15 sedan 2012. Först som ledamot i verkställande utskottet, sedan 2020 som vk-ledare, då den tidigare vk-ledaren Kenneth Nyhlén gick i pension.

Därefter var de i stort sett två som delade på bördan: Peter Nordin och Mikael Olsson. Men i våras gick även Peter Nordin i pension, och sedan dess har det bara varit Mikael Olsson.

Nyrekryter faller bort snabbt

Det har såklart valts in nya namn vid varje årsmöte, men de nya faller fort bort. 

– Jag tror inte det har något med mig att göra, vi har inte ens hunnit börja jobba tillsammans. Så jag har inte kunnat jaga iväg dem, säger Mikael Olsson.

Han säger att det ofta beror på att de nyvalda byter bransch eller avancerar i yrket, och inte längre kan ta uppdrag som facklig förtroendevald.

– Det är ofta samma personer, de som engagerar sig fackligt är de som visar framfötterna och som arbetsgivarna vill ha. Och det är ju alltid arbetsgivaren som går i första rummet.

Han tror att det krävs ålder och erfarenhet för att ta på sig förtroendeuppdrag.

– Vi som är lite äldre behöver inte vara lika rädda för att säga till ute på byggena. En 20-åring som går ut som strejkvakt eller som RSO och stänger ned ett bygge kan ju riskera att få det svårare att få jobb i framtiden. Men nu har vi en 30-plussare från Bravida och en från Berg Tingslags Elektriska nominerade, och det är ju högsta vinsten, att vi hittade några som vill engagera sig.

Guldgruva, rättspsyk och flygbelysningen

Själv gick han den långa vägen. Blev medlem direkt första dagen på jobbet. Och jobbet, det fick han av en slump.

– Efter sista sommarlovet åkte jag ned till massafabriken Östrand i Timrå. Jag hade tänkt gå till Asea, men de var på lunch, så jag gick in i boden bredvid, och där satt AEG. Där blev jag kvar i 20 år.

Genom AEG fick han arbeta runt om i landet, bland annat på flera olika kraftverk. På frågan om jobb han minns nämner han bland annat en guldgruva utanför Boliden, rättspsyk i Sundsvall, Himlabadet och hur han monterade flygbelysningen högst upp på sodapannan på Östrands massafabrik.

– Jag var väl 19-20 år då, och på den tiden begrep man inte att man skulle vara höjdrädd. Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Jag har verkligen trivts med jobbet, och med människorna jag jobbat med.

Började jobba fackligt vid nedläggning

Anledningen till att han hamnade som ledamot i VK15 var att Bravida 2013 lade ned installationsdelen i Sundsvall. Mikael Olsson, som då var klubbordförande på Bravida, fick frågan om han inte kunde tänka sig att hoppa in och jobba fackligt istället.

– De som var fackligt aktiva i verksamhetskretsen då visste vem jag var, att de alltid var välkomna till mina byggen, och jag mätte mina jobb.

Jag tror inte på att sänka medlemsavgiften, istället bör vi göra större skillnad mellan medlem och icke medlem.

Så sagt och gjort. Under några år åkte han runt i verksamhetskretsen och arbetade med att hjälpa medlemmarna med ackord och gjorde arbetsplatsbesök. När så den sittande vk-ledaren gick i pension blev det Mikael som tog över posten.

”Här uppe måste vi hjälpas åt”

Vad gör du en vanlig dag?

–  När det inte är pandemi åker jag ut och hälsar på folk, försöker få dem att gå utbildningar, svarar i telefon och försöker lösa en massa av medlemmarnas problem.

Men hinner du med när det bara är du?

– Här uppe försöker vi hjälpas åt. Jag och ombudsmännen. Vi måste hjälpas åt.

– Det händer att ombudsmännen får påringning från arbetsgivare som skäller om att jag har förklarat för medlemmarna vilka arbetsgivare som är bra och vilka som inte är det. Vilka som betalar bra och har god arbetsmiljö, och vilka som inte har det. Då brukar ombudsmännen svara ”men det är ju hans jobb”. Så vi hjälps åt på många sätt.

Tror inte på sänkt medlemsavgift

Har du några tankar om hur förbundet ska få fler medlemmar?

– Jag tror inte på att sänka medlemsavgiften, istället bör vi göra större skillnad mellan medlem och icke medlem. Bekymret är ju oftast att vi inte får göra skillnad. Tänk om till exempel den extra pensionsavsättningen eller a-kassan endast skulle gå till medlemmarna, vad många fler som skulle bli medlemmar då.

Hur tror du det kommer sig att det är så få som engagerar sig fackligt?

– Det är väl bara att titta runt hur det ser ut i resten av det civila samhället. Det är några få som engagerar sig i fotbollen, i båtklubben, i facket. De övriga sitter som fågelungar och gapar och vill bara ha. Men vi blir färre och färre, blir äldre och faller bort.

Får inte ge upp på de unga

Och de unga då? Hur får man de att engagera sig?

– Man ger inte upp. Först och främst måste man få dem att gå någon facklig utbildning. Men många unga idag har inte ens öppnat avtalet, de tror att allt som står där har de fått för att arbetsgivaren är schysst. Men det är grejer vi har kämpat för i hundra år, ett enda pennstreck så är vi av med det. Det är för jävligt.

Nu blev det mörkt. Det måste finnas något positivt?

– Vi har fått igång klubbarna på de tre stora: Midroc, Bravida och Eitech, och där har vi i stort sett 100-procentig organiseringsgrad. Det finns också killar som kom som lärlingar när jag jobbade ute, som nu engagerar sig och bryr sig. De ringer och frågar om olika saker, och de vågar säga nej till arbetsgivaren. Så det finns sådant som är ljust.

Text: Anna Norling
Foto: Pär Olert