Antons toppresa: Besegrade de tolv jättarna

Tillägg: Anton Levein och Emma Svensson har nominerats till årets äventyrare för äventyret i texten, där de i somras besteg samtliga 2000-meters toppar i Sverige.
Vill du rösta gör du det på www.aretsaventyrare.se

🏔 Dag 1: Kvikkjokk

Vi ska ta oss genom Sarek, över 2000-toppar, snötäckta glaciärer, forsande vad, smala bergskammar och fram till Ritsem, där tryggheten åter väntar.

Bussen till Kvikkjokk kom till slut. Efter tre timmars väntan i Jokkmokk så var vi äntligen på väg. 

Vägen var lång, men förvånansvärt väl underhållen. Medan vi rullar in mot fjällkedjan gör busschauffören korta stopp för att dela ut post.

Efter någon timme får vi syn på sjön Sakkat och de breda vyerna av rullande fjäll breder ut sig. 

Känslan av att äventyret är nära börjar infinna sig, och börjar förbereda oss för ankomst till Kvikkjokk. 

Väl framme hoppar vi av bussen och precis som vi blivit förvarnade om så angrips vi av blodtörstiga myggor i hundratals.

Vi skyndar upp till STF Kvikkjokk och upptäcker att myggen där är ännu fler. Jag köper mitt tygmärke från fjällstationen och vi båda smörjer in oss i myggmedel. 

Ut igen, på med ryggsäckarna och halvspringande så börjar vi vårt långa äventyr.

Vi ska ta oss genom Sarek, över 2000-toppar, snötäckta glaciärer, forsande vad, smala bergskammar och fram till Ritsem, där tryggheten åter väntar. 

Vi börjar med att följa Kungsleden mot Pårtestugan, och svänger sedan av vid skylten mot Pårek och följer stigen.

Efter ungefär 15 kilometer börjar myggen tröttna och vi kan slappna av en stund. Vi sätter oss och njuter av kvällssolen i den svalkande vinden.

Dagen har varit varm och vi har gått fort så vi njuter av de kylande brisarna medan vi äter lite choklad. Några kilometer till, kommer vi överens om. 

Sagt och gjort, tre kilometer senare hittar vi en fin tältplats och slår upp tältet.

🏔 Dag 2: Pårtetjåhkka

Vi ser Saitaristjåkka resa sig som ett spjut mot himlen, Sveriges kanske mest svårklättrade berg, på 1908 meter.

Nästa dag vaknar vi av solens varma strålning mot den vajande tältduken. Emma ligger kvar och drar sig medan jag sticker ut mina nakna fötter i morgonluften utanför tältet. Så fridfullt. 

Vi går upp, äter vår frukost och beger oss iväg mot Pårtemassivet. Efter en kilometer kommer vi fram till vårt första vad. Vi har bestämt att genomföra hela äventyret i trailskor, och det är nu som det första testet blir.

Vi vadar över den breda kanalen och fortsätter gå. Lite i taget pyser vattnet ut från skorna och fötterna återfår sin värme på bara någon minut.

Ett par merinostrumpor håller fötterna vid liv trots vätan. Men kommer det fungera hela vägen? Det återstår att se. 

Vi rör oss fort över stock och sten samtidigt som vi närmar oss Pårtetjåhkka. Terrängen blir brantare och vi tar sikte på förtoppen till höger, för att kunna följa blockterrängen och slippa snöfälten. 

Klockan 17 står vi på toppen, efter 15 kilometer och 1400 höjdmeter. Det blåser kallt, och toppbesöket blir därför inte så njutbart som man kunnat önska, men vyerna är klara och fantastiskt vackra.

Vi ser Saitaristjåkka resa sig som ett spjut mot himlen, Sveriges kanske mest svårklättrade berg, på 1908 meter. 

Vi beger oss av norrut och här börjar det man kan kalla klättring. Vi ska traversera längs med den långa bergskammen till Palkatjåhkka, vår andra 2000-topp. 

Kammen är smal, stenen är lös och vissa partier är branta. Fram till den första mellantoppen går det ganska fort. Sen tar vi oss ner, friklättrar ner några hak och drar fram repet för någon firning.

Sen upp igen på nästa förtopp, för att sen klättra ner på nästa kam. Vi börjar närma oss Palkatjåhkka, och väljer att sätta upp tältet på snöfältet 100 meter innan toppen för att avsluta för dagen.

Vi är trötta efter 14 timmars vandring och klättring, och somnar gott på 2000 meters höjd. 

🏔 Dag 3: Palkatjåhkka

Kartterrängen kan vara förrädisk och visa sig omöjlig att korsa på grund av stup eller liknande som inte framgår av höjdkurvorna.

Solen skiner än en gång på tältet. Trots höjden så är det förvånansvärt varmt medan vi äter vår frukost.  Ännu en molnfri dag. 

Vi tar oss upp de sista 100 metrarna till Palkatjåhkka och spanar norrut efter en bra väg ner. Vi hade en idé utifrån kartan, men idéer måste också förankras i verkligheten.

Kartterrängen kan vara förrädisk och visa sig omöjlig att korsa på grund av stup eller liknande som inte framgår av höjdkurvorna. 

Vägen vi tittat på fungerar! Vi travesterar över kammen till tvillingryggen och tar oss ner för ett brant stenfält, sen korsar vi glaciären och går upp i dalen mellan tvillingryggens branta storebror och Lullihatjåhkka.

Sen går vi rätt norrut, och ner i Lullihavagge mot Sarvesjåkkå.

Efter 11 timmar är vi nere och sätter upp tältet bredvid Sarvesjåkkås flodbädd. Myggen är pigga och jagar oss medan vi hänger upp blöta strumpor och tar av oss våra skor som vi nyss vadat i.

Vi vet att nästa dags stora utmaning blir att hitta en plats att korsa Sarvesjåkkå. Älven är bred, djup och forsar rejält.

Ett visst mått av tveksamhet uppstår när vi ser farten på vattnet, men det måste gå. 

🏔 Dag 4: Mot Skarja

Vi får hoppas att älven planar ut högre upp. Vi vet att detta kommer bli vårt äventyrs svåraste vad, och vi är lite fundersamma på hur det ska gå.

Myggen är lite lugnare nästa morgon vilket gör att vi kan gå upp i lugn och ro. Vi spänner på oss våra nu lite mer lättpackade 40liters ryggsäckar och rör oss västerut, uppför Sarvesjåkkå delta för att hitta en vadplats.

Efter en kilometer ser vi älven dela sig i fem, och vi testar. 

Skönt nog når vattnet precis över knäna. Vadet går lätt och vi följer flodbankens norra sida västerut.

Vi ska idag korsa ahkajiegnaglaciären för att komma ut norröver, och på så sätt slippa försöka oss på något så omöjligt som att vada rapaälven. 

När flodbanken tar av söderut väljer vi att snedda norrut, mot dalen vi ska upp i och måste därför korsa en hel del snår och träskmark. 

Med hjälp av uppbetade renstigar och en och annan svordom över snåren så tar vi oss upp mot dalen. När snåren väl börjar glesna så går det betydligt snabbare att ta sig fram.

Snart når vi glaciärens fot, och håller höger sida där den är som tunnast och relativt jämn. Stigningen går fort och solens strålar från himlen och snön gör arbetet krävande på grund av den höga värmen.

Efter några korta vilopauser är vi uppe på dalens högsta punkt. Härifrån är det nerför i cirka fem kilometer, och promenaden utför ger oss tillbaka all tappad energi från stigningen. 

Efter en dryg kilometer ser vi det första tecknet av mänsklig närvaro, en gammal regnjacka som blivit kvarlämnad på moränen. Jackan verkar nötts ner av sol och snö, och har säkert vilat där i tio år. 

Väl nere från dalen korsar vi Ahkkajåhkå och Gohperjåhka, två relativt lätta vad och pinnar sen på mot Skarja. Vi passerar en renvaktarstuga, och äter middag på en passande sten några hundra meter därifrån.

Inte en ren i sikte sedan vi gick in i Sarek. Undrar om vi får se några. 

En timme senare anländer vi till nödstugan i Skarja, och noterar att bron inte är utlagd än. Nedanför stugan stupar Smajlatjhåkå brant ned för ett vidunderligt vattenfall, omgärdat av branta klippväggar.

Vi får hoppas att älven planar ut högre upp. Vi vet att detta kommer bli vårt äventyrs svåraste vad, och vi är lite fundersamma på hur det ska gå. 

Nödstugan är en välkommen syn. Här kan vi hänga upp strumporna på tork, njuta av skydd från myggen och sova gott medan vi läser texterna besökarna lämnat på väggarna.

På ett ställe står det ”man ska ha husvagn!” och vi börjar nynna på låten innan vi somnar. 

🏔 Dag 5: Sarekmassivet

Ur de gulliga cumulusmolnen reser sig skräckinjagande pelare, rätt upp flera tusen meter.

Klockan ringer 04:30. Vi har en lång dag framför oss. Vi ska korsa Smajlatjhåkå, upp på Mihkajiegnaglaciären och sen upp för att klättra Sarektjåhkkås toppar.

Vi äter varsin frystorkad måltid till frukost och ger oss av för att vada den skräckinjagande älven. 

Några hundra meter norr om stugan hittar vi ett delta. Vid första försöket tvingas jag vända när den starka strömmen kommer upp över midjan. Det är för tufft. 

Vi testar på ett annat ställe, Emma går nu först och vi lyckas vada över älven. I det värsta partiet om cirka två meter så pressar vattnet med all sin kraft mot våra midjor.

Vi tar det lugnt och försiktigt, tar oss över och kan nu pusta ut.

Efter att snabbt vridit ur våra strumpor ger vi oss upp mot dalen. Sarekmassivet kommer allt närmare och vi ser en linje av sten som går hela vägen till sydtoppen. Den ser klätterbar ut, konstaterar vi samtidigt. 

De sista metrarna på glaciären går tungt. Sparka in en fot, pressa ifrån och sparka in nästa. Med mekaniska rörelser i vad som känns som en evighet jobbar vi oss upp som robotar mot stenfältet.

Väl på stenen känns det lättare. Stenarna är stora och lösa, men sitter förvånansvärt väl förankrade mot varandra. Klättringen är lätt och vi rör oss uppför ryggen utan rep.

Ibland kan vi gå och vid vissa passager får vi stoppa undan stavarna och klättra. 

När vi kommer upp lämnar vi ryggsäckarna, plockar upp repet och rör oss mot Buschttoppen, dagens första 2000-topp.

Vi klättrar den smala kammen med rep och säkring då vi inte känner terrängen och vill vara på den säkra sidan. Vi lämnar repet och promenerar bort till toppen, och sen tillbaka igen mot sydtoppen. 

Vägen till sydtoppen går lätt, och sen fortsätter vi upp till Sarektjåhkkå, Sveriges tredje högsta berg. Här njuter vi av utsikten en stund, för att sedan röra oss ner mot nordtoppen. 

Kammen ser smal ut, men är förvånansvärt bred när vi kommer ner. Lite högre upp så bjuds på lite enkel klättring varvid vi snart når nordtoppen. 

Jag blickar söderut från toppen och ser något tråkigt. Molnen som syns söderut håller på att växa till sig till cumulonimbusmoln, det vill säga åskmoln. Ur de gulliga cumulusmolnen reser sig skräckinjagande pelare, rätt upp flera tusen meter.

Molnen är fortfarande i tillväxtfasen, men det kommer snart finnas risk för åska och sämre väder. Molnen rör sig dessutom åt vårt håll.  

Vi börjar röra oss ner för berget mot sjön Sarekjavrasj. Med molnen tätt inpå. Efter en dryg halvtimme hör vi den första åsksnällen. Den är långt borta, men molnen rör sig fortare än oss.

Väl nere från berget lagar vi mat. Molnen hann lyckosamt nog få sina urladdningar innan de hann fram till oss och vi blev därav skonade från det spöregn och de vindar åskmolnen kan föra med sig.

Vi vandrar sedan ner den sista kilometern och tältar en liten bit från sjön.

Vi somnar fort, nöjda med att ha bestigit sex av Sveriges tolv 2000-toppar. Halvvägs. 

🏔 Dag 6: ”Vila”

Vi ser sex renar på avstånd som skyndar sig bort när de ser oss. Det är de första och sista renarna vi ser under den första delen av vår expedition.

Nästa dag regnar det. Precis som prognosen hade sagt. Vi planerade därför in en vilodag och ligger kvar i tältet medan tältduken prasslar av duscharna som molnen släpper ner på vår lilla koja. 

Vi lyssnar på ljudbok, äter en lång frukost och skriver anteckningar. Tiden går extremt långsamt och regnprasslet påminner oss om att det ändå är skönt att stanna i tältet.

Efter lunch hör vi att regnet börjar avta och bestämmer oss för att packa ihop och gå en bit även idag. Benen är pigga efter förmiddagens vila och vi är båda rastlösa.

För att nå Ahkka den väg vi tänkt behöver vi gå en omväg för att komma till rätt sida av Gugkesvagge. En bred älv med mycket vatten, som ser omöjlig ut att vada.

Vi vet att det ska finnas en bro lite längre österut, så vi följer älven ditåt. 

Vi ser sex renar på avstånd som skyndar sig bort när de ser oss. Det är de första och sista renarna vi ser under den första delen av vår expedition.  

Vi gör ett onödigt vad vid ett delta, och tvingas gå tillbaka samma väg då vi märker att den lilla ån kommer tillbaka, nu betydligt djupare.

Vägen känns oändligt lång men vi är som tur är pigga.

Till slut, när hoppet om bron nästan är ute skymtar vi den en bit ner i dalen. Gugkesvagge forsar rejält, och vi konstaterar att det var klokt att ta omvägen via bron. 

Efter en middag vid bron så fortsätter några kilometer innan vi återigen sätter upp tältet för kvällen. 

🏔 Dag 7: Renvaktarstugan vid Ahkka

Det känns varmt där inne. Det är det så klart inte, men efter en hel dag i motvind så känns den lilla stugan som ett paradis.

Regnet bankar på duken, som om det ville bli insläppt. Med sömndruckna ögon vaknar vi i den södra delen av Stora Sjöfallets nationalpark med en bister väderlek. Rejält med regn och hårda vindar. 

Vi behöver idag ta oss fram till Ahkkas fot, så vi sedan kan bestiga vår sista 2000-meterstopp innan vi kan få vila på riktigt.

Efter att ha dragit oss lite i våra sovsäckar så kämpar vi oss ut i den råa kylan.

Vägen känns lång, längre än igår. Då och då tittar massivet fram mellan molnen, men större delen av dagen så piskas vi av regnskurar och kyls ner av en kall motvind.

Vi snirklar fram mellan sjöar, hoppar på stenar över bäckar och tar oss fram en kilometer i taget. Då och då pausar vi bakom en stor sten som ger oss lä från vinden. Regnet avtar men vinden fortsätter att kyla ner oss.

Efter 16 kilometer ser vi tre stugor på fjället och vi bägge lyser upp. Bara sex kilometer från Ahkkas fot ligger en renvaktarstuga.

Huvudbyggnaden är så klart låst, men den gamla stugan står öppen och välkomnar oss in. 

Det känns varmt där inne. Det är det så klart inte, men efter en hel dag i motvind så känns den lilla stugan som ett paradis.

Över dörren står det ”Städa efter er, hugg ved om ni ska elda”, och bredvid den en liten kamin. Rummet är utrustat med fyra madrasserade sängar och ett skafferi med diverse kvarlämnade proviant från tidigare besökare. 

Vi väljer ut varsin säng och njuter av skyddet vi fått i den lilla stugan mitt på det blåsiga kalfjället. Vi gör upp att vi torkar här i natt och går upp fyra nästa morgon för att bege oss mot Ahkka. 

🏔 Dag 8: Ahkka

Mitt skägg fryser till is och våra skor ser ut som kängor med ett tjockt täcke av snö och is.

Klockan ringer 03:45. Jag har sovit som en stock, men Emma har sovit sämre och nästan väntat på att kockan ska ringa.

När den väl gör det så hör vi hur det knakar i väggarna när de starka vindbyarna hugger tag om den lilla stugan. 

Det är inte läge för någon topptur, konstaterar vi. Molnen ligger lågt, vindarna är starka och det vita som skjuter fram horisontellt som spjutspetsar är tydligen snö.

Vi somnar om, och sover som stockar till klockan nio då vi väljer att gå upp. 

Vädret är i princip detsamma. Vi avvaktar och återupptar ljudboken. Vi äter frukost, laddar batterier och njuter av att vara torra och varma efter den lite tråkigare gårdagen. 

Lite i taget så blir vädret bättre. Runt klockan ett ser vi att det börjat spricka upp. Genom fönstret ser vi hur Akkas ostkam tränger fram genom molnen, hur vinden mojnat en aning och hur några blå sprickor i molntäcket trängt sig in mellan molnen.

Vi bestämmer oss för att toppturen ska bli av. Vi förbereder en rejäl lunch och packar våra ryggsäckar. Idag ska vi upp på Ahkka. 

Den frystorkade maten smakar extra bra idag. Vi vet att vi kommer klara utmaningen vi står inför och drömmer om vad vi ska äta när vi väl är tillbaka i Kiruna. 

Vi sopar golvet en sista gång efter oss och stänger dörren till den gamla renvaktarstugan. Vinden gör sig påmind direkt, men idag slipper vi regnet vilket känns väldigt skönt. 

Vandringen går fort. Vi gör ett första vad utan att blöta ner skorna allt för mycket. Vi snitslar oss fram mellan sjöarna och kommer fram till den sista bäcken vi behöver passera. Denna gång av det lite djupare slaget.

När Emma korsat bäcken är hon nedkyld, och vi får stanna för att krama ur strumporna. 

Vi vandrar på och Emmas fötter får inte upp temperaturen. Vi korsar snöfält som kyler ner hennes fötter och avsaknaden av sol gör det inte bättre.

Vi tittar upp mot berget och pekar ut ett stenfält längre upp där vi ska stanna och värma upp dem. 

När vi når snökammen på 1900 meter så är det ett helt nytt klimat vi klivit in i jämfört med nere på 1600 meters höjd.

De sista höjdmetrarna upp mot stenfältet där ryggen börjar går genom en blandning av stenhårda snöfält där vi får sparka in skorna för att få fäste, och en blandning av lervälling och sten där man sjunker ner i varannat steg.

Sen går terrängen över i större fastare block och snart är vi vid en bra plats att pausa. 

Emma sätter sig ner och huttrar lite. Jag äter en Snickers och njuter av att vara i lä från vinden som nu tilltagit uppe på 1600 höjdmeter. 

– Sätt dig här, med ryggen mot stenen och ta av dina skor och strumpor, instruerar jag.

Emma sätter sig mot stenen och lutar sig bakåt, medan jag knäpper upp jackan och min fleecetröja. Sen tar jag Emmas fötter och för in dem i mina armhålor. 

Bara efter någon minut känner Emma hur livskraften i fötterna kommer tillbaka. Efter fem minuter börjar hon sätta på ena skon igen, och sedan andra. Nu är vi redo att gå upp och få detta överstökat. 

Vi fortsätter uppåt. Terrängen är fast och vi går in i ett område där vi omringas av ett tunt lager nysnö på blockterrängen. Allt eftersom vi kommer högre och högre så blir snön djupare.

När vi når snökammen på 1900 meter så är det ett helt nytt klimat vi klivit in i jämfört med nere på 1600 meters höjd. 

Här ligger en decimeter nysnö, stenarna är isiga och molnen omringar oss. Vinden är över 15 meter per sekund och det snöar.

Mitt skägg fryser till is och våra skor ser ut som kängor med ett tjockt täcke av snö och is, samtidigt som änden på byxorna fryser till vad som känns som strutar av pape mache. 

Vi skyndar oss över förtopparna och bort till den smala kammen som leder till stortoppen. Vi klättrar över den samtidigt som vi upptäcker ett fastfruset rep vi drar loss, det sitter fast på andra sidan. 

Vi går upp på toppen, filmar en kort video och sen skyndar vi oss tillbaka till den första förtoppen där vår väg ner till andra sidan börjar. 

Vi är snabba nedför. På några minuter är vi nere på 1700 meters höjd och temperaturen har nu stigit avsevärt. Byxorna börjar smälta och skorna börjar bli varma igen.

Vi kämpar på genom fruktansvärd terräng och börjar höra bruset av den mäktiga floden Vuojatädno.

Solnedgången över Ahkkajaure är helt magisk, och vi skymtar Änonjalmes halvö sticka ut i sjön. Det känns långt dit. Men det bättre vädret och den fantastiska utsikten ger oss energi. Klockan är midnatt men vi är pigga. 

Vi går på över glaciären. Humöret är på topp. Vi krånglar oss ner för en brant och sneddar över nästa glaciär för att hamna på rätt sida bäcken som rinner ner från massivet. 

Vi börjar bli lite trötta och sätter oss ner för att äta mat. En sen middag, och sen reser vi oss och går igen. Det är fortfarande fem kilometer kvar till kvällens slutdestination. 

Det går ganska fort att ta oss ner från fjället. Här börjar växtligheten tätna. Vi är trötta och Emmas hälsena har blivit överansträngd.

Vi rör oss sakta genom vildvuxna snår och träsk, slåss med tät björkskog och vandringen känns oändlig. Vi stannar på ett litet fält vid en sten och vilar. En och en halv lång kilometer kvar. 

Vi kämpar på genom fruktansvärd terräng och börjar höra bruset av den mäktiga floden Vuojatädno. Ett stort, öppet fält breder ut sig som gör vandringen lite lättare.

Midnattssolen ger ett vackert sken av guld som smeker Ahkkamassivets sydsida. 

Snart skymtar vi floden och hittar en stig. Vi följer den söderut och snart ser vi bron. 

Äntligen. Stegen över bron känns underbara. Härifrån är det lättvandrad, spångpreparerad, välmarkerad vandringsled.

Vi fortsätter en kilometer in på leden innan vi hittar en bra tältplats. Vi sätter upp vårt tält, och lägger oss och somnar gott klockan tre.

Sju av tolv klara, och nu är det tyngsta över.

🏔 Dag 9: Kebnekaise

När jag går fram till kanten så rasar den ner, och jag tvingas dra mig upp med min isyxa.

Efter några dagars vila i Kiruna är vi på väg igen. Vi har plockat upp Wilhelm, Emmas pojkvän, på Kiruna flygplats och rullar nu med full packning mitt Nikkaluokta.

Därifrån ska vi ta helikoptern till Kebnekaise fjällstation där vi kommer att spendera de närmaste dagarna. 

Efter att ha spenderat den första kvällen i skydd från regnet i våra respektive tält är det dags att återuppta vårt klätterprojekt.

Idag bär det av mot Kebnekaises nord och sydtopp för att sedan åter spendera ett par dagar vid tälten vid fjällstationen. 

Vi har spanat in Kebnekaises ostkam, som ska leda oss raka vägen upp på nordtoppen. Dimman ligger tätt i den mäktiga dalen.

Vinden ligger på från nordväst och vädret är inte de perfekta förhållanden man drömmer om när man ska klättra.

Vi tar oss upp för de första stigningarna i storbacken, upp till storblocken som en gång varit kanten på Björlings glaciär. 

Vid glaciärfoten knyter vi in oss och följer ett spår från gårdagen mot ostkammen.

Vädret ser inte lovande ut och det är blött. Vi märker också att det upptrampade spåret ger oss en knepig väg där vi tvingas hoppa över en glaciärbäck.

Emma halkar i med en fot, men klarar sig från att bli blöt. Wilhelm hoppar över och när jag går fram till kanten så rasar den ner, och jag tvingas dra mig upp med min isyxa.

Blöta fötter. Jag hoppar över bäcken och vi går vidare. Snart återvänder värmen till fötterna.

Väl framme vid skiljelinjen mellan storglaciären och Björlings glaciär så konstaterar vi att sikten är för dålig och stenen är för blöt för att ge oss på något mer utmanande idag.

De stora snömängderna plus de senaste dagarnas nysnö gör leden till en rejäl alpin utmaning. Vi väljer istället Nygrens led upp mot nordtoppen. 

Stenarna på leden är hala och enorma snöfält har täckt stora delar av det som normalt är klätterpassager. Efter att tagit av stegjärnen en kort stund konstaterar vi ganska fort att vi borde ha dem på för att få grepp på den hala stenen.

Klättringen går saktare än vanligt och snöfälten får passeras osäkrat. Vädret blir sämre, det snöar och sikten är begränsad. 

Efter några timmar ser vi toppdrivan och får ny energi. Några enkla steg över den en meter höga drivan så är vi uppe. 100 meter till så når vi nordtoppen. Och så tillbaka.

Kamvandringen till sydtoppen för med sig otroligt dålig sikt med vit himmel, vit snö och snö som kommer ner på oss ovanifrån.

Toppglaciären skjuter ut över Kebnekaises ostvägg och av respekt för rasrisken håller vi ett ordentligt avstånd.

Vandringen går fort och snart är vi uppe på vad som än så länge är Sveriges högsta berg. 9 av 12 toppar bestigna, och vi firar med ännu en toppbild.  

Nerfärden går lätt, och efter ett par timmar är vi återigen i fjällstationens värme. Vi lämnar kläderna på tork och äter ordentligt med mat, trötta efter en lång dag på fjället. 

🏔 Dag 10: Mot Tarfala

Den nya elledningen upp mot Tarfala är inte vacker. Som en svart orm slingrar den sig uppför dalen.

Wilhelm ska åka hem igen. Efter några dagar vid Kebnekaise fjällstation säger vi hejdå och ser hur han kliver in i helikoptern med vårt extra tält och alla bekvämligheter vi haft med oss hit.

Nu ska vi återigen ut på långtur. Packningen är bantad och vi är redo för att bestiga de tre topparna som ligger framför oss. 

Väderprognosen är inte lovande. På tisdag kanske vi kan få ok väder, men risken för regn är överhängande samtliga dagar under den kommande veckan.

När vi börjar vår vandring upp mot tarfalastugan kan vi dock njuta av strålande sol och värme. 

Dalen som leder oss upp till Tarfala är otroligt vacker, tyvärr hindrar molnen uppe i dalen oss från att njuta av den annars fantastiska vyn som erbjuds när molnen inte omger klippbergen. 

Den nya elledningen upp mot Tarfala är inte vacker. Som en svart orm slingrar den sig uppför dalen. Men vi är ändå glada för att de dragit el upp till Tarfalavagge.

Området är högalpint. Beläget 1150m över havet, omringat av 2000-meterstoppar så kan det storma rejält. Det är ofta kallt, blött och blåsigt. Då är det skönt att ha en varm stuga och ett torkrum att hänga upp kläderna i.

Vissa kan tycka detta tar bort charmen, att stugan inte längre är vedeldad, men efter allt vi varit med om den senaste tiden tycker vi att det är skönt. 

Vi fortsätter uppför dalen. Vi passerar storglaciären och snart isfallsglaciären, vilka båda krympt betydande de senaste hundra åren.

Isfallsglaciären har krympt så mycket, att man frågar sig vart isfallet egentligen är. 

När vi passerar Tarfala forskningsstation börjar det regna, men med bara 500 meter kvar gör det inte så mycket. Snart är vi inne i värmen igen.

Vi fortsätter över den sista steniga sträckan, passerar ett snöfält och kliver in i den varma stugan. 

Medan vi äter vår middag beslutar vi att bestiga Kaskasatjåhkkå dagen därpå.

Alternativet hade varit att bestiga Kaskasapakte och Kaskasatjåhkkå samma dag, men då prognosen ser dålig ut kommande dag så väljer vi att dela upp turen i två, och ta det lättare berget i sämre väder. 

Mätta, belåtna och varma somnar vi i fjällstugans sängar. 

🏔 Dag 11: Kaskasatjåhkkå

Snön ger inga ledtrådar huruvida det lutar uppåt eller neråt, så ibland sätter vi fram en stav framför oss bara för att försäkra oss om att det faktiskt lutar uppåt.

Det regnar lätt, men inte så att man blir blöt. Efter en rejäl frukost ger vi oss ut för att bestiga Kaskasatjåhkkå via den lättaste vägen, nordostkammen.

Snart avtar regnet, men molnen ligger tätt över topparna som omger dalen. 

Vi har studerat kartan noga, mobilen är laddad och vi är redo för att navigera utan sikt. Vi följer glaciärens östra sida upp mot ryggen som löper mellan Darfalchokka och Kaskasatjåhkkå.

Vid slutet av glaciären är sikten begränsad, vi rör oss nu inuti molntäcket. 

Vi följer ryggen på vänster sida upp mot Kaskasatjåhkkå genom ett djupt snöfält, över på blockterräng och sen upp på ryggen. Terrängen är ganska lättmanövrerad och snart breder den stora platån ut sig.

När vi lämnar ryggen är allt framför oss kritvitt. Med digital kompass mäter vi ut riktningen och börjar gå. Allt vi kan se genom det täta molntäcket är varandra och våra spår.

Snön ger inga ledtrådar huruvida det lutar uppåt eller neråt, så ibland sätter vi fram en stav framför oss bara för att försäkra oss om att det faktiskt lutar uppåt.

Efter en stund ser vi ett stenparti på vår högra sida, vi har missat toppen med 30 meter och går upp till den. Både vägen upp och navigeringen har varit enkel.

Vi tar vår toppbild och vänder ner igen. 

Det går fort att ta sig ner. På vägen ser vi några nyutlösta laviner och håller ett respektabelt avstånd. Snart är vi tillbaka i stugans värme lagom för lunch, precis innan spöregnet börjar smattra mot takplåten. 

🏔 Dag 12: Kaskasapakte

Nedanför mig stupar klippan rakt ner över 100 meter. Ovanför mig är klippan polerad av tusentals år av snö och regn.

”Äntligen”, tänker jag när jag spärrar upp ögonen. Jag har väntat i två år på att få en chans att bestiga Kaskasapakte.

Ett av Sveriges mest utmanande fjälltoppar, och vi ska klättra den långa sydvästkammen. 

Vi äter en stor frukost och trycker i oss rejält med energi innan vi packar ihop vår utrustning och lämnar tarfalastugan för denna gång, med full packning.

Vi ska inte bara bestiga Kaskasapakte, vi ska bära med oss all vår utrustning, nu dryga 13 kilo per ryggsäck. 

Vi passerar några tält, när vi följer tarfalasjöns strand. Det kommer bli fler som ska försöka sig på samma sak som vi idag, och vi vill se till att vi är först på berget för att undvika flaskhalsar. 

Stigen är väl upptrampad trots att terrängen är brokig. Det känns lyxigt i förhållande till Sareks opreparerade vildmark.

Vi passerar Kebnepakteglaciärens fall, och Svarta sjön. Vi stannar till lite vid minnesplatsen för de omkomna i helikopterolyckan vid Kaskasapakte år 2000. 

Snart börjar vi snedda mot sydvästkammen och tar oss upp på den. Vi klättrar några lätta partier och snart är vi framme vid det första klätterpartiet varvid vi knyter in oss.

Det är blött och halt, molnen ligger lågt och klippan får ingen chans att torka. Greppen är stora och klättringen går lätt.

När vi passerat den andra hammaren tar vi dock på oss stegjärn för att få bättre grepp. 

Vid en av hamrarna tvingas jag traversera ut på höger sida om kammen. Nedanför mig stupar klippan rakt ner över 100 meter. Ovanför mig är klippan polerad av tusentals år av snö och regn.

Vi stannar till lite vid minnesplatsen för de omkomna i helikopterolyckan vid Kaskasapakte år 2000.

De få grepp som finns att hålla i är snorhala. Jag känner stressen få mina fötter att darra lite medan jag försöker prata med mig själv. Jag måste bara ta två steg innan jag kommer till nästa bra grepp.

Jag samlar mig, försöker få ut riskerna ur mitt huvud och tar kliven. 

Jag kan pusta ut. Jag var nära att falla, men jag klarade det och tog mig upp. Emma följer efter och rensar säkringarna.

Under tiden har jag hunnit pusta ut och är redo att fortsätta. Allt som kommer efteråt är lättare. 

Snart skymtar vi toppen. Molnen ger oss små solglimtar och humöret stiger. Vi följer den breda toppkammen och snart sitter vi där, på toppen och solbadar och njuter. 

Vi är varma och torra. Handskarna är genomblöta men det gör inte så mycket. Vi gjorde det. Nu ska vi bara ner igen. 

Efter en lunchpaus bestående av godis och nötter så går vi fram till avsatsen som leder ner mot västväggen.

Enligt utsaga ska västväggen vara den lättaste vägen upp, men terrängen är lös och man måste vara försiktig. Vi börjar följa kammen och tar oss sakta men säkert nedåt. 

Vi når en hammare och firar oss ner för en rejäl sten. Fotlederna börjar bli trötta efter en hel dag med stegjärn, och jag väljer snart att ta av mina för att minska risken att snubbla. 

Vi hasar oss nedför mosshala klippor, glider ner för kanaler av småsten och når snart snöfältet som leder ned till Guobirvagge.

Vi ser en kulle någon kilometer fram som ser ut att vara platt, en möjlig plats att tälta. Väl framme är vi trötta efter en lång dag, vi har hittat en perfekt tältplats vid ett litet vindskydd.

15 timmars aktivitet har tömt oss på energi och när tältet väl är uppe dröjer det inte länge innan vi sover.  

🏔 Dag 13: Mot Vistas

Vi har sedan länge tröttnat på den frystorkade maten och får numer tvinga ner den, en sked i taget.

Under natten har det regnat, men när vi vaknar ger det uppsprickande molntäcket ledtrådar om att vi har en fin dag framför oss.

Medan vi äter frukost närmar sig solens strålar tältet och vi lägger fram blöta handskar och klätterutrustning på tork medan vi njuter av värmen.

Idag ska vi gå från dalen där vi vaknat upp till Vistasstugan. Dit är det runt 25 kilometer, dryga 700 meter uppför och 1300 meter nedför.

Från Vistasstugan ska vi sen bestiga Sielmmatjåhkka, det sista berget på vårt äventyr. 

Sielmmatjåhkka fick 2016 en ny höjdangivelse på 2004 meter, efter att berget tidigare ansetts vara 1997 höjdmeter.

Detta gör att informationen om berget är lite mer begränsad än övriga toppar vi bestigit, då berget inte förrän nu börjar bli en lite mer populär punkt att bestiga. 

Efter en lite längre frukost slänger vi på oss ryggsäckarna och ger oss iväg. Gårdagens klättring med stegjärn har satt sina spår genom trötta ben och något enstaka nytt hål i byxorna. 

Den första stigningen går fort och det är varmt. Solen värmer våra ryggar samtidigt som den reflekterande snön värmer våra ansikten.

Vädret är underbart, men samtidigt blir det lite väl varmt när man går uppför snöfälten. Något måste man ju klaga på. 

Vi fortsätter ner mot Kaskasavagge. Här ser vi de första myggen på ett par dagar, och det är ingen välkommen syn även om de är få. Som tur är stör de oss inte särskilt mycket.

Terrängen är lättgången och vi fortsätter ner mot bron vid Kaskavagge. Vägen känns lång med trötta ben, men snart ser vi bron och stigen upp mot njunniplatån. 

Skorna är helt bruna av lervällingen. Vid de många bäckarna vi passerar försöker vi skölja av dem, enbart för att smutsa ner dem direkt igen efter.

Det börjar dugga lite smått i högsommarvärmen och vi sätter på oss regnjackorna och fortsätter uppåt. Små lokala skurar avlöser varandra, och när vi väl når den högsta punkten och ska börja gå utför öppnar sig himmelen. 

Den långa nedstigningen går ganska fort, och vi möter ett gäng vandrare på vägen som är på väg åt det motsatta hållet som vi.

Det är skönt, tänker jag, att vi i natt kan njuta av tak över huvudet efter en regnig men varm eftermiddag.

Väl inne i björkskogen går den steniga terrängen över i lerig stig. Björksnåren står så tätt att man får ducka och trycka undan träd medan man går.

Kronornas skakningar drar ner nyfallna regndroppar, att det slutat regna hjälper inte mycket när vi går genom lervatten och björkskog. 

Snart viker stigen av ner mot Visttasjohka, och vi går över bron och tar av nordväst mot stugan. Myggen har nu vaknat till liv efter skyfallet och gör sitt bästa för att plåga oss.

Som tur är så har vi bara sex kilometer kvar till stugan.

Skorna är helt bruna av lervällingen. Vid de många bäckarna vi passerar försöker vi skölja av dem, enbart för att smutsa ner dem direkt igen efter.

Efter några ytterligare kilometer lervälling i sällskap av aggressiva mygg kommer vi äntligen fram till stugan.

Stugvärden Tove tar glatt emot oss, och vi får komma in och ta av oss våra leriga skor och fuktiga underställ.

Vi löser så vi får stanna ytterligare en natt, och på så vis kan unna oss en vilodag. Dagens långa vandring och gårdagens klättring har tagit hårt på oss, och en dag i stugan känns som en nödvändig lyx. 

Vi firar med en rulle ballerina, lite choklad och en tomatpasta till middag. Vi har sedan länge tröttnat på den frystorkade maten och får numer tvinga ner den, en sked i taget.  

🏔 Dag 14: Vistasstugan

Jag vill inte ta normalvägen via Nallodalen, utan testa något nytt och förhoppningsvis tidigare oprövat.

Solen skiner över Visttasvaggi. Emma spenderar mycket av dagen i stugan, i skydd från myggen medan jag sitter ute på trappan och pratar med andra vandrare och stugvärden. 

Vi studerar kartan lite extra och rådgör med stugvärden som har lite bilder. Jag är övertygad om att det går att bestiga Sielmmatjåhkka från Vistas, genom att följa Bossosglaciärens avrinning.

Ju mer jag studerar karta och bilder desto mer övertygad blir jag om att det är vägen vi kommer ta imorgon. Jag vill inte ta normalvägen via Nallodalen, utan testa något nytt och förhoppningsvis tidigare oprövat. 

Vi reser tältet på andra sidan Visttasjohka och förbereder det för dagen därpå, då vi vår sista natt ska sova i tält innan helikoptern vi beställt ska komma och hämta oss.

Vi är måttligt intresserade av att gå den 34 kilometer långa sträckan ner till Nikkaluokta genom lervälling och myggsvärmar. 

Snart börjar solen gömma sig bakom Sielmmatjåhkka och dagen går mot natt.

När vi går och lägger oss är vi överens om vägvalet och imorgon ska vi bestiga den sista av Sveriges 2000 meter höga berg. Sielmmatjåhkka. 

🏔 Dag 15: Sielmmatjåhkka

Vi närmar oss några rejäla glaciärsprickor. Som stora slukande gap ser man rätt ner i avgrunden.

Dagen som vi väntat på är här. Snart är vi klara. Hela äventyret har varit otroligt roligt, men samtidigt känner jag en hel del hemlängtan. 

Vi har blivit belönade med fantastiskt väder. På himmelen rör sig små gulliga moln som tätt intill varandra, samtidigt som solen skymtas ibland.

Det är varken för varmt eller för kallt, och risken för regn är liten. Perfekt!

Motivationen är på topp när vi rör oss upp för Bossosglaciärens utlopp över moränen. Väl uppe vid glaciärens fall spänner vi på oss stegjärnen och tar fram isyxorna. Vi tar på klätterselar och knyter in oss. 

Snöfälten inleds med 30 procents lutning och blir gradvis brantare. Snart lutar det över 45 grader och när snön försvinner är lutningen närmare 60 grader.

Isen är kompakt och isyxan får ett bra grepp när jag svingar den varefter jag sparkar in stegjärnen.

Vi närmar oss några rejäla glaciärsprickor. Som stora slukande gap ser man rätt ner i avgrunden.

Jag klättrar försiktigt över till andra sidan och följer en smal isrygg mellan sprickorna. Sen tittar jag ner i en spricka för att avgöra var snön kommer hålla att passera längre bort.

Vi fortsätter följa sprickorna och går sedan över de tjocka snöbryggorna. 

Glaciären breder ut sig, platt och stor och vi kan nu skymta Sielmmatjåhkkas topp. Vi korsar glaciären och fikar lite vid ett stenfält innan vi påbörjar den sista stigningen.

Våra pigga ben får jobba hårt när vi trampar genom den djupa snön i rännan upp mot toppkammen. Väl på toppkammen, som vetter mot den branta nordsidan övergår underlaget i kompakt klippa.

Vyerna är fantastiska och vi rör oss snabbt upp mot toppen. 

Väl uppe sätter vi oss och njuter. Vi gjorde det. Vi diskuterar hur mycket tur vi haft, med väder, utrustning och andra vägval.

Jag återupprepar det gamla Stenmarkcitatet ”ju mer jag tränar, desto mer tur har jag”. 

Vägen ner går snabbt och snart lagar vi mat vid Vistasstugan igen.

Imorgon flyger vi hem. 

Efterlysning!

Har du också gjort något som du vill bidra med till tidningen? Hör av dig till Elektrikerns redaktion på adressen elektrikern@lomediehus.se!

Bild: Roman Manchenko/Shutterstock