Håkan Olsson: ”Till slut kunde jag inte lyfta armarna”

Vi träffas i Håkans lilla övernattningslägenhet i Sundsvall. Annars bor han mycket i stugan ett par mil utanför stan, men lägenheten ligger bra till för arbetet på Tunadals sågverk, där han varit inlånad de senaste sju-åtta åren.

– Det är mycket tunga lyft på sågverket, men inte lika mycket arbete med armarna ovanför axlarna som på ett bygge, säger han. 

Och det är axlarna som är hans stora problem just nu. Under många år har han, precis som många andra elektriker, haft svår värk i axlarna. 

– Det kom mer och mer. Till slut kunde jag inte lyfta armarna. Jag fick inte upp dem, det gjorde så jävla ont. 

Jag kan inte sova på nätterna. Jag måste sätta mig upp och låta armarna hänga rakt ned en stund. Det blir max två-tre timmars sömn på raken.

– Jag var väl hemma en eller ett par veckor, och så tillbaka till jobbet igen. Det var väl tio år sedan. 

Arbetsskador, hälsa och arbetsmiljö

Anna Norling: ”Ett par skadade axlar, en förstörd kropp”

Krönikor

För omkring ett år sedan hjälpte det inte längre med bara vila och värktabletter. Håkan fick kortisonsprutor i axlarna mot värken. Och det hjälpte – en kortare period. Nu är värken tillbaka igen. 

– I dag tar jag värktabletter tre gånger per dag. Men jag kan inte sova på nätterna. Jag måste sätta mig upp och låta armarna hänga rakt ned en stund. Det blir max två-tre timmars sömn på raken. 

Nu söker han återigen hjälp för värken.

– Jag måste få ta nya sprutor, för jag måste få sova. 

Men den här gången, säger Håkan Olsson, ska han vara sjukskriven efter sprutorna. Det var han inte förra gången. Då tog han ut semesterdagar. 

– Jag har bestämt mig för att ta sprutorna före september, för jag tänker inte gå i pension med den här värken. 

Ett helt yrkesliv, med tunga lyft och ofta med arbeten där armarna är ovanför axelhöjd. Det har slitit på kroppen, på nacken, på axlarna.

Han säger att de flesta av kollegorna också har problem. Många med sina axlar.

Arbetsskador, hälsa och arbetsmiljö

”Ju högre man håller armen desto större risk”

Intervju

– Jag har ju satt upp nåt jävulskt med armaturer och borrat i betong. 

– Men arbetsmiljön har blivit betydligt bättre med åren. Förr kunde man få stå och borra och bila i betongtaken i flera veckor. Och när jag var ung var det i regel valpen som fick göra skitgörat. Men då tänkte man inte så mycket på skador. Jag tjänade ju pengar. 

Håkan Olsson säger att han ser en attitydförändring ute på jobben.

– De unga som börjar nu, de jobbar lite annorlunda. De har nästan alltid handskar på sig, det har ju aldrig en annan haft. Hände det att man hade handskar någon enstaka gång så fick man höra ”vad fan är det där för kärringfasoner? Ta av dig dem”. Det har blivit en annan attityd, de har blivit smartare. 

Under årens lopp har kroppen fått en hel del stryk.

De gapar och skriker en massa på facket, men skulle du ta bort facket, då skulle det nog bli jävligt illa.

En ryggskada och flera månaders sjukskrivning blev resultatet då han skulle gå upp ur en grop.

Djupa hack i handen då han slant när han lyfte ett tungt plåtskåp.

Vård på intensiven efter en mycket allvarlig incident där han tappade en tråd på skenorna i ett ställverk och kopparen brände honom ordentligt.

Det är några av de skador han upplevt på grund av sitt yrkesval. 

Och nu är det värken. Värken som aldrig riktigt släpper. 

Han tror att anledningen till att han ändå orkat fortsätta jobba fram till den nu så hägrande pensionsdagen är träningen. Han har idrottat sedan ung ålder.

Håkan tar fram gamla tidningsklipp som hans pappa satt in i en pärm. Det är artiklar som visar Håkan i olika idrottssituationer.

När han var på träningsläger i Ryssland med hockeylaget, när han var med på uttagning till juniorlandslaget i fotboll, när han spelade bordtennis och när tävlade i tyngdlyftning.

Nu går han på gym, tre gånger i veckan. 

– Idrotten har nog gjort att jag har orkat så länge jag ändå gjort. 

Jag vill se siffror på hur många som går på ackord som orkar jobba till 65. Inte de som jobbar på service, inte de som är ledande montörer, utan de som går på ackord på byggena. Jag tror att de är ytterst få.

När vi pratar om arbetssituationen ute på byggena säger han att han är kritisk mot ackordslönesystemet, som han menar innebär en än större press på montörerna. 

– Ackord är väl okej om du är ung. Det senaste ackordet jag gick på var för nio år sedan. Det blev hyfsat med pengar, men vilket jävla slit det var. Jag skulle aldrig göra om det. Men facket hävdar ju hela tiden att vi ska gå på ackord. 

– Jag vill se siffror på hur många som går på ackord som orkar jobba till 65. Inte de som jobbar på service, inte de som är ledande montörer, utan de som går på ackord på byggena. Jag tror att de är ytterst få. 

Har du någon gång ångrat ditt yrkesval?

– Ja ibland. Förutom skadorna, så när jag frusit så jävligt ute på byggena. Och medlemsavgiften till facket är orimligt hög. Ibland kan vi få betala 1200-1400 kronor per månad i fackavgift. Du blir bestraffad för att du jobbar mer. Så jävla kul är det inte att stå ute på nätterna och jobba. 

– Fast i och för sig, de gapar och skriker en massa på facket, men skulle du ta bort facket, då skulle det nog bli jävligt illa. 

Text: Anna Norling
Foto: Mats Andersson