Hans Andersson: ”Tsunamisocialism”

Rubriken är tillspetsad, det ska tillstås, men den beskriver ändå de veckor som präglade debatten i Sverige runt årsskiftet 2004-2005, när kontinentalplattornas rörelse ute i Indiska Oceanen orsakade en jordbävning som i sin tur skapade en Tsunami.

När vågorna sköljde in över land orsakade den stor förödelse och mängder med människor fick sätta livet till.

Merparten av människorna som antingen fick sätta livet till eller blev av med sina hem bodde i kåkstäder längs Indonesiens kustområden.

Det blir nästan lyteskomik av det hela, när högern och dess debatterande stråkorkester anklagar sosseriet för bristande hjälp.

Tsunamins vattenmassor dränkte även stora delar av turistorterna i Thailand, där många svenska befann sig. Många turister och svenskar dog i denna naturkatastrof.

Trots att turisternas lidande inte var i närheten av det lidande som drabbade lokalbefolkningarna runt om i Indiska Oceanens kustområden, så var det först och främst de västerländska turisterna som fick det mediala utrymmet.

Då, liksom nu i dessa Coronatider, var det många debattörer och politiker från framförallt högersidan som ville se ett allt starkare ingripande från statens sida.

Samma personer som i nästa andetag talade sig varma för den krympande staten med sänkta skatter och ökad individuell frihet.

Det är ganska märkligt hur samma personer som ena stunden ser skatter som kollektivistisk stöld och konfiskation nu vill ha flytande hjälp från den stat de samtidigt föraktar.

Helt plötsligt har den förtryckande och frihetsinskränkande staten fått en beskyddande uppgift, och det är dess moder – Socialdemokraterna – som inte är tillräckligt beskyddande.

Hatobjektet för dessa inkonsekventa debattörer är Socialdemokraterna.

Då liksom nu styr sossarna Sverige. Partiet som har beskyllts av högerdebattörer för den svällande och kvävande staten.

Det blir nästan lyteskomik av det hela, när högern och dess debatterande stråkorkester anklagar sosseriet för bristande hjälp, bristande flyg som hämtar hem folk, bristande bidrag till företag etcetera.

Helt plötsligt har den förtryckande och frihetsinskränkande staten fått en beskyddande uppgift, och det är dess moder – Socialdemokraterna – som inte är tillräckligt beskyddande, inte tillräckligt klåfingriga eller tillräckligt givmilda av offentliga medel.

Begreppet Tsunamisocialism borde bli en term i Moderaternas partiprogram.

Uppenbarligen medger de att den individuella friheten är begränsad till ett fåtal som har armbågsutrymme – oavsett jordbävningar eller pandemier.

Om skattekvoten minimeras till att endast finansiera en nattväktarstat, så finns det varken pengar mot pandemier eller jordbävningar.

Frågan är bara hur det ska betalas i längden. Om skattekvoten minimeras till att endast finansiera en nattväktarstat, så finns det varken pengar mot pandemier eller jordbävningar.

Det kanske är på det sättet att inte ens konservatismens frihetsideal räcker till för att upprätthålla tryggheten för sina kärnväljares plånböcker när krisen står inför fullbordat faktum.

Det är ett välkommet konstaterande från de blå – det är nämligen en vardag för folkflertalet. Blir man av med jobbet, blir sjuk eller av andra anledningar hamnar i en svår situation, så är det individuella armbågsutrymmet kraftigt begränsat.

Det är därför vi Socialdemokrater vill ha ett starkt samhälle; för att främja armbågsutrymmet för alla – inte tsunamisocialism för ett fåtal.