Henry slogs för elektrikers säkerhet – dog i elolycka 43 år gammal

När man närmar sig St Louis på kvällen ser man stadens alla ljus. En upplyst jättelik båge, Gateway Arch vid Mississippifloden, gör att alla som kan sitt USA skiljer just den här stadens siluett från andra städers.

Förbundet grundades 1891

Monumentet, som är USA:s högsta, symboliserar att St Louis en gång i tiden ansågs vara porten västerut när landet expanderade. 

Tittar man in mot staden slås man av att någonstans där inne bland alla miljoner lampor i den här 2,5 miljonersstaden ligger Enterprise Center där, stadens nuvarande stolthet ishockeylaget St Louis Blues spelar och är regerande mästare i NHL.

När vi startade arbetet med museet slog det mig att Henry Miller själv aldrig fick uppleva kollektivavtal och annat som han stred för.

Tanken dyker också upp att där bland ljusen växte musiklegendarer som Miles Davis, Chuck Berry och Tina Turner upp.

Och så ligger där ett hus med numret 2726 på en gata som idag heter Dr Martin Luther King Drive.

Där föddes det första stora fackförbundet för elektriker 1891.

På den adressen i en fattig del av St Louis låg då ett enkelt pensionat där en elektriker som hette Henry Miller bodde när han drog ihop nio vänner som alla var överens om en sak. Elektrifieringen hade kommit för att stanna, deras jobb var livsfarligt och en facklig organisation behövdes.

Herregud, arbetare dog ju mest varje vecka när de reste stolparna och kopplade ledningarna som sakta men säkert knöt samman den amerikanska Östkusten med Västkusten.

Något måste göras!

En novemberdag där i pensionatet samlade därför Henry Miller nio kollegor och grundade det fackförbund som idag stolt heter International Brotherhood of Electrical Workers, IBEW, och har 750 000 medlemmar i huvudsak i USA och Kanada.

Nu har han dessutom ett eget museum.

Egentligen av en slump.

Det var 2007 som någon upptäckte att huset, där det gamla pensionatet låg, faktiskt stod kvar. Då sedan årtionden övergivet i nedgångna kvarter. Inför fackförbundets 125-årsjubileum, som skulle hållas i just St Louis, 2016 bestämde sig den lokala föreningen för att göra någonting spektakulärt.

John Kahrhoff, Recording Secretary i lokalföreningen, berättar:

– Vi fick idén om ett museum i huset där vår organisation grundades. Jag fick uppdraget att se om det gick att köpa byggnaden. Vi använde faktiskt en tredje part för att få ett riktigt marknadsvärde, men jag skulle säga att vi ändå betalade 30-40 000 dollar i överpris. 

Han säger att känslan när de upptäckte originalplankorna i golvet i rummet där allt började var stor.

De samlade in pengar till en totalrenovering.

Bidrag kom från andra föreningar. Massor av medlemmar hjälpte till. Byggnationen blev en enande kraft. Några dagar innan jubileet var allt klart och skylten kunde avtäckas:

Henry Miller Museum.

John Kahrhoff, som arbetat mycket med att samla in historiskt material, menar att ett museum är viktigt.

Det tydliggör hur långt fackföreningsrörelsen har kommit nu och hjälper oss att förstå vilka engagerade människor Henry Miller och de andra var.

– Det knyter ihop oss med vår tidiga historia. Det tydliggör hur långt fackföreningsrörelsen har kommit nu och hjälper oss att förstå vilka engagerade människor Henry Miller och de andra var. Kom ihåg att han startade detta i en tid då vi inte ens hade rätt att organisera oss.

Vem var han då, denne Henry Miller?

Märkligt nog finns ganska lite kunskap om det. Henry Miller föddes i Texas dit föräldrarna, som många tyska invandrare, hade kommit.

Han började som 14-åring jobba som springpojke när telegraflinjer byggdes och avancerade sedan själv till linjearbetare och reste runt från stad till stad och installerade framtiden – och såg faror överallt.

De som jobbade med el hade låga löner, tolv timmars arbetsdagar och jobbet var bokstavligt talat livsfarligt. Inte minst reagerade han på att företagen gärna anställde unga män och pojkar helt utan erfarenhet av den typen av jobb.

Någon familj bildade han aldrig.

När han slog sig till ro i St Louis började han på allvar organisera de arbetare som jobbade med elektricitet. En liten, lokal förening byggdes upp.

Men Henry Millers turnerande liv hade gett honom insikten att små, lokala organisationer som bildats ofta hade försvunnit lika snabbt som de fötts och inte fick någon kraft bakom sig. 

Det behövdes en stor nationell organisation.

Först då kunde de påverka. Han reste runt och hjälpte till att organisera elektriker i städer som Chicago, Milwaukee, Indianapolis, New Orleans, Toledo, Pittsburgh och New York.

Fast motståndet var rejält överallt.

Sin stora chans såg han när mässan St Louis Exposition skulle anordnas under parollen ”A glorious display of electrical wonders”. Inför den skulle nämligen elektriker från stora delar av USA komma. Det blev en möjlighet att ena.

Han bjöd in nio viktiga kollegor till ett möte i sitt rum på det där pensionatet.

Efter mötet var stadgar skrivna, loggan gjord och han förbundets president. Oklart om de efteråt firade i Stolley’s Dance Hall i våningen under.

Henry Miller fick bara se sin organisation växa under fem år. Han hann vara med när första numret av tidningen The Electrical Worker, som fortfarande ges ut, gavs ut.

Men bara tre år senare dog Henry Miller, 43 år ung, i det vi idag kallar arbetsplatsolycka.

Ett ödets ironi eftersom en av hans stora drivkrafter varit just att förhindra sådana.

Han var på ett rutinjobb i Washington. En arbetskompis såg honom klättra upp på en stolpe för att kolla en ledning på kvällen. Plötsligt syntes en ljuslåga. Miller fick ström genom kroppen och ramlade ner i marken.

Han var vid medvetande, men klagade på ont i ryggen, och kompisen hjälpte honom upp på en spårvagn och hem.

En läkare tittade till honom och sa att det inte det var någon fara, men bara några timmar senare dog alltså grundaren av det första fackförbundet för elektriker i sviterna av just en arbetsplatsolycka.

– När vi startade arbetet med museet slog det mig att Henry Miller själv aldrig fick uppleva kollektivavtal och annat som han stred för. Det tog flera år innan det blev verklighet, berättar John Kahrhoff.

Sådant, och mycket annat, får man veta på Henry Miller Museum – där, någonstans bland alla lampor som bildar St Louis spektakulära siluett.