”Självspillaren” – en novell av Ingemar E L Göransson

Telefonsamtalet kom till polisstationen prick 12.37. Den som ringde växeln var mycket upprörd. Hon skrek nästan hysteriskt i telefonen. Glömde att säga sitt namn och nästan också vad som inträffat.

– Vad gäller saken?, frågade jourhavande hos polisen.

– Det sitter en karl med ett gevär nere vid Strömmen!, skrek den som ringt upp.

– Har han hotat er?

– Nej, men han sitter med ett gevär, upprepade den upphetsade kvinnan med en allt högre röst. Den nästan sprack då hon tog i med full kraft.

Ekenberg som var en erfaren polis förstod omedelbart allvaret i det kvinnan sa och Molinders ansiktsuttryck förstärkte hans intryck.

Polisen i växeln, polisaspiranten Stina Molinder, tryckte på larmknappen som uppmärksammade hennes befäl Leif Ekenberg på att det var något viktigt som hände. Samtidigt slog hon på högtalaren så Ekenberg kunde höra vad som sas när han kom in.

Ekenberg som var en erfaren polis förstod omedelbart allvaret i det kvinnan sa och Molinders ansiktsuttryck förstärkte hans intryck.

– Hej, sa han informellt, det är kriminalassistent Leif Ekenberg som talar. Vad är det som hänt? Han var lugn på rösten, väl medveten om att han behövde få kvinnan att lugna ner sig. Var är du någonstans? Var sitter mannen med geväret?

– Nere vid Strömmen, svarade hon, han sitter på en bänk med ett gevär i knät. Han har inte siktat på någon. Han sitter och liksom smeker geväret! Det ser så otäckt ut. Man får väl inte gå omkring med vapen mitt i sta´n heller?

Frågans svar var självklart så Ekenberg iddes inte ens svara på det.

– Kan du stanna kvar där så kommer jag ner, svarade han istället.

Utan att vänta på svar instruerade Ekenberg Molinder att skicka en patrullbil till platsen. Han poängterade att de dock skulle avvakta på håll.

Hans första tanke var att mannen skulle skjuta kråkor, men insåg att för det ändamålet var vapnet inte det lämpligaste valet.

Detta medan han själv hade för avsikt att springa ner till Strömmen som bara låg några hundra meter från polishuset i den lilla ort dit han hade blivit förflyttad efter en kontrovers med ett högre befäl – vilken Ekenberg gett en rejäl omgång på en personalfest då befälet varit närgången mot Ekenbergs fru.

Han tog sin rock och sprang den korta sträckan och strax såg han en man som verkade vara kring 50 år sitta på en av kommunens grönmålade bänkar med ett vad Ekenberg bedömde vara ett grovkalibrigt hagelgevär.

Hans första tanke var att mannen skulle skjuta kråkor, men insåg att för det ändamålet var vapnet inte det lämpligaste valet.

Ekenberg såg att det redan stod en polisbil uppe på Storgatan och han vinkade avvisande till bilens besättning medan han gick nerför trappan till Strömmens promenadstråk. Han gick nästan nonchalant, alldagligt, med den lite framåtlutade gång som han hade och närmade sig den beväpnade mannen.

– Får jag slå mig ner, frågade han vänligt medan han satte sig bredvid den beväpnade.

Ekenberg gjorde en snabb bedömning av mannen, som faktiskt var något äldre än de 50 som han tyckt först – snarare 60 år.

Mannen tänkte ta livet av sig men hade valt, av någon anledning, att göra det i offentlighet.

Han var ganska välvårdad trots att han hade ett relativt långt hår för sin ålder. Till detta ett välklippt helskägg. Klädseln var i övrigt enkel. En relativt sliten skinnjacka av tunnare modell och en rutig skjorta.

Mannen såg vänlig ut och makade sig lite åt sidan medan Ekenberg satte sig ner.

– Jo, det går väl bra, svarade han korthugget, men inte ovänligt.

Han verkade dock vara något frånvarande, som om han hade sina tankar på annat.

Ganska självklart att han har det, han sitter ju med en hagelsprakare i knät, reflekterade Ekenberg lakoniskt.

– Hur är det?

– Ok, var det korta svaret.

– Men varför har du ett hagelgevär med dig för?

Det blev tyst i några sekunder, kändes till och med som några minuter. Ekenberg väntade tålmodigt på mannens svar även om han anade vart det lutade. Mannen tänkte ta livet av sig men hade valt, av någon anledning, att göra det i offentlighet.

Istället började Ekenberg bli nyfiken på Klement Ivar Larsson och varför han ville ta sitt liv. Vad hade han för historia att berätta?

Det blev en lång tystnad som kändes förtätad.

– Vad heter du, frågade polismannen. Jag heter Leif.

– Klement, Klement Ivar Larsson, kom svaret.

– Jävla namn! Klement, morsan hade ihop det med en tysk handelsresande, berättade han plötsligt och blev sedan tyst på nytt.

– Förresten jag tänker skjuta mig om en liten stund, men ville titta på änderna en sista gång. De är vackra, tycker jag.

Leif Ekenberg blev lite ställd av mannens rättframhet. Han undrade vad han skulle göra. Han kunde givetvis inte som polis tillåta att mannen sköt sig. Men vad kunde han göra åt det?

Visst, han kunde åberopa vapenlagen och försöka att avväpna honom och ta in honom för vapenbrott. Men det skulle ju inte förhindra mannen att på nytt försöka att ta sitt liv.

Istället började Ekenberg bli nyfiken på Klement Ivar Larsson och varför han ville ta sitt liv. Vad hade han för historia att berätta?

Ekenberg tittade i smyg på mannen och funderade hastigt om han skulle kunna avväpna honom. Kanske, men problemet var att han hade fingret på gevärets avtryckare vilket skulle kunna få ödesdigra konsekvenser för Ekenberg själv eller någon annan inom vapnets räckvidd.

Han ville få Larsson på bättre tankar, men insåg att det skulle bli svårt med tanke på att han varken var berusad på sprit eller, vad Ekenberg kunde bedöma, tabletter.

Alltså den polisiära vägen var stängd, inte heller var mannen något hot mot någon annan. Tvärtom, han verkade fullt logisk och eftertänksam. Larsson verkade ha tänkt över situationen och sitt beslut väl.

– Jag är poet, sa Klement Ivar Larsson. Det var bara ett konstaterande, inget annat.

– Jag skriver poesi, jag fick förresten en diktsamling utgiven av Bonniers för några år sedan. Den sålde i 129 ex, enligt förlaget, fortsatte han.

– Nej, jag vill inte vara med längre. Det är meningslöst, precis som mitt liv varit. Idag har jag bestämt mig. Jag väljer att avsluta skiten. Jag bad inte om att komma till, men morsan envisades att föda mig fast farsan stack tillbaka till Tyskland. Jag vet inte ens vem han var. Har aldrig sett en bild av honom för morsan brände alla foton efter fanskapet stucket. Vet du, fortsatte Klement, att han slängde till morsan pengar till abort annars skulle han sticka.

Mannen var tyst en kort stund innan han kort konstaterade:

– Morsan sa nej och han stack! Vilken jävel, va! Har alltid undrat om jag vart lik honom!

– Men, din familj då, tänker du inte på dom? Ekenberg hade noterat vigselringen på mannens vänstra ringfinger.

– Tänker du inte på vad de säger nu när du tänker ta livet av dig?

Det lakoniska svaret var helt i linje med hans övriga oroväckande logiska tänkande och handlande.

Han ville få Larsson på bättre tankar, men insåg att det skulle bli svårt med tanke på att han varken var berusad på sprit eller, vad Ekenberg kunde bedöma, tabletter. Tvärtom, han verkade otäckt logisk och rationell.

– Frugan klarar sig och ungarna har sitt.

Det lakoniska svaret var helt i linje med hans övriga oroväckande logiska tänkande och handlande.

– Det finns ingen mer förutom någon gammal kompis, men vad fan vi ska alla dö. Och, jag vill välja själv. Jag vill inte vara med längre, så enkelt är det.

– Men varför? Du måste väl ha ett skäl varför du vill skjuta skallen av dig mitt på ljusa da´n ?

– Spelar det någon roll när?

– Nej, jag menar inte så, på da´n eller natten, inte det. Men varför?

– Jag vill inte prata om det.

Han tog fram ur skinnjackans högra innerficka ett kuvert och gav till Ekenberg.

– Du som är snut kan ta hand om det här. Du kanske till och med kan få det publicerat, skrattade han.

De två männen kämpade, slet och drog i vapnet. Ekenberg såg i ögonvrån hur hans kollegor från patrullen kom rusande.

– Det här förklarar om du vill förstå. Jag har inte tid eftersom jag har saker att göra.

Ekenberg tänkte att han hade missat en chans att avväpna Klement Ivar Larsson när han hade plockat fram kuvertet, men inte varit tillräckligt snabb i tanken.

Han insåg det absurda i situationen där han satt med en potentiell självmördare och poet. Han hade fått hans självmordsbrev och mannen satt tillsammans med honom och tittade på änderna i strömmen samtidigt som Klement Ivar Larsson satt stadigt med fingret på avtryckaren på det kraftfulla vapnet som skulle, om den potentielle fick chansen, blåsa skallen av honom i en kaskad av blod, hjärnsubstans och benfragment.

– Nej, nu har jag sett nog, utbrast Larsson.

Han vände vapnet snabbt mot sitt huvud körde in pipan i munnen. Samtidigt kastade sig Ekenberg fram och försökte i första hand blockera avtryckarna.

De två männen kämpade, slet och drog i vapnet. Ekenberg såg i ögonvrån hur hans kollegor från patrullen kom rusande.

Smällen var öronbedövande. Fåglarna som Larsson betraktat de sista minuterna av sitt liv lyfte och flög iväg uppskrämda av det plötsliga ljudet.

Rocken var den som fått ta lejonparten av gevärets skörd, men även skjortan och byxorna var nedsölade.

Blod, hjärnsubstans och benbitar stod som den befarande fontänen från det som varit Klement Ivar Larsson huvud. Till sin förskräckelse såg Ekenberg att huvudet var i det närmaste borta.

Själv var han nedkletad med resterna, men hade genom ett under inte träffats av det grova haglet.

Patrullen stannade upp några meter från det som varit Klement Ivar Larsson. Den ena av de två kollegorna anropade stationen om en ambulans och gick fram till den chockade Ekenberg.

– Kom nu, jag skjutsar upp dig till akuten.

Ekenberg tittade vantroget på sceneriet med den döde Larsson, det blodiga vapnet och den nedsölade bänken.

– Jag behöver andra kläder, sa han, och började ta av sig de kladdiga kläderna.

Rocken var den som fått ta lejonparten av gevärets skörd, men även skjortan och byxorna var nedsölade.

Den andre kollegan hade hämtat två filtar som han med den ena täckte över de sorgliga resterna av det som för några ynka minuter varit den levande medborgaren Larsson. Den andra filten gav han till Ekenberg som med avsmak klädde av sig in på boxershortsen och tog filten omkring sig.

Han läste än en gång den långa dikten och insåg att det lika gärna kunde ha varit han som varit mannen på bänken.

Han började gå mot bilen. Vände sig om, tog sina värdesaker som plånbok, nycklar och Larssons avskedsbrev i handen.

När han tömt fickorna sa han åt kollegorna att lägga hans kläder i en plastsäck då det skulle bli en utredning kring det inträffade, men den blev någon annans huvudvärk.

Ett par dagar senare satt Leif Ekenberg bakom sitt skrivbord. Framför sig hade han Klement Ivar Larssons brev. Det avskedsbrev han skrivit.

Det var det märkligaste avskedsbrev han läst i hela sitt liv. Det var en dikt på nästan tre sidor. Den var svårförstålig och kryptisk. Men en sak förstod Ekenberg och det var att Larsson hade varit en människa i kris. En medmänniska som ingen förstått att lyssna på.

– Vem vet, funderade Ekenberg högt för sig själv, kanske är det bästa han skrivit.

Han bestämde sig att snarast uppsöka stadens bokhandel och se om de hade inne Klement Ivar Larssons diktsamling som hade sålt i 129 exemplar. Han skulle köpa det 130:e.

Han läste än en gång den långa dikten och insåg att det lika gärna kunde ha varit han som varit mannen på bänken.

Märkligt, tänkte han, att hans son hade samma namn som Larsson.

Så mycket hade han sett de senaste åren av hur dåligt många människor mådde i det alltmer egoistiska samhället, och Klement Ivar Larsson var tyvärr varken den förste eller siste självspillaren han mött.

Det gjorde Leif Ekenberg bedrövad och han kände en stark längtan hem till sin Sofia och deras barn Anna och Ivar. Märkligt, tänkte han, att hans son hade samma namn som Larsson.

– Bara det inte är ett dåligt omen, sa han tyst för sig själv.

Han reste sig upp från sin kontorsstol, sköt den bakåt, tog sin nyinköpta rock och gick ut från polishuset. Tog av till vänster som alltid när han var på väg hem och gick de två kilometrarna hem till familjen och tryggheten.

Text av: Ingemar E L Göransson