Pionjär tar plats i valutskottet

Nina Alexandersson har arbetat som elektriker i 13 år, hela tiden på Kurt Görans elektriska. Den första kontakten med facket var via det dåvarande kontaktombudet på företaget.  

– Han frågade om jag ville hjälpa till, och sedan drog han med mig på olika möten i VK9. Under mitt första år deltog jag på olika ungdomsutbildningar, och där växte en förståelse fram vad fackföreningen var. Och jag ville vara en del av den rörelsen. 

När det dåvarande kontaktombudet, Karl-Evert Andersson, slutade tog Nina över uppdraget. Sedan valdes hon även till skyddsombud på företaget, något som ledde till allt mer kontakt med förbundet. 

Det var jättelätt att säga ja. Jag var så trött på den där machokulturen jag mötte.

2015 fick Nina ett samtal från dåvarande verksamhetsledaren i VK9: David Fernhed, som frågade om hon ville bli ansvarig för Elqvinnorna i VK9.

– Det var jättelätt att säga ja. Jag var så trött på den där machokulturen jag mötte. När jag hade jobbat fem år så kände jag att jag stod vid ett vägskäl. ”Antingen så skiter jag i det här, eller så försöker jag förändra”. Jag bestämde mig för att stanna, för att nästa kvinna, eller man, ska kunna komma in i den här branschen, och trivas. Man måste kunna komma som den man är. 

Kan du ge exempel på den machokultur du mött?

– Att man ska vara så stor och stark, och dra skämt som jag inte har känt passar in, råa, sexistiska skämt. Den här normen där det är vita män som är förknippade med yrket elektriker. Jag möter än i dag att människor ser ner på mig som kvinna, och som förutsätter att jag inte kan yrket, eftersom jag är kvinna. 

Du är även politiskt engagerad. Hur kom det sig?

– Jag engagerade mig politiskt efter valet 2014. Anledningen var att jag hörde så mycket gnäll mot politiker. Och jag kände att jag inte ville vara någon som bara sitter och gnäller. Jag tänkte att om jag engagerar mig och lär mig hur allt fungerar så kan jag kanske påverka. 

Jag tror inte att människor förstår att det är vanliga människor som är politiker.

Hur har du blivit bemött i politiken?

– Även i politiken har jag setts som en minoritet. Men då som ung, jag var 29 år när jag gick in i politiken. Men styrkan i att vara en minoritet i fackförbundet har gjort mig stark och trygg i de frågor som jag driver och brinner för. 

Vad ser du för svårigheter i att ha ett politiskt uppdrag?

– Det finns ett generellt politikerförakt, som breder ut sig, Det finns också en okunskap kring komplexiteten i olika frågor, och hur en budget läggs. Som förtroendevald lokalpolitiker har vi medborgarnas bästa i fokus, utifrån de lagar och regler vi har att förhålla oss till. 

Finns det här politikerföraktet även bland Elektrikerförbundets medlemmar?

– Ja, absolut. Det har jag märkt när jag berättat att jag är politiskt engagerad. ”Men du är ju elektriker”, har jag fått till svar. Jag är en medborgare som företräder ett parti. Jag tror inte att människor förstår att det är vanliga människor som är politiker. Man tror att politiker är anställda som bara vill tjäna pengar, som har politiken som jobb. Och det är en brist i utbildningen, i skolan. Man förstår inte hur det hänger ihop.