”Paradoxen med den slutna innerstaden”
"Det enda mångkulturella jag såg när jag åt min glass, var personerna som arbetade i kebabvagnen lite längre bort och taxiförarna som samspråkade bredvid sina bilar som var prydligt uppställda längs Götgatan", skriver Hans Andersson, ombudsman för Elektrikerförbundet i Norrköping.
Hamnade i somras på söder då jag var på genomresa via Stockholm. Tog mig ner till stadsdelens kändaste stråk nere vid medborgarplatsen. Köpte en glass och slog mig ner på en parkbänk och blickade ut över folkvimlet som stressade strök fram mellan galleriorna och tunnelbanestationen.
Tanken slog mig som en vindpust: Här rör sig samhällets hippaste och coolaste människor, dessa som har kämpat sig bort från bruksortens nedtryckande kraft och blivit inflyttade urbana hipsters med rätt kläder, rätt värderingar och sist men inte minst rätt åsikter.
Min uppfattning är att denna livsstil med individuella rättesnören mer handlar om att bli bekräftad och accepterad socialt än att faktiskt rädda klimatet.
En skruvad fördom från min sida kanske, något överdriven kanske, men med en viss uns av sanning skulle jag nog ändå vilja hävda när jag satt där och åt min mjukglass i sommarvärmen.
Södermalm, Möllan, Majorna, hippa innerstadsområden finns i alla storstäder. Det är populärt att bo i dessa områden, gärna om man vill vara lite trendig och följa normerna i vad som anses vara banbrytande och rätt.
Det kan handla om miljö, det kan handla om mångfald, det kan handla om kultur med mera.
De två första principerna, Miljö och Mångfald tycker jag är intressanta utifrån aktuella stadsdelar. Det finns en utbredd klimataktivism bland invånarna i dessa stadsdelar, det är populärt att göra skillnad och att gå före så att säga.
Detta yttrar sig ofta i både livsstil och klädesval, man undviker bil och flyg och man äter ofta vegetariskt och närodlat. Kläder inhandlas ofta på secondhandbutiker eller åtminstone rättvisemärkta dito. En lådcykel finns självklart i fordonsparken och man har givetvis en terrassodling uppe på balkongen enligt mina fördomar.
Klimatångesten botas med dessa olika handhavande, någon reflektion över logistiken kring detta livsval mitt inne i landets storstäder finns ofta inte. Eller att denna individuella livsstil inte är valbar för merparten av samhällets invånare.
Det paradoxala är att dessa stadsdelar i mångt och mycket skulle kunna användas i propagandistiskt syfte av Sverigedemokraterna eftersom dom i princip är homogena.
Med tanke på logistiken är det nog tveksamt huruvida denna trendiga livsstil överhuvudtaget bidrar med någon positiv klimatpåverkan.
Min uppfattning är att denna livsstil med individuella rättesnören mer handlar om att bli bekräftad och accepterad socialt än att faktiskt rädda klimatet.
Lyfter vi dessutom in perspektivet mångfald, så blir det ganska uppenbart. Mångfalden lyser enligt min uppfattning med sin frånvaro i dessa stadsdelar, trots att invånarna själva ofta hävdar att de älskar mångfald.
Regnbågsflaggorna vajar från flera balkonger oavsett om det är Pridefestival eller ej. Invånarna älskar mångkultur och är väldigt positiva till migration, Sverigedemokraterna får oftast inte mer än fem procent av rösterna i dessa områden.
Det paradoxala är att dessa stadsdelar i mångt och mycket skulle kunna användas i propagandistiskt syfte av Sverigedemokraterna eftersom dom i princip är homogena. Inte bara etniskt utan även kulturellt och klassmässigt.
Det bor i princip bara etniska svenskar i dessa områden, oftast med en akademisk examen och goda inkomster samt möjligheter att påverka samhället på olika sätt. Barnföräldrar använder ofta skolpengen aktivt och placerar sina barn i skolor med någon form av annorlunda pedagogik.
Mångfalden lyser med sin frånvaro även här med undantag för något regnbågsbarn.
Självbilden för invånarna på söder är en sak, verkligheten något annat.
Det enda mångkulturella jag såg när jag åt min glass, var personerna som arbetade i kebabvagnen lite längre bort och taxiförarna som samspråkade bredvid sina bilar som var prydligt uppställda längs Götgatan.
Ingen av dessa individer har sina hemadresser på hippa Södermalm, utan är förmodligen trångt inrymda i någon förortslägenhet utan varken terrassodling eller lådcykel. Självbilden för invånarna på söder är en sak, verkligheten något annat.
Hyresgästföreningen påtalade även detta för något år sedan i en rapport, där man bland annat pekade ut Södermalm som en av de stadsdelar med minst mångfald i landet.
Ett kulturellt och etniskt homogent mönsterområde som Sverigedemokraterna skulle kunna ha sagt, tänkte jag och slängde resterna av glasstruten.
