Magnus Pernils – klubb­ordförande och bil­entusiast

Det är sista fredagen i juni. Vädret är lite regntungt, men än så långe är det uppehåll. Många har precis börjat sin semester och vill fira lite extra. Jag och fotografen Tomas Nyberg sitter i min trädgård i centrala Borlänge.

På gatan utanför mullrar det. Här kommer den ena gamla bilrariteten efter den andra på den lite trånga gatan.

Efter en stund glider Magnus Pernils in och ställer sig efter gatan. Det är med en viss stolthet han kliver ur sin mörkröda bil. Ut från baksätet kommer två personer som om de vore bodygards. David Aura och Mikael Karlsson har med sig en kasse alkoholfri öl.

(Texten fortsätter nedanför videoklippet)

Det är cruising så här veckan efter midsommar. Borlänge fylls av amerikanare och andra gamla bilar. Rariteter som ägarna gärna vill visa upp.

– Det är roligt att åka på träffar och kika på deras bilar och visa upp sin egen. Jag försöker vara ute på träffarna i Dalarna. Det händer nåt varje helg. Kulturen för amerikanare är stark här, säger Magnus Pernils.

Ja, enligt Magnus är det roligare att glida runt på träffar än att meka med bilden. Han har inte behövt göra så mycket åt den här bilen sen han köpte den.

– Det är en Pontiac Grande Parisienne 1969. Jag köpte den förra våren i en by utanför Värnamo.

Han berättar att i den har en chevamotor. Bilen byggdes i Kanada i endast 1173 exemplar, men för Magnus är det ändå inte nåt så exklusivt.

– Den börjar bli vanligare.

Även om han föredrar åkandet före mekandet, så är han hemma i garaget.

– Det är inte så svårt att meka med bil. Man lär sig när man reparerar. Jag växte upp med en låtsasfarsa som fixade med bilar. Jag har väl varit i garaget sen jag var fyra.

Elektrikerns fotograf för dagen, Tomas Nyberg, är duktig på bilar och har mekat mycket. Magnus och Tomas kan prata om olika detaljer och årgångar. Sånt som jag inte har kunskap om.

Men man måste ju beundra dessa cruisingbilar. Detta hantverk när de förvandlar en skrothög till konst.

Ja, att kalla det för kultur får väl en del personer att dra efter andan. Men många bilar är ju rena konstföremål.

Vi kommer in på bensinåtgång och klimathotet. Magnus drar på det lite när jag frågar hur mycket den drar.

– Kanske runt 1,5 liter milen.

När bensinångorna från gatan tränger in i trädgården går det inte att komma förbi frågan om klimatet.

– Det är klart att vi måste ställa om till mer fossilfritt bränsle. Men jag räknar mest med att det kommer reformer politiskt. Jag tror inte man kan lägga ansvaret på enskilda. Vill man ha klimatutveckling på riktigt, får man använda statens resurser.

Magnus menar att det är mer utsläpp från dem som kör till jobbet varje dag.

– Den här bilen är 50 år gammal och har gått 11 000 mil. För mig blir det hundra mil per år. Den står nio månader per år.

Vad åker du i till vardags?

– Jag sålde min Toyota förra veckan. Köpte en Lincoln i stället. Men den måste besiktas innan jag kan köra den.

Magnus Pernils är 31 år, bor i Ludvika, och jobbar på Ludvika Elinstallation. Han är en del av den nya generationen av fackligt aktiva inom Elektrikerförbundet.

– Jag har jobbat som elektriker sen 2008. 2014 var jag på en ungdomskonferens som Unga Elektriker arrangerade. Vi pratade mycket fackliga frågor i fyra dagar. Det var ju ingen på firman som pratade fackligt då.

Magnus engagerade sig i Unga Elektriker en del. Det ena har gett det andra. I dag är han klubbordförande på firman.

– Det funkar bra med företaget och samarbetet med chefen. Första dagen som ordförande skrev jag in två nya medlemmar.

Under våren har han också fått möjlighet att jobba fackligt på heltid för Elektrikerna.

– Under tre månader åkte vi ut på företag och byggen. Det blev mycket diskussioner om EU-valet. Men på firman tyckte de att de behövde ordföranden på plats.

Vi pratar om medlemskap i facket. ”Folk lämnar när det är bra tider”, säger någon vid trädgårdsbordet.

Varför ska man var med i facket?

– Facket är bra. Vi har MBL. Det är den fackliga föreningen som förhandlar, inte den som är utanför. Är man inte med i facket kan man ju egentligen inte hävda avtalet, om man är krass. Vi bevakar ju avtalet och är värda att förhandla med.

Vi sitter i trädgården och samtalar länge medan cruisingen snurrar förbi på gatorna utanför. Samtalar om bilar och facket.

Tomas vill filma och ta bilder, så vi åker i väg. Vi är fem i bilen, men det är inte trångt, och när Magnus kompis Sebbe dyker upp efter några kvarter, så får han plats också. Framsätet rymmer lätt tre personer.

Magnus åker ut på Siljansvägen för att få ljud till Tomas film. Motorn varvar ur och Magnus trycker på ”glassbilstutan”.

På ett industriområde får Tomas sina bilder, men han blir nästan överkörd av en bilist som inte bryr sig om en yrkesfotograf.

Är man inte med i facket kan man ju egentligen inte hävda avtalet, om man är krass.

Runt om i centrala Borlänge tar många Borlängebor möjligheten till lite fredagsnöje med att se på bilhistoria, och många blir naturligtvis lite nostalgiska, när barndomens bilar rullar förbi. Ofta i nyskick.

Det är högljutt i bilarna och här har nog ölen lite mer procent än våra alkoholfria.

Själv tar jag, när kvällen övergår i natt, min Skoda Fabia ut ur stan.

Bilder: Tomas Nyberg