Robert hämtar kraft från idrotten

Vi sitter i skuggan vid Posthuskajen i Malmö. Det är över 30 grader varmt i Malmö denna dag, så skuggan lockar. Robert Harlin är i stan för att delta i SM-veckan, där bland annat kanotpolo är en av grenarna.

Elektrikern Robert Harlin från Luleå är en av landets mest erfarna kanotpolospelare. Han har hållit på med sporten i 15 år, och var under några år med i landslaget. Men det krävde två träningspass per dag, sex dagar i veckan.

När en hägrande medalj i VM försvann då det återstod blott 16 sekunder av VM-matchen försvann orken. 

– Det var väl spiken i kistan. Nu vill jag vara hemma, berättar han. 

Det var en kusin som lockade honom till sporten. Då hade han spelat hockey i många år, och han säger att det blev en kulturkrock. Från hockeyns machokultur till den mer tillåtande kulturen i kanotpolon. 

– Hockeyn har en kultur där du ska klara dig själv, vara en överlevare. Att sedan komma till ett gäng som varit sammansvetsade i flera år, men ändå möta en ödmjuk attityd. Det var nytt för mig. 

Att vara aktiv i en liten sport som kanotpolo uppe i norra Sverige är en utmaning. Inte bara vad gäller klimatet. Det är ofta långa avstånd till matcher och turneringar, och kanoten måste ju med. Så därför är bilresor på 100 mil enkel väg inget ovanligt.

Det blir dock inte varje helg. Inte varje månad heller. Knappt varje halvår. Istället tränar Isbrytarna på hemmaplan, under vinterhalvåret i Gammelstads badhus i Luleå.

Till vardags arbetar Robert på Eitech i Luleå. Där har han de senaste åren varit aktiv i klubben. Men facket var ingen självklarhet när han började sin yrkeskarriär. 

– När jag började var jag väldigt skeptiskt inställd till facket. Men jag var ung och förstod väl inte riktigt fackets innebörd. 

Det fackliga engagemanget började med att han tillfrågades om att sitta i valberedningen. 

– Utan att jag egentligen visste något om facket. Men ju mer jag insåg vad facket var och vad vi får för pengarna, desto mer intresserad blev jag. Det går inte att förneka att det är dyrt att vara medlem, men om vi ska föra de frågor medlemmarna vill, då måste vi ha de omkostnaderna som vi har. Jag hoppas att fler inser att vi får extremt mycket för pengarna. Vi är ganska bortskämda. 

Han säger att klubbsammanhållningen på Eitech har varit otroligt bra. För varje år blir fler och fler allt mer intresserade. Klubben har hundraprocentig organisationsgrad. Alla är med. Inte för att de måste, utan för att de vill. 

I dag har Robert tagit ett steg tillbaka från klubbarbetet, han nöjer sig med att vara revisor. 

– När det nu är så många som är intresserade, som bara varit medlemmar tidigare, så vill vi pusha fram dem. 

Något han dock försöker arbeta aktivt med är ackordet. Han är en stark ackordsförespråkare. 

– Med ackordet är det vi som sätter ribban, och arbetsgivaren kan inte bara köra över oss. Allt blir oerhört mycket bättre med ackord: arbetsmiljötänket, ordning och reda, det är struktur på allt. Och lagsammanhållningen. 

Han drar paralleller till kanotpolon. 

– Man har inte råd att ha folk som slösar bort tiden. Som gör sånt de inte ska. Jag ser inget negativt alls med ackordet. 

LÄS ÄVEN: Fotografen David följde strömmen – sadlade om till elektriker

Robert Harlin håller ackordscirklar så mycket han hinner med och orkar. 

– Jag märker ett allt större intresse för ackordet. Allt fler nyttjar systemet. Men antalet timmar är inte vad som är grejen, utan det är systemet. Sedan är det inte alltid så lätt att få arbetsgivaren att förstå att det blir samma pengar, oavsett om vi mäter, eller om vi får dem i månadslön. De tror ju att det är rena förlustpengar i dag, de förstår inte att om vi gör arbetet fortare så tjänar även de på det. 

Han berättar att sektionen även kört ackordscirkel för arbetsgivarna, men att det har varit svårt att få dem att inse att även de tjänar på det. 

Vad tycker du är förbundets viktigaste fråga?

– Att inte vika sig. Politiskt tycker jag att man har vikit sig i strejkrätten och när det gäller Las. Jag tycker att man ska stå på sig, och arbeta för att få våra medlemmar att förstå att fack och politik hör ihop. Det är väl den svåraste biten, att få medlemmarna att förstå att tillsammans är man stark.