”Agnes” av Dylan Färemark – Del 8
Dasiphora floribunda yellow flower close up
Bild: Colorbox
KULTUR
Del 8 – Efter regn kommer solsken
Här är den åttonde delen av Dylan Färemarks prisbelönta novell ”Agnes”, som publiceras som följetong i Tidningen Elektrikern.
LÄS ÄVEN:
”Agnes” av Dylan Färemark – Del 1
”Agnes” av Dylan Färemark – Del 2
”Agnes” av Dylan Färemark – Del 3
”Agnes” av Dylan Färemark – Del 4
”Agnes” av Dylan Färemark – Del 5
”Agnes” av Dylan Färemark – Del 6
”Agnes” av Dylan Färemark – Del 7
Skrivandet blev Dylans räddningsplanka
”Bokstavsdikter” – av Dylan Färemark
Agnes gick hem med tunga steg. Situationen på arbetet hade blivit mer och mer ohållbar och hon hade det svårt. För varje vecka som passerat blev elakheterna värre och värre.
Nu handlade det inte om hennes eventuella lögn, inte alls. Det hade gått överstyr. Spydigheterna kom utan anledning och bara för att.
Kvällsljuset la svarta siluetter över gångbanor och trottoarer. Agnes tittade sorgsamt på sin skugga, kassarna från Konsum var tunga. Jyllandsgatan och hemmet kändes som en oändlighet, i alla fall i fotsteg.
En onsdag, en helt vanlig vardagskväll för de flesta. Inte för Agnes. Aldrig hade hon känt en tyngre motvilja att gå hem. Det sista Gunn sagt vid tvåfikat oroade henne.
”Han kan kolla personuppgifter”, därefter reste sig alla upp och gick ut till sina arbetsuppgifter. Hon sa de sådär bara rakt ut i luften, tänkte Agnes när hon satt ensam kvar i fikarummet och dörren slog fram och tillbaka. Undrar om meningen var riktad mot mig?
Hon försökte se oberörd ut när hon kom ut i köket, vilket gick så där. Blickarna fanns där och ingen som var inom den transparanta bubblan missade den. Osynliga hierarkier, som alltid på arbetsplatser, la sig över henne.
”Hon var ensam kvar. Det visste hon redan. Bråttom hem hade alla – så viktigt var det inte att vara elak.”
Eftermiddagen blev tung. I ren desperation tappade hon en karaff i golvet. Tre stora skärvor och gnistrande flisor spreds ut över det bruna matsalsgolvet. Agnes sköljde ur skurhinken och stängde dörren till städskrubben och gick till omklädningsrummet.
Lika bra att jag tappade karaffen, tänkte hon, annars hade jag säkert fått skit i omklädningsrummet också. Hon låste upp låset till skåpet. Hon var ensam kvar. Det visste hon redan. Bråttom hem hade alla – så viktigt var det inte att vara elak.
De andra hade gått utan att säga hejdå, inte heller hade de frågat om hon behövde hjälp. Det hade hon också förstått att det skulle hända. Trevlig helg, när det kom på tal, fick hon aldrig tillbaka. Man vänjer sig tänkte hon och satte sig ner på trävita bänken framför skåpet. Dörren till kommunalhusets matsal åkte sakta igen, än en gång. Tystnad, evigt vemod.
Att allt ändrar karaktär, att söndagskänslan kommer så fort när det blir tomt, tänkte hon och reste sig upp och började byta om.
Bussen stod redan och väntade vid busshållsplatsen. Hon klev på och gick långt bak. Plastkassarna skar in i händerna. Energi gick åt till bearbetning och tårar – å ena sidan… far åt helvete, å andra sidan… vet jag att det inte kommer att funka.
Ölandstokens gröna blad dignade av gula blommor. Som alltid, på höger sida om gångstigen och till vänster om Kvarnbackaskolans fotbollsplan.
Varje sten, varje buske – allt, den vägen gick hon vid varje tillfälle, i alla fall när hon var på väg hem.
”Agnes glömde bort sina tidigare bekymmer, det fanns helt enkelt inte tid.”
Nu var hon snart hemma. Ölandstoken. Ett bra riktmärke i normala fall; äntligen hemma. Nycklarna, tänkte Agnes och började rota i botten på handväskan. Plötsligt och i samma stund som hon fick syn på Tom, mindes hon. Det var idag. Veckorna hade rusat iväg. Tom Sapporo.
”Hej” sa han. Agnes suckade tyst. Ställde ner kassarna på infarten. ”Tom, kan vi skjuta på kaffet, känner mig inte alls i form…”
”Inga problem, vi kan ta det imorgon”. Agnes såg hur han vände sig om och började gå. Plötsligt fick hon syn på den bruna pappåsen han hade under armen.
”Vad har du under armen?” sa hon utan att tänka sig för. Frågan liksom hoppade ur henne, nästan som om någon annan styrt talcentrat. Han stannade och vände sig om.
”Mat, jag tänkte bjuda på mat”
”Kinamat?” sa Agnes och ångrade sig direkt – hur klumpig får man vara… Tom tittade på Agnes – nu går han, tänkte hon.
”Nej, hamburgare, hickoryhamburgare faktiskt… och klyftpotatis”
”Förlåt, det blev fel. Kinamat… vad säger jag… påsen såg ut som om den var från Savoy, ja i Kista, från Food Courten”
”Äh, inte gör det något” svarade han och log, ”jag tänkte faktiskt fritera bananer som efterrätt”
”Säkert?”
”Nej jag ljög, jag har glömt efterrätten”
De brast ut i ett förlösande skratt, därefter gick de in till Agnes.
Kvällen fortsatte långt in på natten. Tom stekte hickoryhamburgare, rostade hamburgerbröden och serverade dem tillsamman med Coleslaw och rostad klyftpotatis med långskurna saltgurkor. Agnes glömde bort sina tidigare bekymmer, det fanns helt enkelt inte tid.
Någon poesi blev det inte heller, inte mer än att Agnes sa att hon uppskattat boken som hon fått – den med Joseph Brodsky dikter.
Kvällen slutade framför Tv:n. Agnes hittade glass i frysen, pekannöt med kolasås. Den fick duga som efterrätt. Några bananer blev det inte även om de skämtade om det.
”Daggen var fortfarande kvar i gräset och utan att Agnes märkt det hade Tom blivit hennes spegel.”
Varma vindar svepte in från havet, solen började gå upp. Vågorna klättrade långt upp på stranden. Fåglarna kvittrade och visade upp sig i gryningsljuset. Daggen var fortfarande kvar i gräset och utan att Agnes märkt det hade Tom blivit hennes spegel.
Båda gick barfota.
Spegeln berättade att hon var den vackraste kvinnan på jorden. Innan hon visste ordet av och släppte lös kärlekens kraft inom sig, var hon fast. Nu fanns ingen återvändo, inga tvivel.
Kanske var det oron på jobbet som fått henne hängiven, annars var det Tom Sapporo. Hur som helst. Agnes hade inget som helst behov av att analysera sitt beteende och det gjorde hon inte. Hon såg sig själv som en vit häst som sprang fritt över ängarna under en sommarblå himmel.
Hon behövde det här, det räckte.
Vem var Tom Sapporo? Och var kom han ifrån?
Fakta: Tom Sapporo var femtiotre år, ensamstående, 1,84 m lång och vägde 79 kilo. Uppvuxen i Nacka. Adopterad från Korea vid två års ålder, mest för att hans föräldrar varit aktiva Socialdemokrater på sextiotalet – att föräldrarna varit aktiva inom Socialdemokraterna kan tyckas oväsentligt men det var det inte. Något Tom fick reda på när han var sexton år. Hemligheten hans adoptivmor bar på kom fram vid en kräftskiva.
”Lilla gubben, du är stor nu” sa hon.
”Ja morsan och du är full” svarade han.
”Det händer väl inte så ofta”
”Nej” För så var det.
”Vet du av en sak Tom… egentligen ville jag ha egna barn men så följde vi med par… partiet till Korea och nästan alla tog hem ett knyte”
”Tog hem!”
”Ja vad fan, idag ångrar jag mig. Varför skaffade jag mig inte egna barn?”
”Vad säger du?”
”Förlåt lilla gubben, klart jag ville ha dig, det vet du. Men det är inte det som är problemet och nu är jag på tok för gammal”
”Föräldrarna satt i högsta toppen på partiet och dit kommer man inte utan talats gåva.”
Samtalet utmynnade i att Tom bytte namn så fort han blev myndig. Om hans adoptivmor mindes vad hon sagt på kräftskivan, vet han inte. Varken han eller hon tog någonsin upp vad som sagts den där ödesdigra kvällen i augusti.
Namnet Sapporo, hans riktiga namn, till skillnad från Andersson, fick han reda på genom sin adoptivfar.
”Vad var mitt namn i Korea?” frågade han sin adoptivfar
”Sapporo” svarade adoptivfadern och berättade på samma gång att språksvårigheterna gjort att han aldrig riktigt förstått om det var ett förnamn eller ett efternamn. Andersson blev Sapporo.
Av frågorna blev det inte många svar. Av ångesten och oron, blev det mindre. Tom fick handskas med tomheten, rotlösheten och de ensamma nätterna utan stöd.
Snart insåg han att han måste klara sig själv. Några konfrontationer ställde han inte till med. Det var inte lönt. Att kriga med politik, med ord, gick inte. Inte på den här nivån.
Föräldrarna satt i högsta toppen på partiet och dit kommer man inte utan talats gåva. Inte heller hamnar man där utan att vara slug, knivslug. Den bataljen tänkte Tom inte ta, det var inte lönt. Han väntade ut situationen och gjorde det bästa han kunde av läget.
Adoptivmodern dog när Tom var tjugotre år gammal. Deras relation blev sig aldrig riktigt lik efter kräftskivan. Med tiden fick han bra kontakt med sina riktiga föräldrar i Korea. Adoptivfadern fanns också i hans hjärta. I Korea hade han sju syskon. Där kände han sig hemma, hemma på riktigt.
Ingenjörsutbildningen slutförde han i Göteborg och ganska direkt efter det fick han arbete inom verkstadsindustrin. Nomadlivet passade honom och redan från början blev hela jorden hans arbetsfällt.
Åren gick, rusade och försvann. Fram till pensionen hade företaget lovat Tom att han skulle bli fast placerad i Kista och det var något som passade honom. Företaget hyrde lägenheten ovanför Agnes bostad – och på den vägen var det och bara därför mötte han henne.
Tom Sapporo var en gentleman, en världsvan gentleman. Middag med höga tjänstemän från Kina eller en golfvända med Amerikas försvarsminister, var inte ovanligt. Men hur det än var kände Tom att han aldrig passade in i de finare salongerna. Han saknade något.
Det här med att vara fast placerad i Kista kändes rätt efter allt resande. Redan för tio år sedan var Tom ekonomiskt oberoende. Omedvetet sökte han en livskamrat – även om den omedvetna känslan kanske inte var så omedveten som man kunde tro.
När han öppnat fel paket och hittade Tomas Tranströmers dikter blev han nyfiken. Poesi hade alltid roat honom.
”Att det var en lögn, visste hon självklart men det var inget som upptog hennes tankar.”
Dörren gick ovanligt lätt att stänga. Solen värmde och en koltrast kvittrade. Agnes lätta steg tog henne ut till brevlådan och där tvekade hon – tidningen. Nej, jag struntar i den. Hon vände sig om och gick de korta stegen till ytterdörren och vred om nyckeln.
Tussen var inne. Han gick och la sig på sängen tänkte hon och stoppade ner nyckelknippan i väskan. Något försenad satte hon kurs mot Kista och bussen till Sollentuna.
”Hej Agnes, idag ska vi på skolresa”
Agnes hälsade på Nora.”Det förklarar varför du är så tidig” fortsatte hon.
”Ja”
”Vart ska ni åka?”
”Uppsala högar”
”Det låter intressant, har du matsäck med dig?”
”Ja, varm o’boy och tekakor”
”Ni får fint väder”
”Ja”
Om ni kunde se Agnes och Nora från koltrastens perspektiv hade ni sett en äldre dam i beige kappa och en flicka i blåa byxor och röd jacka. Den äldre damen bar på en handväska i vänstra handen och flickan hade en Bamseryggsäck på ryggen. De höll varandra i handen och på något underligt sätt kunde man se att de var harmoniska.
Den äldre damen hade bestämt sig; efter semestern, i början på augusti, då kunde Lisbeth hälsa på henne på jobbet. Att det var en lögn, visste hon självklart men det var inget som upptog hennes tankar.
Inte idag – just den självklarheten fick faktiskt lögnen att verka sann.
Veckorna fram till semestern blev också ovanligt trivsamma. Agnes fick vara ifred. All tid gick åt till att städa, ta vara på mat. Planera semestrar. Ett och annat tjuvnyp kom det men inte mer än att det snart var glömt.
Hur som helst. Nora, som såg fram emot skolresan, var mest glad för matsäcken och att hon träffat en bästis på skolan. Dessutom kände hon en värme, en värme hon saknat ända sen hennes mor gick bort.
Hon omfamnade Agnes hand lite extra och hoppades att hon inte skulle märka. Det gjorde hon inte, inte så att Nora märkte det i alla fall. Agnes kramade Nora och såg till att hon hamnade med de andra klasskamarterna, sen klev hon på bussen till Sollentuna. Allt var i balans snart var det sommar och semester.
Ödet log mot Agnes. Plötsligt blev hon osäker, bussen bromsar gnisslade – kan det verkligen bestå, tänkte hon och glömde snart den tanken. Resenärer, tänkte hon och kikade så försynt det gick. Enkelt var det inte, inte när solen gjorde entré redan vid fem på morgonen.
Som alltid kunde hon inte låta bli att reta sig lite på de nya mammorna, de som hade en latte-mugg på barnvagnen och åtsittande lycrakläder. Inte för att jag missunnar dem, tänkte hon, men något konstigt är det. Hon släppte de och tänkte; bara magen mår bra, är det bra.
Dylan Färemark
