”Finns det någon fråga, utöver de fackliga frågorna, som jag skulle vilja väcka i Europa så är det den om en europeisk allemansrätt”, skriver centrale ombudsmannen Anton Levein.
Allemansrätten är en nordisk frihet. Den är bra för folkhälsan och tillgängliggör en enkel semester för den som vill upptäcka miljön utanför städerna. Jag tror att frågan är intressant för våra vandringspigga vänner i Tyskland och övriga EU. Låt oss skicka allemansrätten på export.
Jag är just nu inne i en period av hård träning. Mycket löpning i Storstockholms naturreservat, klättring på de skräckinjagande klipporna i Botkyrka och vandring längst Sörmlandsledens välordnade etapper och enslighet.
På helgerna, om jag hinner, kan jag ta bilen till fjället för en snabb topptur på skidor eller stegjärn och njuta av hur solen steker på över 1000 meters höjd. Tältet vajar i vinden och tankar om stress och jobb är långt borta.
Vem äger egentligen marken jag går på eller klippan jag klättrar? Oftast har jag ingen aning. Kanske är det Sveaskog, SCA eller ett litet lantbruk med några hektar skog i anslutning till gården. Kanske är det kommunen som köpt den för att den någon gång ansågs skyddsvärd eller intressant för framtida bebyggelse.
Det som förenar markägarna är att i Sverige är de lika inför lagen, och jag har rätt att beträda deras mark.
Det kostar dem ingenting att låta mig vandra på skogens stigar, att slå upp ett tält vid en sjö och ta vatten ur bäcken. Skogen växer och lägger ingen större vikt vid huruvida jag eller ett rådjur rör mig på dess stigar.
Allemansrätten var självklar långt innan den fördes in i regeringsformen 1994. I över hundra år har vi haft en generös tillgång till svensk skog och natur, och när de första semesterveckorna kom så kunde vi helt plötsligt också njuta utav den. Den tillhör oss alla på ett sätt.
Allemansrätten är också ur ett internationellt perspektiv en mycket radikal idé. Det är en rejäl inskränkning av äganderätten. Hen som köpt marken har inte ensamrätt på att beträda den, eller att nyttja den för att plocka bär och svamp eller tälta.
Jag kan tänka mig hur det skulle låta om man i tyska Bundestag fattade beslut om att tillåta fri tältning på privat mark, med de inskränkningar i rättigheterna vi har här i Sverige.
Stora fastighetsägare skulle bli vansinniga och påpeka hur mycket miljöförstörelse det skulle bli, små markägare skulle oroas över alla som skulle inkräkta på deras privata sfär, och musiken som skulle spelas från tältstäderna som skulle omringa deras marker. Skogsbolagen skulle varna för fler skogsbränder.
Allmänintresset får gå före. Allemansrätt är bra för folkhälsan och tillgängliggör en enkel semester för den som vill upptäcka miljön utanför städerna. Den funkar, folk sköter sig, plockar generellt med sitt skräp. Skogsbränder uppstår, absolut, men där är det knappast allemansrätten som finns att skylla.
Jag tror att frågan är intressant för våra vandringspigga vänner i Tyskland och övriga EU. Det är troligtvis en känslig fråga, men den borde också vara populär. Allemansrätten är enkel att införa och medför i praktiken nästan ingen kostnad för någon. Den skapar enorm frihet och ett stort mervärde. Låt oss införa passfria skogar.
Finns det någon fråga, utöver de fackliga frågorna, som jag skulle vilja väcka i Europa så är det den om en europeisk allemansrätt.
LÄS ÄVEN:
Framtidens avtal: Bättre pension, kortare arbetstid eller högre lön?
