Delsbo först med vattenkraft – för 130 år sedan

Att Hälsingland var först i Sverige med vattenkraft kan delvis bero på att hälsingarna hade utnyttjat vattenkraften länge, med många vattendrivna kvarnar och sågverk, tror Jan Garnert, som är etnolog och skrivit böckerna ”Ljus och kraft” och ”Ut ur mörkret”.

Det blev vanligt att bygga små vattenkraftverk i början på 1900-talet. Några få används fortfarande, medan andra befinner sig i olika stadier av förfall. Från början levererade alla kraftverk enbart likström.

– Inget län hade så mycket småskalig elektricitet som Gävleborg och de flesta fanns i Hälsingland, säger Jan Garnert.

Järnvägen gjorde ny teknik tillgänglig

Redan 1876 hade Marma sågverk installerat två båglampor som, tillsammans med Näs sågverk i Dalarna, kan vara den allra första elektrifieringen i Sverige. Båglamporna gav ett mycket kraftigt ljus som endast lämpade sig för utomhusbruk.

Det var dragningen av järnvägen från Hudiksvall till Ljusdal som gjorde att ny teknik blev tillgänglig. I Delsbo blev kontakten med järnvägsbyggare avgörande för elektricitetens introduktion. Sträckan Delsbo–Ljusdal öppnades 1 oktober 1887.

Likströmsgeneratorn placerade Anders Norell inuti mellankvarn i Stömne, cirka 700 meter från hus i Ava.

”Farsgubben ville gärna följa med sin tid”

Hudiksvallsposten skrev i november 1887:

”Till en början anwändes blott fyra glödlampor. Det lär äfven wara egarens afsikt att medelst samma motor och dynamomaskin och en för detta ändamål afsedd särskild gröfre kabel draga tröskwerk, hackelsemaskin m.m. Det nya lysämnet bör ställa sig billigare än den wanliga fotogenbelysningen. Så witt oss kändt torde Norells gård i Afwa wara den första bondgård i wårt land som tillgodogjort sig detta framtidens ypperliga belysningsmedel.”

I tidningen Såningsmannen från 1937 berättar sonen C.A. Norell om hur det gick till:

– Farsgubben ville gärna följa med sin tid. Redan tidigare hade han skaffat sig en telefon.

Delsbos el gjorde stockholmarna snopna

Var fick han den elektriska strömmen ifrån?

– Det var en liten billig dynamomaskin som konstruerades av ingenjör Florelius vid S.J. Dynamon laddades av ett vattenfall i Stömneån. Efter hand användes den elektriska strömmen till att dra tröskverk o. dyl.

Hur längre var er far ensam om denna anordning?

– Det vet jag inte så noga. Men då han 1897 besökte Stockholmsutställningen och ville då köpa en elektrisk ljuskrona för Delsbo, så svarade firman honom att norr om Dalälven fanns det inget elektricitetsverk , så det var ingen ide att köpa ljuskronor. Vederbörande blev tämligen snopna, när far lugnt upplyste att elektrisk verk funnits i Delsbo sedan 10 år tillbaka.

Ljuskronan fortfarande i släktens ägo

Hur gick det med ljuskronan?

– Jo det blev affär och kronan finns fortfarande i släktens ägo. Den är säkert en av de vackraste metalljuskronor som tillverkats i landet.

– Påståendet att det inte fanns elektricitetsverk norr om Dalälven 1897 stämmer inte och jag undrar om de verkligen var så okunniga på Stockholmsutställningen, säger Jan Garnert.

Lampor i kök, bakstuga och dass

Huset där Anders Norell bodde finns kvar i dag. Det byggdes 1794 och är påbyggt med en våning 1810. Lasse Kjellins pappa Ernst köpte huset 1969. Sedan 1975 bor Lasse Kjellin där med familj.

– Efter vad jag hört så sattes en lampa upp i köket, en eller eventuellt två i bakstugan och en på dasset, säger Lasse Kjellin.

Han visar på två igensatta hål i ytterväggen där likströmsledningen gick in i bostadshuset.

– Då var köket där innanför, men det flyttades senare till andra ändan av huset.

SJ:s ingenjörer påskyndade Hälsinge-elen

Det verkar som att ingenjörer från SJ varit med och påskyndat elektrifieringen av Hälsingland. När verkstäderna i Iggesund skulle få elektrisk ström var det en av SJ:s ingenjörer som fick brukets uppdrag att göra ett kostnadsförslag.

Den tidigaste elektrifieringen av en by i Sverige var Stocksbo 1892, när en hemmabyggd dynamo sattes upp i ett sågverk i Stocksboån. Turbinen i Stocksbo levererade likström till fyra gårdar. Mjölnaren reglerade strömmen efter hur belastningen ändrades under dagen.

– När mjölnaren gick och lade sig, stängde han av strömmen, berättar Staffan Olsson, som äger fastigheten där det första kraftverket låg.

Farlig vev på turbinen

Det var också förenat med viss fara att stänga av själva turbinen. Det gjordes med en vev som satt inne i kvarngården och gick med linor till ett reglage på turbinhjulets axel, som stängde turbinens blad.

Ibland skedde någon form av backslag, så att veven for bakåt med stor kraft. Åtminstone en gång träffade veven den som stängde av så hårt, att personen tuppade av, berättar Staffan Olsson.

”Vattlampor” som drevs av vatten

I början av 1885 fanns lite över hundra dynamomaskiner som gav ström åt 4 360 glödlampor och 117 båglampor i Sverige.

I Enånger kallades glödlamporna för vattlampor, inte på grund av måttet på effekt, utan för att de lyste på grund av vattnet som drev turbinen.

Egen generator på bondgården

Det var inte helt problemfritt att använda likström kan familjen Olshäll berätta. De bor strax utanför Delsbo och hade likström från en egen generator till bondgården mellan 1928 och 1972 från Storån.

– När vi slog av och på elförbrukare gällde det att ha kontroll på voltmätaren hela tiden. Helst skulle den ligga på 220 volt. När det gick ner åt 170 blev det blekt ljus i glödlamporna, säger Ingrid Olshäll.

Till generatorn fanns en regulator som skulle styra så att spänningen hölls konstant.

– Det fungerade knappt alls. Därför blev det att justera manuellt hela tiden, säger Sven Olshäll.

Den egna strömanläggningen krävde en hel del underhåll för att fungera.

– Jag fick öppna en liten lucka och krypa in med en fotogenlampa och göra rent turbinhjulets skovlar några gånger per år. Det var trångt och mörkt, förklarar Sven Olshäll.

Om vattentillgången var låg så stängdes generatorn av på natten för att fylla dammen.

Utmaningar: Iskristaller och ljusbågar

Sven Olshäll berättar om ett speciellt fenomen som inträffade på vintern.

– Under vissa temperaturförhållanden bildades det iskristaller i tuben som ledde in vattnet till turbinen och runt intagsgallret, så att vattentillförseln stryptes och spänningen sjönk. Det var bara att vänta på att de smälte, det gick inte att påverka.

Ett annat problem med utrustningen för likström var att strömbrytarna inte höll så länge.

– Varje gång man stängde av så bildades de en liten ljusbåge mellan kontakterna så de slets fort ut, säger Sven Olshäll.

Svaga lampor krävde ljusmålat tak

De första koltrådslamporna var på 10 till 15 watt och lyste inte speciellt starkt.

– Den stora skillnaden var nog att de satt uppe i taket och spred ljuset bra, om taket var målat i en ljus färg, så lyste de nog upp rummet bättre än en fotogenlampa, säger etnologen Jan Garnert.

Det var först vid introduktionen av metalltrådslampan i början på 1900-talet som glödlampornas effekt ökade.

– Inte var det så mycket ljus från de första glödlamporna jag minns. Sjönk spänningen så lyste det inte mycket alls, säger Sven Olshäll.

– Fyra glödlampor på tio watt i ett enda hus, var den blygsamma starten när nattens mörker lystes upp i våra hus.

Jan Garnerts två böcker är ”Ljus och kraft” som handlar om elektricitetens intåg i våra liv och ”Ut ur mörkret” som handlar om hur vi människor med alltifrån talgljus förr i tiden, till elektriska lampor sedan slutet av 1800-talet och i dag försöker lysa upp mörkret.