Ulf Lundén: ”En respektfull hyllning till arbetaren”

KULTUR – Dokumentärfilm
Recension: Himlens mörkrum av Nils Petter Löfstedt (SVT Play).

Nils Petter Löfstedts dokumentärfilm ”Himlens mörkrum” är en modern respektfull arbetarskildring. Det är också en hyllning till dokumentärfotografen och filmaren Jean Hermanson samt till det fotografiska hantverket.

Det är en stark och mycket levande dokumentärfilm som Nils Petter Löfstedt har skapat med hjälp av gamla porträtt av industriarbetare med Jean Hermanson som upphovsman. Nils Petter var Jean Hermanssons fotoassistent i flera år. Jean gick ur tiden 2012 och efterlämnade ett gigantiskt fotoarkiv. Dessutom hade han gjort ett stort misstag. Han skrev inte upp namnen på de arbetare som han hade fotograferat genom åren.

I ”Himlens mörkrum” tar Nils-Petter oss med på en tidsresa. Han söker upp platser och människor på bilderna. Det blir flera intressanta möten.

Det handlar bland annat om Tuula Klemetti som arbetade på Volvo. Hon berättar hur arbetets glädje försvann när industrirobotarna tog över och bestämde arbetstempot. Vi får även möta Kjell-Arne som jobbar kvar än i dag på Björneborgs järnverk. Han var 16 år gammal när han började. Nu har Kjell-Arne hunnit fylla 65 år. Han tycker det är ungefär på samma sätt, nu som då, smutsigt och jävligt men med god sammanhållning på arbetsplatsen.

LÄS ÄVEN: Elvis Presley förankrad i arbetarklass och blues

Det är ett bra grepp av Nils-Petter att söka upp människor och miljöer på nytt. Därmed undviker han att fastna i ett nostalgiskt trasselgarn.

Dokumentärfilmen innehåller även bilder på Olof Palme som aldrig tidigare varit publicerade. De är tagna vid ett besök på en byggarbetsplats i Stockholm. Då var den socialdemokratiska politiska eliten betydligt närmare den vanlige arbetaren och väljaren än vad fallet är i dag.

Då fanns fortfarande en stor tilltro till arbetarrörelsens stora politiska och fackliga visioner.

Löfstedts dokumentär är framför allt ett bevis på att det fortfarande finns en mycket stor och levande industriarbetarklass i det här samhället oavsett vad den nyliberala doktrinen hävdar i medier och i sina lobbykampanjer. Här framträder arbetaren helt i sin egen rätt och visar att hen fortfarande utgör en viktig ryggrad i vårt samhälle.

LÄS ÄVEN: ”Arbetarrörelsen har vikit sin kulturpolitik”

Jean Hermanson (1938-2012) var en av våra stora dokumentära skildrare av arbetarklassen. När han var ung fick han uppdraget av den dåvarande fackförbundstidningen Metallarbetaren att göra ett reportage om sin egen hemort Norrahammars bruk i Småland. Det skulle bli många fler liknande uppdrag.

Under slutet av 1960-talet färdades han runt på mängder av olika svenska industrier för att skildra arbetets vardag. Det resulterade även i flera böcker i samarbete med författaren Folke Isaksson. Det handlade om ”Dom svarta”. En bok om gjuteriarbetarna i Sverige. ”Nere på verkstadsgolvet”, dokumentation på stålverk, gjuterier, smedjor, valsverk, verkstäder och bilindustri över hela landet.

20 år senare började han att filma och dokumentera nedläggningen av Öresundsvarvet i Landskrona och Kockums i Malmö. Med utgångspunkt från några arbetarstäder i södra Sverige skildrade han ett samhälle på väg mot massarbetslöshet och segregering.

Jean Hermanson fick Johan Ahlbäckpriset 2004 i Smedjebacken. Motiveringen löd bland annat:

”Med sin kamera hjälper han oss att se och får oss att känna människan i hennes utsatthet – med ett engagemang som bottnar i djup solidaritet med hennes villkor. Han närmar sig människan i industri- eller tempoarbetet och fångar arbetssituationen på ett sätt som för tankarna till Johan Ahlbäcks målningar. Hans bilder får oss att vilja en förändring.”

LÄS ÄVEN: Kvinnliga och homosexuella elektriker fryses ut – nu lyfts problemet i filmer

De hade en grundläggande gemensam bakgrund och erfarenhet. Båda hade själva växt upp i den samhällsklass som de själva skulle skildra i många år.

Jean Hermanson tillhör utan tvekan en av de stora svenska skildrarna av vårt arbetsliv. Han närmade sig människorna med stor respekt. Nils Petter Löfstedts dokumentär blir också ett äreminne över Jeans livsverk och till fotot som hantverk i det smått klassiska mörkrummet, där bilden sakta tonar fram som genom ren magi.

Jean Hermanson ansåg att ”alla människor är vackra när de arbetar”, åtminstone om människor tycker om sina arbeten. Det kanske är sant – åtminstone ser det så ut i hans egna bilder. Här finns både stolthet och en ömsesidig respekt för varandras hantverk.

Ulf Lundén
ulf.lunden@mittmedia.se