Varför fokuserar vi på migranterna när det gäller välfärdens framtida finansiering, de utgör knappast något hot.

Däremot är det problematiskt att genomsnittsdebuten på arbetsmarknaden sker vid tjugoåtta år och att pensionsåldern är sextiofem år, när vi blir äldre och äldre.

Fokus i debatten bör handla om att minska genomsnittsåldern för debuten på arbetsmarknaden och att successivt höja pensionsåldern samt att skapa ett hållbart arbetsliv, då löser vi välfärdens finansiering långsiktigt och så slipper vi populistiska syndabockar som flyr från andra länder.

Det diskuteras i dag mycket om hur många människor välfärdssamhället klarar av, som om skattefinansierad välfärd är något som bygger på en viss mängd människor för att det ska fungera.

Självklart måste en stor del av befolkningen förvärvsarbeta och därigenom betala in pengar i systemet. Annars skulle det vara en ekonomisk ohållbar ekvation, men det är inte detsamma som att påstå att välfärdsstaten endast funkar med ett visst befolkningstal.

Enligt statistiska centralbyrån föddes det cirka hundrafemtontusen människor i Sverige under 2014, det invandrare cirka hundratjugotusen, nittiotusen avled och en bit över femtiotusen utvandrade från Sverige.
Totalt blir detta ett nettoöverskott i befolkningstillväxt på hundratusen människor, Sveriges befolkning ökade alltså med cirka hundratusen personer under året.

Merparten av migranterna som flyttat till Sverige är i vuxen ålder och har därmed en förmåga att förvärvsarbeta, vilket den övervägande majoriteten också kommer att göra vartefter.

Av landets hundrafemtontusen nyfödda människor är dock vägen till förvärvsarbete och egenförsörjning lång, dels på grund av fysiska förutsättningar, men även de språkliga och kunskapsmässiga förutsättningarna begränsar deras deltagande på arbetsmarknaden.

Det kommer i genomsnitt att ta tjugoåtta år för dessa individer att bli egenförsörjda, det är nämligen genomsnittsåldern för arbetsmarknadsdebuten i dag. Under tjugoåtta år kostar dessa individer många miljarder för samhället, vårdkostnader via landstinget, barnbidrag, föräldraförsäkring, skolpeng och studiebidrag är några av de kostnader som barnen för med sig.

Drabbas barnen av några allvarligare sjukdomar under sin uppväxt blir notan ännu dyrare och i värsta fall kanske de inte kommer att kunna förvärvsarbeta överhuvudtaget.

En migrant i vuxen ålder som kommer hit börjar i genomsnitt att förvärvsarbeta efter sju år, en lång tid kan tyckas och den kan säkert förbättras, men genomsnittstiden skall ändå ställas gentemot ett barn, som i genomsnitt börjar förvärvsarbeta efter tjugoåtta år.

Den samhälliga kostnaden är avsevärt mycket högre för ett barn än en vuxen migrant, ändå diskuterar vi välfärden och dess finansiering utifrån ett migrationsperspektiv.

Pensionärer är en annan stor ekonomisk börda för välfärdssamhället och för dessa individer finns inget framtida förvärvsarbete, däremot ökar medellivslängden och vårdomkostnaderna hela tiden.