”Jag skulle vilja ha en ombudsman i varje stad”

Jag träffar Tomas Gustafsson på Runöskolan i Åkersberga norr om Stockholm. Sen i oktober har han gått på en LO-utbildning för påtänkta ombudsmän. Tiden på skolan varvas med praktik på olika platser i landet.

– Jag har levt i kappsäck sen i oktober nu, säger Tomas.

Det är slutet på februari när jag träffar honom och utbildningen är på väg att ta slut.

– Jag blev anställd som ombudsman från igår.

Jag har levt i kappsäck sen i oktober nu.

Efter utbildningen ska han nämligen till en ombudsmannatjänst i Västerås, där han i första hand ska ansvara för förhandlingar i Närke, Västmanland och Uppland.

– Och så blir det en del i Stockholm.

Just den här dagen i februari har han haft svårt att sova och gått upp mellan fyra och fem. Vid sex var han på gymet.

– Vi ska ha lite aktivitet i kväll, så det blev bra att träna på morgonen i stället för kvällen.

I lektionssalen pågår den utbildning som arrangeras av LO. Det är tilltänkta ombudsmän från hela LO-området. Dagens ämne är kommunikation.

De får lära sig hantera olika sätta att kommunicera. Först går gruppen igenom en rad debattinlägg som de fått i uppgift att skriva. Ämnet var den nye s-ledaren Stefan Löfven.

På eftermiddagen ska de lära sig blogga, och twittra.

Jag räknade på det där, och kom fram till att jag skulle kommit till Tokyo och stannat var sjunde kilometer, och talat med en medlem i fem minuter.

Den lite mer handfasta gammaldags kommunikationen, där man träffas för att diskutera avtal, ackord och annat, är annars det Tomas gillar bäst i det fackliga arbetet.

De senaste åren har han varit ordförande för avdelning 9, senare verksamhetsledare för Vk 9. Där har en hel del av tiden gått till besök ute på arbetsplatser i verksamhetskretsen. Tomas kallar det avdelning fortfarande.

Nu lär han kanske inte få den tiden. Mer tid kommer att gå till förhandlingar.

Han är van att pendla. Ansvarig för ett fackligt område som täcker en stor del av Mellansverige har det väl blivit några mil.

– På Bravida har jag jobbat som resemontör, så jag är van därifrån också.

I fjol fick han uppgiften att resa runt i landet för att ge impulser till att medlemmarna skulle skriva avtalsmotioner. Han åkte från Kiruna till Blekinge, 950 mil i en bil. Han besökte 1 400 medlemmar på 130 arbetsplatser.

– Jag räknade på det där, och kom fram till att jag skulle kommit till Tokyo och stannat var sjunde kilometer, och talat med en medlem i fem minuter.

Det kom in 1 500 avtalsmotioner, tio gånger fler än inför förra avtalsrörelsen.

Skulle jag leva om mitt liv skulle jag satsa på samma yrke.

– Visar du dig så får du diskussioner. Förbundsledningen vet inte vad medlemmarna vill annars.

På 1990-talet började han motionera. Och det blev rejält. Det hann bli sju Lidingölopp, ett 20-tal halvmaror och några maratonlopp. På senare tid har det mest blivit spinningcykel för att få kondis.

– Knäna har tagit stryk. Det blir mest gym numera, 3-4 gånger i veckan. Det gäller att ta sig tid.

Jag träffar några av hans kollegor under kursen. När jag frågar om vad de har att säga om Tomas, så kommer det en massa positiva omdömen om hans engagemang och att han vill att alla ska vara med. En sann kollektivist med andra ord.

Sen berättar de om hans enträgna tränande och hans rationella sätt. Saker och ting ska ha ett avslut. Det är väl med ett sådant sätt han lyckas hålla i den allt så nyttiga träningen.

När jag gick med i facket kände jag en stolthet. Jag vet inte var det kom ifrån.

För att ytterligare förenkla sin träning, så har han ett litet gym i källaren hemma i Nyköping, där han bor med sin familj sen tolv år. Där finns också en liten musikstudio, som han använder tillsammans med sina barn.

– De är intresserade och det är kul att göra något tillsammans.

För hans egen del blev det gitarrspel i band som spelade hårdrock, rock och pop under ungdomsåren. Ett par demoskivor till och med. Men så långt till en ”riktig” skiva kom han inte.

– Jag började spela valser på akustisk gitarr när jag var tio år. Det var inga andra i familjen som musicerade, men vi hade mycket skivor hemma. Det var mycket Elvis Presley och han spelade ju gitarr och det var häftigt.

Med en lite mer ordnad tillvaro efter tiden på Runöskolan hoppas han att det ska bli mer tid i musikstudion.

Varför blev du elektriker?

– Jag skruvade mycket på gamla radioapparater när jag var liten. Sen hade jag min morbror som sa att ”elektriker ska du bli då tjänar du pengar”. Skulle jag leva om mitt liv skulle jag satsa på samma yrke.

– När jag gick med i facket kände jag en stolthet. Jag vet inte var det kom ifrån.

Ganska snart fick han fackliga uppdrag.

Egentligen skulle jag vilja ha tillbaka en ombudsman i varje stad. Vi förlorar så mycket om vi inte är så medlemsnära.

– Jag är ju en som säger vad jag tycker, och det var väl med viljan att tjäna pengar som jag kom in på ackordet och därmed på den fackliga banan. Jag fick stöttning från kollegor tidigt. På jobbet hade vi Sören Karlsson, som satt i förbundsstyrelsen och Sten Thunholm som var ombudsman.

Då var det var avdelning 23 i Norrköping som gällde. I mitten av 90-talet kom sammanslagningen av avdelningar. Tomas var en av de många som tappade sina förtroendeuppdrag när det blev storavdelningar.

– Det blev en lite nedförsbacke där.

Än i dag kan han sakna den närhet den gamla organisationen gav. Förtroendevalda fanns närmare medlemmarna.

– Det försvann många förtroendemän. Egentligen skulle jag vilja ha tillbaka en ombudsman i varje stad. Vi förlorar så mycket om vi inte är så medlemsnära.