Kvinna i elbranschen – viktigt med självförtroende och skinn på näsan

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig att möta, när jag bestämde mig för att träffa några tjejer i en av Sveriges mest mansdominerande yrkesgrupper. Men bara det att endast en procent av elektrikerförbundets medlemmar är kvinnor gjorde mig nyfiken.
Hur är det att jobba bland ”gubbarna”. Hur ser man på tjejerna och hur upplever tjejerna det.

Möjligen hade jag en något förutfattad mening om nedtryckta tjejer.
Vad mötte jag då? Jo, stolta, yrkeskunniga och tuffa tjejer som tar för sig och som i viss mån förändrat klimatet på arbetsplatserna.

På SSAB i Borlänge har de sen åtta år lagt ut elinstallationsarbetet på två entreprenadföretag, NEA och Midroc. SSAB:s egna elektriker får koncentrera sig på processen.

Hos NEA träffar jag Emma Brunström, Elinore Selldén och Jenny Kardell som alla har hunnit med lite olika eljobb, men som numera har sin huvudsakliga arbetsplats på SSAB.

n stor arbetsplats med ett par tusen anställda, och där elinstallatörerna får en viktig funktion i en lång kedja, där stålämnen ska omvandlas till höghållfast stål.

I Hudiksvall träffar jag Marie Näslund, servicetekniker hos Relacom. Ett fritt arbete menar hon själv, där hon oftast jobbar helt ensam, med att bland annat byta mätare i villor och bostäder.

Alla tjejerna har knappt tio år i yrket. Emma och Elinore, båda 27 år, utbildade sig på elprogrammet på Erikslundsgymnasiet i Borlänge. Jenny, 34, omskolades sig från barn-skötare, genom en utbildning hos Yrkesakademin.

Marie, 30 år, utbildade sig ett drygt år på IUC i Katrineholm (Installatörernas utbildningscentrum).
Ingen av dem ser sig som något udda, trots att de faktiskt är ganska ovanliga som elektriker.

Det finns något självklart över deras sätt att vara. De är respekterade som duktiga yrkeskvinnor. De ser sig själva som en i gruppen, utan varken fördelar eller nackdelar i någon större grad.
På SSAB talar ansvariga chefer om att det har blivit en annan ton på arbetsplatsen sen tjejerna kom in i bilden.

– Killarna fick väl kamma till sig. Det blev en annan jargong. Killarna fick vårda språket, säger Lars-Erik Morin, ansvarig hos SSAB för entreprenatföretaget på elsidan.

Han får medhåll av Henrik Söderstad, som ansvarar för NEA:s arbete på SSAB.

Även om deras yrkeskunnande och deras yrkesstolthet är självklar i dag, så var det väl så att nålsögat var ganska litet ibland när de skulle in i branschen.

De var oftast ensamma tjejer i stora grupper av killar på utbildningarna. Man får uppfattningen att det höjdes på en del ögonbryn, när de berättar om starten på utbildningarna.

Vanans makt och kanske förutfattade meningar kan vara nog så betydelsefull hur vi reagerar.– Man kanske blir lite mer hådhudad, säger Marie Näslund.Jag funderar om det är de hårdhudade som blir kvar i yrket.

Marie berättar om att hon ibland fick lite lättare arbetsuppgifter under utbildningen. Om det berodde på att de inte trodde hon skulle klara det, eller att de var ”snälla” mot en tjej, vet hon inte riktigt.

– När vi skulle klättra upp i en stolpe kunde de säga: ”du kan vänta där nere”. Men jag ville ju utbilda mig. Då måste jag ju också få pröva på allt. Jag blev förbannnad då.

För ett år sedan flyttade Marie Näslund och hennes sambo till Hudiksvall. De bygger en villa utåt havet.

– Jag har nog flyttat färdigt nu, säger Marie, efter att ha bott och jobbat i Stockholm, Åtvidaberg, Östersund och Umeå.

Marie sökte ett ledigt jobb hos Relacom i Hudiks-vall. Det var flera sökande.
Hon fick jobbet.

Nya arbetsuppgifter, där hon lär sig nytt hela tiden. Nu är hon ensam tjej bland de tio serviceteknikerna i och runt Hudiksvall. Hon trivs, men samtidigt säger hon att hon tänkt till en del sen dödsolyckan i Koppom i mellandagarna, när en Relacomanställ avled.

– Det är ju riskanalyser hela tiden.

Även Emma, Elinore och Jenny berättar om att det kunde vara lite tufft den första tiden. För dem själva var det ett självklart val att bli elektriker. För andra i omgivningen verkar det ha varit lite ovant.

Visst har de mött förståsigpåare som deklarerat att elektrikerjobbet inte är något för kvinnor. Men tjejerna sprider snarare en annan bild med positiva killar.

Alla tre berättar om hur de kan bli bemötta, om en tjej och en kille kommer ut på ett jobb.

– Då vill de nog prata med killen i första hand.

Inte för någon av tjejerna var det så att de halkade in på ett bananskal till elektrikerjobbet. Det var medvetna val.

– Jag valde mellan bygg och el, säger Emma Brunström.

Elinore ville ha en yrkesutbildning, som hon kunde utbilda sig vidare ifrån.

– Men jag vet inte hur det blir med vidareutbildning. Man tjänar för bra för att börja plugga.

Jenny hann med en karriär som barnskötare några år innan hon blev utlasad, och fick chansen att utbilda sig till elektriker.

– Jag trivdes som barnskötare. Men det här är ett friare arbete.

Marie hade funderat på elprogrammet när hon skulle åka från hemorten Rörström till gymnasiet i Strömsund, men valde till slut samhällsprogrammet.

I 20-årsåldern var hon dock ganska säker på vad hon ville göra. Hon såg anslag om utbildningen i Katrineholm och hoppade på det direkt.

– De flesta jag jobbat med har varit helt underbara. Man kan inte gå runt och vara rädd. Man måste ta för sig, visa vad man kan. Men ibland känner jag att jag måste prestera mer eller att aldrig göra fel. Jag vill gärna vara duktig eller felfri. Samtidigt tror jag inte någon annan har de tankarna, säger Marie Näslund.

Jag tar upp frågan om kalendrar med lättklädda tjejer. Störs de av dem? Jag minns själv när SSAB i princip förbjöd den typen av kalendrar under 1980-talet, efter en del hårda diskussioner.

– Man vet ju vad man gett sig in på. Det är väl bara och ta med en egen kalender med nakna killar, säger Emma.

Det är väldigt lite i vardagsarbetet där någon av tjejerna i dag tycker att det finns några svårigheter eller problem att vara ensam tjej. Någon säger till och med att det är enklare att jobba med killar än med tjejer.

Det tunga i arbetet ser de inte som något problem. Marie Näslund ser en del moment i jobbet som linjemontör, som hon jobbat som, där det kan vara tungt. Tjejerna på SSAB menar att jobbet i processindustrin är betydligt tyngre än andra eljobb.

– Ibland förutsätter killarna att vi inte kan lyfta. Det kan bli för mycket hjälp ibland, säger Jenny.

Vän av ordning skulle kanske säga att tjejerna inte törs säga något kritiskt om killarna. Det kan ju också vara att det finns en bra respekt för tjejerna. Bland annat kanske för att de är duktiga i yrket.

– Det verkar som att vi tycker karlarna är helgon, säger Elinore, med undertonen att de inte alltid är det.