”Det är inte konstigt att människor blir förbannade. Saker har tagits ifrån folk under lång tid utan att ett så kallat ’effektivt alternativ’ funnits på plats”, skriver Elektrikerns krönikör Sofie Eriksson. 

Föröka er innan döden. Förra årets varma och torra sommar stressade skogarna att producera för apokalyps. Och träden svarade. Det snöade ludd från asparna den här våren. Granarna befolkades av överjävligt många kottar. Pollendammet begick storoffensiv mot alla stackars allergiker.

Naturen demonstrerar. Naturen har fått nog.

Människorna också.

När den här texten skrivs samlar Facebookgruppen Bensinupproret 2.0 ungefär 660 000 personer. I siffrorna finns vi, verkliga människor. 660 000 stycken.

Vi imploderar under tyngden av allt som ska produceras, levereras, konsumeras. Vi har gäddhäng, tjocka lager smink och svårt att sova. Vi har öl i kylen men ingen att ringa när hjärtat gör ont. Vi har för mycket och för lite på samma gång.

Vi människor, vi som ställer om för sommar nu. Gräsklipparna går varma, ölen dricks utomhus, mörka gardiner byts till ljusa. Det riktiga livet nalkas. Det där ljuva livet som uppstår när vi äntligen får vara oss själva. Lediga. Tillfälligt fria från lönearbetets ok.

LÄS ÄVEN: Utredningen klar: Så påverkar klimatförändringarna elsäkerheten

Bensinupproret är större än priset på drivmedel. Det handlar om oro för ens materiella vardag. Att kunna ta sig till jobbet, förskolan, affären även om man är ensamstående morsa i Särna.

Det är inte konstigt att människor blir förbannade. Saker har tagits ifrån folk under lång tid utan att ett så kallat “effektivt alternativ” funnits på plats. Vårdenheter, apotek, busslinjer, skolor och arbetsförmedling lägger ner. Det nya, fräscha och digitaliserade ska komma framöver. När då? Ingen vet.

Uppgivenheten växer. Och uppgivenhet är farligare än ilska. Så var inte rädd för ett uppror. Det är kanske vad som räddar oss.

Naturen demonstrerar mot överkonsumtion och kapitalism. Det brinner, luddar, svämmar. Mot ett ekonomiskt system som över tid varit totalt oförenligt med levande skogar och friska vatten.

Så gör även människorna i våra olika periferier. Vi demonstrerar vår ovilja inför att leva med knappa marginaler. Att arbeta stora delar av ens vakna tid och ändå inte uppleva att samhället omkring blir bättre.

Att genom jordbruk, skogsbruk, industri, turism och välfärd slita sina väsen och ryggar för att se de rika i storstäderna leva livets glada dagar utan motstånd.

LÄS ÄVEN: Sofie Eriksson: ”Mannen framför mig vågar inte skaffa barn”

Och så skrattar man åt detta. Från alla håll. Det är fake, säger man. Antingen åt naturen eller människorna. Bensinen är inte dyr egentligen, kolla bara på glassen Sandwich, den har ju ökat mer i pris än bensinen! Som om man kan skjutsa ungarna på glass.

Eller så är klimatförändringarna hittepå. Det är ju kallt nu för att vara juni. Barnen som demonstrerar förstår ingenting.

Man skrattar för att man inte vill se. Kan verkligen ingen förstå att det här hänger samman? Vi orkar inte leva såhär. Det är inte på skämt.

Dagarna är som längst nu. Blotta halsen för det syre som skogen ger dig. Om du kan släppa fasaden och våga lyssna på ett träd med dödsångest kanske du upptäcker att ni delar samma vrede. Samma oro.

Det handlar ju i grunden om våra liv. Ska vi få finnas på den här platsen?