”Nej, jag vågar inte skaffa barn. Inte så som det ser ut nu.”

Det är pastellfärgad januari i en vilande bruksort. Ett nytt år har givits oss. Minusgraderna svider i lungorna och själen bolmar ur käften på en.

Jag ska möta min kille på bygget där han jobbar. Medan han avslutar golvläggningen ställer jag mig och språkar med hans kollega. Var bor du då, hur är det på jobbet, fan vad kallt det är ute. Ja, du vet, de vanliga grejerna.

Men när han berättat om sin tjej och jag frågar om de har barn får jag ett oväntat svar. Han vågar inte.

LÄS ÄVEN: Vassa och roliga broderier signerade Sofie Eriksson

Mannen som står framför mig är i min ålder. Han har ett vanligt knegarjobb och trygg anställning på en medelstor firma med kollektivavtal. Han bryr sig om samhället och tycker det är viktigt att alla gör sitt för att bidra.

2009 flydde han till Sverige från Afghanistan. På grund av sin bakgrund möter den här arbetaren en mer hårdnackad tillvaro än sina arbetskamrater. Det handlar om glåpord, personliga angrepp och misstänkliggöranden.

Han upplever att han ständigt måste kämpa mer än andra för att räknas som en bra kollega. Han berättar att folk verkar se honom som en parasit.

Detta trots att han arbetar och skapar ett mervärde för samhället, precis som alla andra på arbetsplatsen. Den här mannen har lämnat allt, riskerat sitt liv i gummibåt över havet, hängt under en lastbil genom Europa, lärt sig ett nytt språk, och arbetar nu för att rusta upp och skapa nytt.

Det är uppenbart för gud och alla människor att det här är en person som ansträngt sig hårdare än de flesta som är födda i trygga Sverige. Ändå är det han som inte känner sig välkommen att leva sitt liv här, efter tio år i landet.

Han upplever att det bara blir värre. Att gränsen för vad som är okej att säga hela tiden förflyttas.

Och du. Våga inte sluta läsa för att det är obekvämt. Du vet att det här är sant för du har själv känt det hända.

Du har sett sociala medier svämma över av hat och hån. Du har sett partierna tävla i att vilja stänga gränser.

Du har märkt personer i din närhet börja säga helt sjuka saker. Du har sett det och du har inte alltid sagt ifrån. Inte jag heller.

LÄS ÄVEN: Diskriminering ska förebyggas med ny arbetsgivarguide

Vi har alla ett ansvar för hur vårt samhälle ska kännas att bo i. Vad vi säger och inte säger spelar roll. Man kan vara förbannad på att byskolan lagts ner eller att väntetiderna till sjukvården är långa, men det är ju inte människor från andra länder som är problemet.

Ändå drabbas han framför mig när folk inte vet var de ska ta vägen med sin ilska för att de rikas skattesänkningar försämrat välfärden.

Föreställ dig känslan. Att hela din närvaro ifrågasätts dagligen. Att arbeta hårt med kroppen och ändå ses som en belastning. Att inte våga skaffa barn för att du är så orolig att en liten och skör människa skulle behandlas lika vidrigt som du själv.

Sen kan du fundera över vem du tror tjänar på att arbetare ger sig på varandra istället för något annat.