Erland Olausons bemötande av mina åsikter om förslaget till inskränkningar i strejkrätten är anmärkningsvärt. För han bemöter mig bara med ett enda argument, en dom som kom redan 1989, Britanniadomen.

Den domen innebär enligt honom att stridsåtgärder för att skydda facket från avtalsdumpning vid konkurrerande kollektivavtal är förbjudna, alltså stridsåtgärder för kollektivavtal när arbetsgivaren redan är bunden av ett avtal.

Domen innebär enligt honom att det blir samma rättsläge när det gäller avtalsdumpning såväl före som efter det att det nu liggande lagförslaget genomförts.

Men sedan 1989 finns det tre mål i AD där LO-förbund genom stridsåtgärder just undanträngt konkurrerande kollektivavtal som skulle ha medfört lönedumpning, men där det strejkande förbundet hade avtalsrätten enligt LO:s gränsdragningsprinciper.

  • 2005 ett mål mellan ABB och Pappers om avtalsrätten för pappersbruket Figeholm där ABB försökte avtalsdumpa genom att tillämpa Teknikavtalet IF Metall,
  • 2012 ett mål mellan Byggnads och det statliga bolaget Svevia AB som på Byggsektorn försökte tillämpa SEKO:s billigare avtal,
  • 2017 ett mål mellan SEF och Sector Alarm där företaget inom SEF:s avtalsområde försökte tillämpa det billigare Unionens avtal.

Och att förbunden i dessa fall återfick avtalsrätten har inte skett pga. arbetsgivarens godhet, där denne godtagit LO:s beslut. Tvärtom. I samtliga fall struntade företagen fullständigt i LO-styrelsens beslut och ville behålla de billigare avtalen.

I exempelvis fallet med ABB och Pappers avseende Figeholm vägrade ABB att foga sig i LO-styrelsens beslut att avtalsrätten tillhörde Pappers. Först sedan fartyg med last destinerad till ABB började vända på Nordsjön pga. Transports sympatiblockad med Pappers, tecknade man Pappersavtalet för Figeholm.

Likadant var det i övriga fall där förbunden återfick avtalsrätten genom stridsåtgärder.

I samtliga ovan angivna rättsfall åberopade arbetsgivaren i AD att fackets stridsåtgärder var ett försök att undantränga det befintliga avtalet och därför förbjudna enligt Britanniaprincipen.

AD godtog inte denna invändning och sade att avtalets tillämpningsområde fick avgöras i efterhand genom en tolkningstvist.

Men resultatet talar för sig själv, i alla tre fallen återfick förbunden avtalsrätten enligt LO:s gränsdragningsprinciper.

Så när Erland Olauson säger att rättsläget är oförändrat talar han tyvärr mot bättre vetande. För om det nu liggande lagförslaget går igenom blir samtliga dessa tre stridsåtgärder som avdömts av AD förbjudna om det strejkande förbundet önskar ha andra avtal än hängavtal, eller ett andraavtal.

Och andraavtalet är som Erland Olausson själv konstaterar otjänligt, eftersom det först tecknade avtalet som huvudprincip gäller framför andraavtalet.

Så från det att avtalen löper ut efter den 1 januari 2020 kan samtliga företag i rättsfallen ovan teckna avtal med IF-metall, SEKO och Unionen för sina arbetare utan att förbunden kan göra ett skvatt.

Hade Erland Olauson berättat detta vid sin föredragning inför LO-styrelsen hade nog ingen mer än IF-Metall ställt upp på detta lagförslag.

Jag hoppas LO-förbunden tar sitt förnuft till fånga och fixar att detta katastrofala förslag aldrig blir gällande lag.