Jag är demokratisk socialist och där av feminist. Det har jag nog alltid varit, även innan jag själv satte den etiketten på mig. Det grundar sig framförallt i en ilska över orättvisor. Inget gör mig så arg som orättvisor. Och det finns gott om sådana mellan kvinnor och män.

Kvinnor tjänar mindre och har otryggare anställningar och som en följd av detta lägre pensioner. Deras arbete värderas lägre än männens. De förväntas fortfarande ta huvudansvaret för samhällets reproduktion. Det är den materiella sidan av saken. Därutöver möter de ofta trakasserier och en hemsk jargong, inte minst i vår bransch. Detta gör mig förbannad.

Enligt SCB är andelen kvinnor i vår bransch mindre än två procent. I våra medlemsled är knappt tre procent kvinnor. Det är inte bra. Det finns ingen vettig anledning till varför det ser ut på det här sättet. Vårt yrke är ett fantastiskt yrke som lämpar sig väl både för kvinnor och män. Vad beror detta på? Det beror inte på någon lönediskriminering. Jag tror att traditionens makt spelar stor roll. Och jag tror tyvärr att det finns fördomar åt bägge hållen. Från kvinnor när det gäller en manlig jargong. Och från män när det gäller kvinnors förmåga att klara av jobbet. Och från arbetsgivare som inte anpassar arbetsplatserna till ett modernt jämställt arbetsliv.

Detta måste vi förändra! Varför? Jag är helt övertygad om att miljön på våra arbetsplatser blir bättre av att vi möts där med olika bakgrunder. När olika erfarenheter möts så växer något större. Man kan göra jämförelsen med skolans värld. Jag är alls inte förtjust i valfrihetsyran i skolan. Jag tyckte att det fanns ett värde i att villabarnen mötte förortsungarna. Jag tror helt enkelt att mångfald är bra för oss och förhindrar och förminskar dåliga kulturer och jargonger.

Här har vi alla ett ansvar. Män som kvinnor. Att vara vaksamma på jargonger och förminskanden som alldeles för ofta drabbar kvinnor i våra branscher. Jag är därför glad att vårt kvinnliga nätverk ELQvinnorna verkar fått ny fart och kan agera blåslampa och hjälpa hela förbundet att sätta ljuset på fördomar och intolerans. Jag vet att man planerar en kampanj här under hösten för att sätta fokus på arbetsmiljön och i synnerhet hur hygienutrymmena ser ut på våra arbetsplatser. Det ser för hemskt ut på vissa ställen. Och detta är arbetsgivarens ansvar.

Vi ska också bli bättre på att se på hela förbundets verksamhet med genusglasögon. Vi behöver fler kvinnor i våra led – och på alla positioner. Det är vad vi kan göra i vårt förbund, i den större frågan kring den ojämställda arbetsmarknaden krävs större och samlade grepp.

Min feministiska övertygelse präglar starkt min syn på lönebildningen och den kommande avtalsrörelsen. Jag vet att inget eller väldigt lite av värde kan uträttas på detta område utan att vi är fler som strävar åt samma håll. Det är därför jag slåss för en LO-samordning.

Vi behöver en samordning med både procent och krontal. Annars fortsätter skillnaderna att växa. Enkelt uttryckt. Män tjänar mer än kvinnor. De får alltså mer i pengar av procentpåslag och löneklyftorna ökar. 2,2 procent för en kvinna som tjänar 20 000 kr ger 440 kronor. Samma procent för en man som tjänar 30 000 kr blir 660 kronor mer i månaden. Så har det med ett till synes enkelt och rättvist procentpåslag blivit att mannen får 220 kronor mer. Detta kan inte få fortsätta år efter år.

Därför behöver vi samlas kring en lönebildningsmodell som främjar både jämlikhet och jämställdhet. Hur svårt kan det vara?

Jonas Wallin