Två sidor av svensk elproduktion – självklart finns där elektriker

Från sol och regn. På några dagar besöker vi ytterligheterna inom svensk kraftproduktion. Små vattenkraftstationer byggda i förra seklets tidiga år längst den laxrika Mörrumsån. Det minsta Mariebergs kraftstation producerar 3,2 GWh per år (effekt 0,9 MW), det största Granö 30 GWh (effekt 8,8 MW). Där finns ingen fast personal.

Turbinerna bara snurrar och generatorerna genererar pengar till Eon (Sveriges tredje största vattenkraftproducent). Patrick Svensson och tre andra servicemontörer tittar till verken då och då. De svarar för tillsynen av flera verk. Produktionen på verken fjärrövervakas via satellitkommunikation från en driftcentral i Sundsvall. Vid flera av verken har man vidtagit olika åtgärder för att skapa möjligheter för lax och ål att vandra förbi kraftverken.

Patrik Svensson, 42 år, bor i Svängsta och är montör på One Nordic, serviceområde syd. Det är fyra montörer som har tillsynen till vattenkraftverk längst Mörrumsån (fyra) och Ronnebyån (sju).
– Arbetet startar hemma. Vi har månadslön. Företaget har ett treårigt serviceavtal med Eon. Det är ett fritt och bra jobb där man styr sin vardag mycket själv, säger Patrik.

Vad har du för funderingar inför kommande avtalsrörelse?
– Jag tycker det saknas pengar till utbildning. Allt är så kostnadspressat. Och så behövs såklart en rejäl löneökning, anser Patrik.
Vattenkraft är solenergi. Solens värme får vatten från sjöar, älvar och hav att dunsta och bilda moln som ger regn eller snö. Den nederbörden kan samlas i vattenmagasin och utnyttjas för kraftproduktion. Vattenkraft är inhemsk och en förnybar energikälla.

Vatten har vi gott om i vårt land och det kan lagras och användas i precis den mängd som behövs. Det är lätt att reglera vattenkraften. Den är en ren och förnybar energiform. Naturen fyller på magasinen.
Nackdelarna är ingrepp i naturen. Kraftstationer, regleringsdammar, överdämningar och torrläggningar ändrar landskapsbilden och påverkar det naturliga samspelet mellan djur och natur.
Olja räddar spetsar och elbrist. På Kölön utanför Karlshamn har vi ytterligheten åt andra hållet – Karlshamnsverket. Ett oljekondenskraftverk med tre block ägt av Eon. Eldat med olja som kommer med oljetankers och sedan lagras i gigantiska bergrum. Det är ett topp- och reservkraftverk med en total effekt på cirka 1 000 MW, vilket motsvarar ett kärnkraftsblock. Ligger i ständig beredskap skött av närmare 60 personer. Här finns ett 20-tal medlemmar i Elektrikerna som har en egen fackklubb.

När vattenkraften har torrår, vintern är sträng, vindkraften inte snurrar eller kärnkraften har problem eller reparationer – då finns ett begränsat antal reservkraftverk som klarar elförsörjningen. Det är ett komplicerat pussel att på många olika sätt producera och distribuera elektricitet för samhällets och näringslivets behov.
Klubbordföranden Sven-Ingvar Pettersson, guidar runt på fabriksområdet. De gigantiska bergrummen som kan rymma 800 000 kubikmeter olja ingår i rundturen. En makalös anläggning nedsprängd i urberget.

Stämningen växlar i takt med olika besked och beslut när det gäller upphandlingen av den svenska reservkraften och delningen av Eon till två bolag. Nu flyter det på men det har varit omorganisationer och uppsägningar.
På verket satsar man hårt på att bli så miljövänliga som möjligt inom sitt produktionsområde. Mycket stora investeringar har gjorts för rening av avgaser. Det är ett av världens renaste vad gäller utsläpp av försurande ämnen.
– Just nu har vi haft en revision av en av turbinerna. Det sker inte så ofta. En turbin har 600 olika blad som snurrar 3 0000 varv per minut i drift. Bladen är individuellt producerade. Det största väger 18 kilo och kostar motsvarande en Volvo C40. Det är ett omfattande jobb där varje blad noga undersöks med strålning som visar på eventuella sprickor, berättar Sven-Ingvar.