I år kommer många nya kollektivavtal skrivas. Men innan dessa är klara kommer det troligen att kivas.
Arbetsgivarna och fackförbunden står ofta långt ifrån varandra. Det kan bli långa och krokiga vägar att vandra.
Många arbetsgivare ger facken skäll och hävdar att facken är en hemsk kartell.
Nej fackens krav vill de inte lyssna på. Arbetsgivarna hävdar att företagen skulle gå under då.

Till fackens krav finns där inga pengar det skulle vara att ta ut alldeles för stora svängar.
Men visst är det märkligt ändå för när chefer och vd:ar sin löneförhöjning ska få, ja det låter annorlunda då.
Då spelas det på de stora strängarna för plötsligt räcker pengarna.

Då spelas det på de stora strängarna för plötsligt räcker pengarna.

För dem är det en självklarhet att få en löneförhöjning av dignitet.
En löneförhöjning som går i paritet med deras integritet. Detta är för dem en självklarhet.

Men när en topp-vd kan tjäna lika mycket som 66 elektrikerlöner då vi enkelt mer än ett fel utröner.
Du behöver varken vara hjärnkirurg eller docent för att förstå att de genom åren fått betydligt mer än våra en siffriga procent.
Dessa chefer och vd:ar talar ett språk med en falsk accent. Nej arbetsgivarnas bud får underkänt.

Till sitt försvar kan vi höra dem dryfta hur viktigt det är med denna klyfta.
Andra kan till och med åsyfta att de måste få öka denna klyfta för att företaget kunna lyfta.

Det borde inte vara några nyheter, dessa arbetsgivare kommer aldrig stå upp för våra rättigheter.

Det borde inte vara några nyheter, dessa arbetsgivare kommer aldrig stå upp för våra rättigheter.
Vi måste lära oss att hålla ihop om de ska höra våra krav och rop.

Endast tillsammans är vi starka nog att slåss mot denna arbetsgivarkoloss.
Tillsammans gör vi facken starka nog att våra positioner lyfta och först då har vi en chans att minska denna bisarra klyfta.