Är det en självklarhet idag att vara medlem i ett arbetarfack?

Vågar man ens kalla sig för arbetare?

Nej.

Organisering, medlemskap, arbetarfack är ingen självklarhet idag. Det har egentligen aldrig varit det. Trots att kampen länge har handlat om något så fundamentalt som högre löner och bättre villkor. En kamp som krävde sina år och sina offer i svält, blod, svartlistning. Men en kamp som gick att vinna.

”Är striden över?”

Så, är vi färdiga nu? Är striden över? Var det hit vi ville komma? Vi har det väl ändå rätt så bra idag. Nu när vi har stridit oss fram till rätten att organisera, demonstrera, rösta.

Och i allmänhet springa runt och känna oss som härliga små individer och tänka på vår egenutveckling.

Kollektivet, det är för de svaga, lata, orkeslösa.

Många har låtit sig dribblas bort av idén om den starka individen. Det handlar bara om:

”Gör rätt val i livet!” Eller, hur du blir en ”self made man”.

Kollektivet, det är för de svaga, lata, orkeslösa. Men vet du vad? Din individuella styrka blir betydelselös i relationen mellan arbete och kapital.

Högerpopulister eldar på

Och medan högerpopulister eldar på om att vi ska leta efter brister hos varandra om hudfärg, härkomst eller könsidentitet fortsätter exploateringen, värdekoncentrationen, klassklyftorna, ojämlikheten i kapitalismens karusell.

Jag vill tro att vi kan vara överens om att vår kamp inte är över. Vi är inte färdiga!

Vi är inte färdiga!

När vår rörelse gick framåt som starkast var insikten om arbetarklassens skolning den mest fundamentala. Jag menar att arbetaren behöver förstå samhället den befinner sig i, hur den fungerar och hur den kan förändras.

Den här skolningen måste ske när man har blivit en arbetare och upplevt relationen mellan att vara anställd hos en anställare, inte bara i den allmänna skolan.

Behovet av bildning

Vi behöver bilda varandra och den bildningen förverkligas i våra fackförbund. Vi måste hitta tillbaka till den vägen, utan den är vi dömda att förlora.

Men det räcker inte. 

För i ett jämställt samhälle där resursernas omfördelning är central, byggd på att få efter behov och ge efter förmåga, där alla människor har lika värde och rätt och där klassklyftorna är minimala, i det samhället räcker det inte med att bara arbetarna bär socialismens fana.

Även de som anställer måsta vandra sida vid sida med sina anställda.

Nej, där måste även de som anställer vandra sida vid sida med sina anställda med fanan högt.

Visst låter det som fantasier, men det har redan hänt. Det fanns en tid i Sverige då en stor del av tjänstemän, mellanchefer och mindre arbetsgivare betraktade sig som arbetarklass.

Och tillsammans byggde de sociala skyddsnät vi alla kan vältra oss i idag.

Skydden försvinner

Socialförsäkringar, arbetslöshetsförsäkring, föräldraförsäkring, betald semester, anställningsskydd, medbestämmanderätt, bättre arbetsmiljö.

Ja listan kan göras lång, eller hur? Dessa skyddsnät som många tror aldrig kommer att försvinna… 

Nog kan de försvinna.

Nog håller de på att försvinna.

Det finns de som vill fortsätta riva skyddsnät och öka klyftorna i samhället.

Vi måste se till att stoppa den utvecklingen. Tillsammans.